Det svensk-finska översättarseminariet ordnades i år för femtioförsta gången. Två av föredragen behandlade samma problematik ur olika synvinklar. Siv Sandberg från Åbo Akademi talade om hur kommunspråket blivit mer och mer mångordigt och abstrakt. Ord som hyvinvointi och elinvoima florerar och rinner ner genom hierarkierna, tills det så småningom ska översättas till svenska. Då återstår ofta frågan: Vad betyder det här egentligen?
Hur väl beskriver namnet egentligen sitt objekt och hur ska det hanteras på svenska?
Maria Vidberg och Ulla Onkamo från Institutet för de inhemska språken behandlade en liknande problematik i sitt föredrag om offentlig namnplanering. Den offentliga sektorn har blivit mer och mer inriktad på att bygga starka varumärken och det här märks även på namngivningen av till exempel statliga och kommunala myndigheter och andra offentliga organ. När ett nytt namn har planerats – ofta bara på finska – återstår en liknande fråga: Hur väl beskriver namnet egentligen sitt objekt och hur ska det hanteras på svenska?
Elinvoima och hyvinvointi, på svenska livskraft och välfärd, är exempel på ord som i många sammanhang inte uppfyller kraven i lagstiftningen.
Institutet för de inhemska språken kommer snart att publicera Namnplaneringsguiden, på finska Hyvän nimistön opas, en publikation som ger råd om namnplanering inom den offentliga sektorn. En påminnelse som återkommer många gånger i publikationen är förvaltningslagens krav på ett sakligt, klart och begripligt myndighetsspråk, där också namnen ingår. De tidigare nämnda orden elinvoima och hyvinvointi, på svenska livskraft och välfärd, är exempel på ord som i många sammanhang inte uppfyller kraven i lagstiftningen eftersom de är flertydiga och abstrakta. Om ord som de här förekommer i beslutsfattande på högsta nivå och i vissa fall till och med tar sig in i lagstiftningen är det ändå lätt hänt att de till slut dyker upp i namn på till exempel nämnder, sektorer eller vårdcentraler.
Översättarna förtjänar bättre än att få abstrakta och svåröversatta texter på sitt arbetsbord.
Två återkommande råd i Namnplaneringsguiden är att planera nya namn samtidigt på både svenska och finska och att involvera översättare och andra språkexperter tidigt i processen för att skapa fungerande namn på båda språken. Det här är ett råd som med fördel kunde tillämpas i allt språkligt planeringsarbete. Översättarna förtjänar bättre än att få abstrakta och svåröversatta texter på sitt arbetsbord, utan att deras sakkunskap utnyttjats då den verkligen hade behövts. Allmänheten, vi språkbrukare, har i vår tur rätt till ett begripligt myndighetsspråk i alla sammanhang och på båda nationalspråken.