Asterix på grondsprååtsi

I fjol utkom en översättning av Asterixalbumet La grande traversée/Resan över Atlanten till det som brukar kallas grundspråket/grondsprååtsi, det vill säga dialekten i Karleby och Nedervetil (härefter: Kb/Nv).

Albumet, som i Kb/Nv-versionen heter Reiså yvi Atlanten, är ett av de klassiska verken från den tid då både författaren René Goscinny och tecknaren Albert Uderzo var i livet.

Översättningen bygger inte på det franskspråkiga originalet, och det är heller inte ovanligt att översättningar görs via ett mellanspråk. Det som dock är lite ovanligt i det här fallet är att albumet uppges vara ”[ö]vesatt fråån svensk, finsk å engelsk”, det vill säga från tre språk.

Såvitt jag kan bedöma ligger Kb/Nv-översättningen närmast den svenska standardversionen. Bokens titel, gallernas namn och de romerska lägren heter till exempel som på standardsvenska. Även de vikingar som förekommer i berättelsen har behållit de standardsvenska namnen. Detta fungerar i stort sett bra, även om jag är lite tveksam inför hur den galliska byns musiker Troubadix benämns. På franska kallas han barde, på standardsvenska bard; i Kb/Nv-versionen omnämns han i stället påppsångar, vilket jag upplever som en lite onödig anakronism.

En intressant fråga, både ur dialektologens och läsarens perspektiv, är hur pass konsekvent dialektens uttal återges genom boken. Den dialektologiskt intresserade vill gärna få så mycket information som möjligt om dialektens språksystem, och de vanliga läsarna – som rimligen är albumets primära målgrupp – ska helst inte möta några (extra)hinder i förståelsen.

Vi kan jämföra med komikern Alfred Backa, som ofta gör sketcher på dialekt i sociala medier. Hos honom kan det i textremsorna stå ”trii” med dubbelvokal, men ”polisbilin” med mer standardnära stavning. Eftersom man i Backas fall även kan höra de talade replikerna är detta inget problem. I ett rent skriftsammanhang skulle en sådan variation däremot skapa osäkerhet vid läsningen. Så är nu inte fallet i Asterixalbumet. Hade dessa två ord varit med här hade de förmodligen skrivits trii och poliisbiile.

Stavningen i Reiså yvi Atlanten ligger, vad jag kan förstå, nära det faktiska uttalet i dialekten. Detta får bland annat två följder. För det första finns det inga stumma bokstäver som speglar ett historiskt uttal. Det heter därför jälme utan h, och inte som på standardsvenska hjälmen. På liknande sätt finner vi ord som såva, jäägarkånst, hongrå ’hungrig’, bondi (’bundit’) och strontt i he, där stavningen inte tar hänsyn till ordens etymologi, eller för den delen hur de ser ut i standardsvenskan. Detta är, enligt min åsikt, en styrka.

Den andra följden av att ligga nära uttalet är att vi får se uttalsväxlingar orsakade av böjningen. Så här säger Obelix (sid. 44):

”Vi kan jo ha liiti skruuft. Hiss påjka ä jo skruup.”

I den standardsvenska översättningen lyder repliken:

”Vi kan väl ha lite skoj. De här killarna är ju trevliga.”

Ett annat tydligt exempel är växlingen mellan fiska och fistsi. Sådana växlingar brukar standardspråket sällan markera i skrift, men här har alltså Kb/Nv-översättarna valt en annan väg (som råkar vara mer intressant för den dialektologiskt intresserade).

Stavningen i Reiså yvi Atlanten präglas av långt gången konsekvens. Det finns säkerligen en märkbar dialektal variation inom området, men här förefaller redaktionen ha genomfört vad som brukar kallas normalisering och slagit fast hur stavning och böjning ska se ut. En nackdel kan då vara att man inte får hela sanningen om språkbruket i trakten, men fördelen är att man får en mer lättillgänglig produkt. Detta är en rimlig hållning.

Konsekvensen syns tydligt i hur vokal- och konsonantlängd återges. När det står nöötskal kan läsaren lita på att vokalen är lång i första stavelsen och kort i den andra. På samma sätt framgår det att Kb/Nv-dialekten har kort t i en nyyan nät ’ett nytt nät’ men långt t i gonatt. Detta sätt att markera längd utnyttjas även i konsonantkombinationer som håårtt och intt. Det är endast i fallet ransoneer kontra ranssoneer som översättarna tvekar en aning. (När det står mimar verkar det vara ett tryckfel för miimar, som torde ha lång vokal i dialekten.)

Däremot går det att hitta en typografisk inkonsekvens i bruket av apostrofer (som i albumet mer ser ut som accenttecken). En lyckad användning ser vi i ”braa’an kånst hetee” (’bra konst, det där’). Annars verkar de vara lite slumpmässigt inlagda. På ett ställe säger Asterix att ”vi sööker en lill’an gallisk’an byy”, men på ett annat ställe står det ”lillan byy”. Vidare står det i introduktionen att Obelix är ”Asterix’as bästa vän”, medan hunden Idefix är ”Obelixas kamraat”. Denna detalj stör dock inte läsningen i någon större utsträckning.

Det kan noteras att översättningen inte är påfallande puristisk. Standardspråkliga lånord finner sin plats, som exempelvis gråsshandlara, bautasteinslivirantöör och legosåldaata. Eventuellt är man lite återhållsam med finska lånord. Jag skulle gissa att det finska inslaget i dialektens ordförråd är större än vad Reiså yvi Atlanten låter oss ana. Tavara ’varor’ går visserligen att räkna som finskt, även om det har ryska rötter, men annars är albumets ordskatt nordisk och internationell.

Det övergripande intrycket man får som läsare är att Reiså yvi Atlanten är ett lyckat dokument över en levande dialekt. Den som inte tidigare är bekant med Kb/Nv-dialekten får bitvis ägna sig åt lite problemlösning, men när man väl har genomskådat vissa språkhistoriska utvecklingar är detta seriealbum något som alla talare av ett skandinaviskt språk bör kunna ta till sig. Vågar man hoppas på uppföljare? Vi avslutar med ett vredesutbrott (två pratbubblor, sid. 6) från hövdingen Majestix, som är upprörd över att hans sköldbärare drabbats av magont efter att ha ätit av Crabbofix fisk. Detta citat speglar ganska väl stilen och känslan i hela albumet.

”Nää. Jäär gaar gränsse. Båå bärara miin ååt ååv fiska diin i gåår å i da briider di se i plåågona å är halvdöö ååv födsift! Å så fåår ja stsöit arbeite deiss!”

Ordagrann översättning: ’Nej. Här går gränsen. Båda mina bärare åt av dina fiskar igår och idag vrider de sig av plågor och är halvdöda av gift! Och så får jag sköta deras arbete!” (Den ”officiella” svenska översättningen ser lite annorlunda ut.)