Spela apa, ha en räv bakom örat och vara som hund och katt är alla exempel på uttryck som innehåller namn på olika slags djur. En sammanfattande benämning för de flesta av dem är idiom, fasta fraser med – huvudsakligen – bildlig betydelse. Djurnamnen får i dessa fall en ny innebörd som skiljer sig från den ursprungliga (dvs. ”apa” och ”räv” betyder här något annat än de normalt gör).
Till gruppen idiom räknas vanligen också liknelser av typen stolt som en tupp eller from som ett lamm liksom talesätt (i regel råd eller varningar), exempelvis Man ska inte väcka den björn som sover. Ordspråk som Blind höna hittar också ett korn hör likaså hit. Gränserna mellan olika slags idiom, talesätt, liknelser och ordspråk är knappast skarpa, bör man kanske tillägga.
Att djurnamn är särskilt vanliga i idiom och ordspråk är ett universellt fenomen, man behöver bara gå till Bibeln för att få åtskilliga exempel på det. Vilka djur det rör sig om kan dock variera en del mellan olika länder och språkområden. I svenskan är hunden – människans äldsta husdjur – vanligast, i vissa kulturkretsar förekommer en stor mängd uttryck med åsnor. Vårt idiom köpa grisen i säcken har motsvarigheter i flera språk, t.ex. tyska, spanska och franska, men där talar man i stället om en katt.
Hund- är vidare förled i en mängd sammansättningar och anger då i regel att något är dåligt eller mindre värdefullt: hundväder, hundgöra, hundöron.
Det tycks även vara en universell tendens att namn på mänskliga kroppsdelar ingår i olika typer av idiom, och här är likheterna mellan olika språk möjligen större. Så är nästan samma kroppsdelar de mest frekventa i svenska, engelska, tyska, franska, finska och japanska enligt en finsk undersökning (låt vara att uttrycken i övrigt kan variera mycket). I topp i samtliga dessa språk återfinns idiom med hand, öga och huvud.
Magdalena Hellquist, fil.dr i nordiska språk, har givit ut en lärd, lättsam och underhållande bok med djuridiom: Göra en pudel och sova räv. Den har formen av en gammaldags ABC-bok, där i regel endast ett djur (och ibland dess närmaste släktingar) redovisas per bokstav. För att lyckas med det får Hellquist tillgripa en del skämtsamma nödlösningar: ”hund” hamnar under ”vovve”, ”krokodil” stavas med c och under bokstaven y återfinns ett äldre ord för insekter, ”yrfän” osv. Men med lite påhittighet och fantasi kan nog läsaren finna det djur han söker (även om ett register över alla idiom inte hade skadat).
Boken inleds med ett kortfattat förord där Hellquist – i stället för litteraturlista – kommenterar de viktigaste källorna till alla ordspråk och talesätt. Hon klargör dock inte skillnaden mellan dessa termer, vilket är en brist; en stor del av uttrycken skulle jag nog helt enkelt vilja beteckna som idiom av varierande slag. I förordet nämns också – alltför anspråkslöst måste man säga – syftet med boken: att ”roa en smula och kanske ge upphov till några tankar”. Denna ambition uppfylls med råge!
Avsnittet om hundar (alltså under bokstaven v) kan tas som exempel. Det är ett fylligt kapitel som även rymmer etymologier för orden hund, dogg, vovve och valp liksom olika kulturhistoriska utblickar (hundar hos Bellman, Karl XII:s trogne Pompe osv.). Som en jämförelse kan påpekas att uttrycken med ”katt” är betydligt färre i vårt språk.
Svenskan har, som nämnts, en stor mängd idiom och liknande som syftar på olika slags hundar: slita hund, bära hundhuvudet och självfallet Här ligger en hund begraven. Hellquist uppger att det sistnämnda är ett lån från tyskan, där det också är vanligt, men det finns även motsvarigheter på andra språk, bl.a. polska. Hon borde även ha tillagt att det på tyska har en något annan innebörd än på svenska: Da liegt der Hund begraben betyder snarast ”Det är det som är problemet (svårigheten, kruxet)”. Djuridiomet ana ugglor i mossen (som eventuellt bygger på en språklig missuppfattning) är betydelsemässigt näraliggande vårt Här ligger en hund begraven.
Hund- är vidare förled i en mängd sammansättningar och anger då i regel att något är dåligt eller mindre värdefullt: hundväder, hundgöra, hundöron (i betydelsen de vikta hörnen på ett blad i en bok). Det sistnämnda ordet heter för övrigt samma sak på engelska (dog’s ear), medan man på tyska talar om en åsna (Eselsohr).
Nyare uttryck med hundanknytning är hundkoja (smeknamn på en särskild liten bil på 1960-talet) och den moderna (skämtsamma eller ironiska) framtidsdrömmen villa, Volvo, vovve.
Tidsenligt gör man således en pudel i stället för det förlegade kryper till korset.
Nybildade idiom berikar alltjämt språket. Det allra senaste tillskottet är väl göra en pudel (eventuellt med tilläggen ”hel” eller ”halv”). Det lanserades i samband med att det svenska statsrådet Jan O. Karlsson 2003 – motvilligt – medgav att han betett sig klandervärt när det gällde olika ekonomiska ersättningar. ”Tidsenligt gör man således en pudel i stället för det förlegade kryper till korset”, påpekar Hellquist. (Det kan väl diskuteras om krypa till korset verkligen är så förlegat.)
Göra en pudel och sova räv är en ny bok i sitt slag, åtminstone på svenska. Den vänder sig nog i lika mån till språkligt som kulturhistoriskt intresserade läsare. Till helhetsintrycket bidrar också den sobra formgivningen (som oftast på Atlantis), liksom de underfundiga illustrationerna av Owe Gustafson (främst känd för sina bilder till den klassiska barnteveserien Fem myror är fler än fyra elefanter).
Magdalena Hellquist: Göra en pudel och sova räv. Zoologiskt ABC. Atlantis, Stockholm, 2005. 246 sidor. ISBN 91-7353-071-9.