Vad får en finlandssvensk att åka till Holland för att forska i svenska dialekter? Jo, vid universitetet i Groningen har moderna datorlingvistiska metoder för dialektforskning som än så länge är rätt okända i Norden utvecklats. Forskningsgruppen i Groningen var dessutom intresserad av forskare som ville prova ut deras metoder på något annat språk än nederländska.
Den gren inom dialektforskningen som man satsat på i Groningen kallas dialektometri. Dialektometri betyder ordagrant mätning av dialekt och handlar om att mäta och analysera de lingvistiska avstånden mellan dialekter. Till grund för dialektometrisk forskning ligger oftast stora samlingar dialektmaterial. Så stora att ingen forskare skulle kunna gå igen om och analysera alla samband i materialet manuellt. I stället låter man datorer och statistiska metoder ta hand om analysen. På det viset kan man hitta regelbundna språkliga mönster i materialet. Man kan till och med hitta sådana mönster som man aldrig skulle ha kunnat upptäcka vid en manuell genomgång av materialet, eftersom man inte hade en aning om att de fanns och därför inte skulle ha tänkt på att leta efter dem.
SweDia-material
För min forskning använde jag material som är insamlat i det svenska projektet SweDia. Inom SweDia-projektet åkte man kring år 2000 ut till över 100 landsbygdsorter i Sverige och Finland för att spela in svenska dialekter. Man gjorde dels intervjuer där dialekttalarna fick berätta fritt om olika ämnen. Den som vill lyssna på detta material kan gå in på http://swedia.ling.gu.se/ (avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun)och höra delar av intervjuerna. Men man samlade dels in ett mera kontrollerat material där man använde en ordlista och bad alla informanter säga hur dessa ord uttalas i deras dialekt. Det är vokaler insamlade med hjälp av denna ordlista som jag har analyserat i min avhandling.
Sammanlagt använde jag material från 98 orter, varav nio finlandssvenska. På varje ort gjordes intervjuer med ca tolv personer (tre äldre kvinnor, tre äldre män, tre yngre kvinnor och tre yngre män). Det betyder att vokaler uttalade av nästan 1200 personer ingår i undersökningen.
I nästan all traditionell dialektforskning har man använt sig av transkriberat dialektmaterial, dvs. utskrifter av vad dialekttalare har sagt. Eftersom tekniken nått så långt att fältarbetarna i SweDia-projektet kunde ha med sig inspelningsapparatur med mycket hög ljudkvalitet har jag kunnat analysera det informanterna sagt direkt ur ljudsignalen utan mellansteget med utskrifter.
Variation på vokalnivån
De 19 vokaler som ingick i undersökningen var stamvokalerna i orden dis, disk, dör, dörr, flytta, lass, lat, leta, lett, lott, lus, lås/låt, lär, lös, nät, sot, särk, söt och typ.
Av dessa visade sig de långa vokalerna variera mer än de korta. De två vokaler som varierar mest mellan olika orter är vokalerna i dör och sot. I ordet dör har vissa dialekter samma vokal som i söt, medan man i andra dialekter har olika uttal av ö beroende av om det följs av ett r eller inte. Vissa dialekter har bevarat en fornnordisk diftong i dör och uttalet är då öi eller liknande. Det långa o:et i sot uttalas som en diftong (ungefär eo) i hela det sydsvenska området. Vissa dialekter, t.ex. Vörå i Finland, har ett diftongerat uttal åo av vokalen i sot.
Vokaler som uppvisar relativt lite variation och uttalas ganska lika över hela språkområdet är vokalerna i orden disk, lass och särk.
Eftersom både äldre och yngre talare ingår i SweDia-materialet kunde jag också mäta om det finns en skillnad i hur äldre och yngre personer uttalar vokalerna och på så vis se om dialekterna verkar hålla på att förändras. Det visade sig att de vokaler som förändras mest är de svenska ä- och ö-vokalerna.
Figur 1. Uttalet av de långa vokalerna hos äldre (till vänster) och yngre (till höger) informanter.
Figur 1 visar hur de vokaler i materialet som är långa i standardspråket uttalas av äldre och yngre dialekttalare. Figuren är uppbyggd så att de vokaler som uttalas med relativt sluten mun (som i och o) finns längst uppe, medan de vokaler som uttalas med öppen mun (ä och a) finns längst nere. Vokaler som uttalas med tungan långt fram i munnen (i, e) finns längst till vänster medan vokaler där tungan finns långt bak i munnen finns till höger i figuren. Ellipserna är ritade så att de omsluter det område i figuren där de flesta av informanterna har sitt uttal av varje vokal. Man kan t.ex. se att en betydligt mindre ellips behövs för att omfatta uttalet av vokalen i lat hos de flesta yngre talare än hos äldre talare. Variationen i uttalet av denna vokal har alltså minskat från den äldre till den yngre generationen.
Tabell 1. Variation och förändring hos svenskt ä.
Den största skillnaden mellan äldre och yngre talare i figur 1 ser man för vokalerna ä och ö. Man kan se att de yngre talarna uttalar dessa vokaler betydligt mer öppet än de äldre talarna. I tabell 1 har jag försökt sammanfatta den pågående förändringen hos vokalen ä. I standardsvenska (såsom den beskrivs t.ex. i uttalsordböcker) har man haft ett system där orden leta, nät och lär har tre olika vokaler. I traditionell Stockholmssvenska och i svenskan i Helsingfors har man däremot inte gjort någon skillnad mellan e och ä förutom framför r; vokalerna i leta och nät uttalas alltså lika, medan vokalen i lär är mycket öppnare. I de flesta svenska dialekter, i synnerhet i hela västra delen av Sverige har situationen varit en annan. Uttalet av ä har varit lika oberoende av om ä:et följs av ett r eller inte. Dessa dialekter har haft ett uttal av ä som ligger mittemellan Helsingforssvenskans e och ä.
