Språkliga rättigheter är viktiga för minoritetsspråkiga grupper, men de förblir ofta ouppfyllda. I praktiken kan det innebära att en teckenspråkig inte får tillgång till tolk, att majoriteten av samisktalande inte kan använda sitt språk i kontakt med vården, eller att chattbotar och digitala assistenter inom offentliga tjänster talar en bristfällig svenska, om ens det.
Detta framgår av de språkbarometrar som publicerades i början av året: barometrarna för svenska och finska i tvåspråkiga kommuner samt för teckenspråk och samiska. Undersökningen, som genomförs vart fjärde år, är Justitieministeriets sätt att följa upp hur språkliga rättigheter faktiskt verkställs.
Är det värt att försöka på sitt eget språk?
De flesta som svarat på språkbarometrarna uppger att de känner till sina språkliga rättigheter åtminstone ganska väl. Däremot varierar svaren på frågan om hur ofta de försöker få service på sitt eget språk.
I tvåspråkiga kommuner försöker färre än hälften av de svenskspråkiga majoritetsinvånarna konsekvent få service på svenska, medan endast en femtedel av dem som tillhör den svenskspråkiga minoriteten gör detsamma. Många svarade i stället att de "oftast" försöker eller att det "varierar". I Åboland sticker svaren ut: där uppger över en fjärdedel att den svenskspråkiga minoriteten "sällan" eller "aldrig" använder sitt eget språk i kontakten med offentlig service.
Liknande mönster syns i språkbarometrarna för samiska och teckenspråk. Många skulle i princip vilja använda sitt eget språk i kontakt med myndigheter, men väljer ändå att låta bli. Att få service på det egna språket kan vara omständligt eller rentav omöjligt, och den som ber om det riskerar dessutom att uppfattas som besvärlig. Resultatet blir att svenskspråkiga i tvåspråkiga kommuner och samisktalande inom Samernas hembygdsområde ofta inleder sitt ärende direkt på finska.
Teckenspråkiga väljer inte sällan att kommunicera skriftligt på finska eller svenska i stället för att be om distanstolkning. Språkbarometerns svar speglar en verklighet där de flesta minoritetsspråkiga i praktiken är flytande två- eller flerspråkiga.
Språket i vardagen
Språkliga rättigheter blir särskilt viktiga inom områden som hälsa och säkerhet. Enligt Språkbarometern 2024 är tillgången till svenskspråkiga tjänster inom hälso- och sjukvården, särskilt akutsjukvården, ett prioriterat utvecklingsområde. Detta bekräftas också av svaren från andra barometrar, där egenvårdstjänster ses som centrala. Avsaknaden av ett gemensamt språk kan utgöra ett hot mot hälsosäkerheten, vilket kan vara särskilt problematiskt inom äldreomsorgen.
Språkbarometern lyfter även vikten av utvecklingen av digitala tjänster, eftersom svenskspråkiga digitala tjänster ofta är av låg kvalitet. När tjänster digitaliseras bör språkperspektivet beaktas från början, så att alla plattformar och applikationer kan genomföras på både finska och svenska.
Detta gäller även andra minoritetsspråk. Samernas språklag garanterar starkare språkliga rättigheter inom samernas hembygdsområde, även om majoriteten av Finlands samer numera bor utanför detta område. Digitala tjänster, som inte är platsbundna, erbjuder en viktig möjlighet att stärka minoritetsspråkigas möjlighet att använda sitt eget språk i vardagen.
Ett bra exempel på utveckling i rätt riktning är Folkpensionsanstaltens digitala tjänst MittFPA, som numera finns tillgänglig på tre samiska språk.
När digitala tjänster och deras språkversioner tas fram är det viktigt att redan från början ta hänsyn till dövas behov – till exempel genom att använda videoformat med textning. För att ge teckenspråkiga, döva och personer med hörselnedsättning tillgång till service är det också avgörande att erbjuda alternativ till återuppringningstjänster. I Teckenspråksbarometern 2024 lyfts detta som ett exempel på hur en tjänsteväg i praktiken kan försvåra eller hindra tillgång till vård, service eller viktiga samhällsinsatser.
Synliggör de inhemska språken
Svenskspråkiga har gett Posten, Finavia och VR de lägsta betygen för språklig service. Finavia har också fått kritik för att ersätta de nationella språken, särskilt svenska, med enbart engelska på sina skyltar och i sina pressmeddelanden. Detta är ett betydande problem.
Offentliga och statligt ägda aktörer har en viktig roll i att visa exempel på hur språklandskapet formas och hur mycket olika språk syns i offentliga sammanhang. Synliga flerspråkiga texter eller teckenspråkiga videor påverkar inte bara användarna av dessa språk, utan bidrar också till att skapa medvetenhet om de parallella språken och stödjer språkinlärare. Detta mål riskerar att försvagas om offentliga aktörer inte gör de inhemska språken till en självklar prioritet.
Lagar som skyddar språkliga rättigheter för privata tjänsteleverantörer ställer inte samma krav i Finland som i vissa andra länder. I Finland bor dock allt fler personer som lär sig finska och svenska som främmande språk, och det stöd de kan få från omgivningen för att utveckla sina språkkunskaper är avgörande.
Det vore till exempel önskvärt att produktnamn på förpackningar som havremjölk, tandkräm, flingor och rågbröd skrivs på de inhemska språken. Lyckligtvis är detta fortfarande vanligt. Offentliga tjänsteleverantörer har dock ett särskilt ansvar att säkerställa språkligt kvalitativa tjänster och att vara förebilder i skapandet av en två- och flerspråkig språkmiljö som främjar språkliga rättigheter.