I det uttal som börjar bli allt vanligare hos yngre talare i Sverige har ä fått ett öppet uttal både framför r och i övriga positioner, medan e klart skiljs åt från ä. Att ä:et i nät blir allt öppnare kan man till och med mäta hos de yngre talare som inom SweDia-projektet har klassificerats som talare av standardsvenska. Det finns alltså tecken på att detta håller på att utvecklas till ett nytt standarduttal. Vi ser att det uttal i tabell 1 som kanske är på väg att bli ny standard är en ny kombination, där den öppna vokalen i lär har funnits i standardsvenska och i Stockholmsspråk, men där systemet som helhet liknar det som funnits i många dialekter, dvs. nät- och lär-vokalerna har samma uttal. Svenskfinland har inte nåtts av denna förändring utan hos de flesta yngre talare i Svenskfinland kan man fortsättningsvis mäta en stor skillnad mellan vokalerna i nät och lär. För ö-ljudets del gäller en liknande utveckling som för ä, vilket kan ses i tabell 2.
Tabell 2. Variation och förändring hos svenskt ö.
Dialektometrisk analys
Språkvetare som beskriver dialekter studerar oftast språkliga detaljer, som enskilda vokaler, så som jag har gjort ovan. Vanliga människor som t.ex. försöker känna igen en dialekt bryr sig däremot oftast inte om små detaljer, utan lyssnar på hur dialekten låter som helhet. En sådan helhetsanalys som motsvarar lekmäns perception av dialektala skillnader har man försökt närma sig inom dialektometrin i Groningen.
Resultatet av en dialektometrisk analys av vokalmaterialet i min avhandling kan man se i figur 2. Figuren visar hur dialekterna förhåller sig till varandra när man ser till alla 19 vokaler på en gång. Figuren bygger på en statistisk metod som kallas multidimensionell skalering. Ju närmare varandra två orter befinner sig i figuren och ju mer liknande färg bollen har, desto mer liknar orterna varandra språkligt. Flera av orterna längs den finländska sydkusten hittar vi längst till höger i figuren. Nära dessa orter ligger flera av orterna i Uppland (dvs. området kring Uppsala) i Sverige.
Närpes hittar vi i mitten av figuren nära de gotländska orterna Fårö, Fole och Sproge. Både Närpesdialekten och dialekterna på Gotland utmärks av att fornnordiska diftonger har bevarats samtidigt som också nya diftonger har bildats, vilket gör att dessa dialekter liknar varandra i viss mån. Den vita färgen på Närpes boll visar dock att det också finns drag som skiljer Närpesdialekten från gotländska.
Vidare kan man t.ex. längst uppe i figuren hitta de skånska orterna och nere till vänster flera norrländska. Figur 2 kan vara svårtolkad om man inte känner till alla ortnamn och var orterna ligger. För att lösa detta problem har man i Groningen hittat på ett sätt att överföra resultaten från en sådan figur till kartor. På kartorna använder man ett färgsystem där området runt varje ort färgas med en färg som avgörs av den statistiska analysen och dialekter som liknar varandra får liknande färg.
Figur 2. Resultatet av multidimensionell skalering av vokalmaterialet. Ju närmare varandra två orter befinner sig i figuren och ju mer liknande färg bollen har, desto mer liknar orterna varandra språkligt.
I webbversionen av denna artikel (se www.focis.fi/sprakbruk(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun)) kan man se en färgkarta som motsvarar figur 2.
I en helhetsanalys som visar hur dialekterna förändras har jag mätt det språkliga avståndet mellan äldre och yngre talare på varje ort utgående från alla 19 vokaler. Kartan i figur 3 visar resultaten. De orter där avståndet mellan äldre och yngre talare är kortast har siffran 1 och orter med störst avstånd har siffran 3. Vi ser att områden som Svenskfinland, Gotland och Skåne har övervägande korta avstånd mellan äldre och yngre talare. Dessa områden ligger alla geografiskt relativt långt från Stockholmsregionen och historiskt sett intar dessa områden en särställning inom det svenska språkområdet. Skåne var länge en del av Danmark och forngutniskan på Gotland ansågs redan på medeltiden vara ett separat språk. I dessa tre områden är identifikationen med den egna regionen stark vilket gör att man också håller fast vid särdrag i det egna språkbruket. Ett område där dialekten förändras långsamt finns också runt Vänern.
Figur 3. Det språkliga avståndet mellan äldre och yngre talare på varje ort. 1 = kort avstånd, 2 = mitt emellan, 3 = långt avstånd.
Områden med stor skillnad i vokaluttal mellan äldre och yngre finns kring och sydväst om Stockholm, och också längs den svenska västkusten förändras dialekterna rätt mycket. Det är i dessa områden som den pågående förändringen i ä- och ö-vokalerna är mest påtaglig.
I Norrland finns dialekter av alla tre typer. På vissa orter förändras dialekterna lite och på andra kan man se en stor förändring. En närmare analys av Norrland visar att de norrländska dialekterna håller på att närma sig varandra vad gäller vokaluttal. De mest ålderdomliga och avvikande dialekterna förlorar sina särdrag, men samtidigt utvecklas en norrländsk svenska som skiljer sig från t.ex. svenskan i Stockholmstrakten.
Avhandlingen är skriven på engelska och har en svensk sammanfattning. Den ingår i serien Groningen Dissertations in Linguistics och den elektroniska versionen är fritt tillgänglig via länken http://irs.ub.rug.nl/ppn/327505672(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun). Den tryckta versionen omfattar 255 sidor och kostar 25 €. Boken kan beställas direkt från författaren, therese.leinonen@gmail.com.