”Skriv som Runeberg, gossar!”

Ett pedagogiskt tips från förr i världen lär ha varit: ”Skriv som Runeberg, gossar, så skriver ni bra.” Varifrån citatet ursprungligen kommer är okänt, men det nämns redan under Runebergs livstid i en artikel i Tidskrift utgifven af Pedagogiska föreningen i Finland 1886. Hans språk sågs alltså som ytterst förebildligt. Men hurdant var Johan Ludvig Runebergs språk egentligen?

”Det frågtes blott, det gavs ej svar”, är en kärnfull versrad i dikten Sveaborg som citeras ofta än i dag.

Har hafvets bottenlösa svall
Det i sin afgrund sänkt
Har himlens blixt har oskans knall
Dess fasta murar sprängt
Fanns ingen man på vallen qvar?
Det frågtes blott, det gafs ej svar.
(”Sveaborg”, Fänrik Ståls sägner)

Hans språk sågs alltså som ytterst förebildligt.

I dag skulle vi säga frågades. Ett annat liknande exempel (talte i stället för talade) finns i den kända dikten ”Den enda stunden”:

Allena var jag,
han kom allena,
förbi min bana
hans bana ledde.
Han dröjde icke,
men tänkte dröja,
han talte icke,
men ögat talte.
(”Den enda stunden”, SS I s. 281.)

Men var det så här typisk finländsk 1800-talssvenska lät? Tja. Runeberg var ingalunda ensam om att använda former som frågte, smakte, svarte och talte i stället för de längre formerna frågade, smakade, svarade och talade. Men i jämförelse med andra svenskspråkiga finländare överanvände Runeberg dem, så just i det avseendet var hans svenska inte särskilt typisk för sin tids finländska svenska. Ursprunget går inte heller att finna i våra dialekter utan är ett gammalt riksspråkligt drag. (Det förekom också länge i äldre stockholmares talspråk, meddelar Carl-Ivar Ståhle i artikeln Stockholmsspråket och finlandssvenskan i Folkmålsstudier 27, från 1981.)

Runebergs förkärlek för dessa tvåstaviga preteritumformer har därför sannolikt att göra med de krav som versmåttet ställde. Tvåstaviga ord är antagligen lättare att passa in i rimmad vers än trestaviga. Men eftersom de inte bara förekommer hos Runeberg i bunden vers, utan också rikligt i hans prosa och brev, får man väl anta att hans språk färgades av hans litterära verksamhet.

Fennicismer som stilmedel

Runeberg var förmodligen en av de första svenskspråkiga författarna som medvetet införde fennicismer, alltså finlandismer med finskt ursprung, i sitt språk som stilmedel i skildringen av folkliga miljöer. I de första raderna i Elgskyttarne (1832) finns flera exempel:

Aftonvarden var nyss fulländad i torpet. En lemning
Låg på det rymliga bordet ännu, kring stäfvan med kalja
Stycken af hålkaksbröd; och i koppar potäter och mujkor.
(Elgskyttarne.)

Runeberg var förmodligen en av de första svenskspråkiga författarna som medvetet införde fennicismer.

I citatet hittar vi två direktlån från finskan: kalja ’svagdricka’ och mujka ’siklöja’ (fi. muikku). Dessutom kan vi notera andra finländska ord i det korta citatet, till exempel de typiskt finländska hålkaksbröden. Med kopp torde Runeberg här ha avsett ett urgröpt träkärl, en skål, ordet förekommer dialektalt i Finland. Dessa ord bidrar till realismen i skildringen av miljön.

Bekanta och främmande finlandismer

I fråga om de finlandismer som Runeberg använde känner vi ibland igen oss, medan vissa inte längre förekommer i finlandssvenskan och därmed känns främmande för dagens finlandssvenskar. Verbformerna ljummas (’bli ljummare’), lättjas (’vara lat’) och röras (’röra på sig’) hör till dem. Dessa former finns med hos Runeberg, både i dikt och i prosa:

De komma, de komma,
De vingade skaror, som flytt,
Till lunder, som blomma,
Till sjöar, som ljummas på nytt
 (”Vårvisa”.)

Onsdag förmiddag gjorde jag visiter, otaliga, fast jag sjelf säger det; hör nu: hos Domprosten, Pinello, Heurlin, Greve och sluteligen hos Ekman, som jag träffade vid sina taflor i fullt arbete, men som gjorde mig laterman den glädjen att i ögonblicket kasta bort penseln och lättjas med mig. (Brev till Fredrika Runeberg den 7 september 1849.)

Äfven jag har, kort förän Mamma sjuknade, haft ett rosanfall för första gången i min lefnad. Min ros blomstrade i hufvudet, så att min kala hjessa lyste eldröd, men min sjukdom var öfvervunnen inom en vecka, så att jag nu är fullkomligt frisk och rörs ute som vanligt. (Brev till Walter Runeberg den 10.12.1859, SS IX s. 344.)

Den milda svordomen stickor heller! ’så tusan heller, tusan också’ hör man inte heller bland finlandssvenskar i dag. Det är lite synd, kan jag tycka – är den inte ganska förtjusande, så säg!

Å, stickor heller!
Det går väl af med en, ifall det gäller.
(Kan ej.)

Till de ord som dagens finlandssvenskar använder hör mujka ’siklöja’, och kuppa ’knycka’ förekommer fortfarande i vardagligt språk och slang.

Många av finlandismerna som Runeberg använde har alltså försvunnit, men visst använde han också sådana som fortfarande förekommer. Till de ord som dagens finlandssvenskar använder hör mujka ’siklöja’, och kuppa ’knycka’ förekommer fortfarande i vardagligt språk och slang. Stakan ’glas’ kan man höra i något äldre slang i uttrycket vara i stakan ’vara berusad’. En skillnad är dock att ordet på Runebergs tid hade betoningen på den senare stavelsen medan det i slang uttalas kortstavigt med betoning på första stavelsen. Andra runebergska finlandismer som fortfarande förekommer är också fast ’om det så vore’, fälla ’tappa’, täckas ’inte skämmas att’, ännu ’dessutom’, slippa ’lyckas komma någonstans, lyckas bli något’.

Kännspakt utseende

Runeberg använde också ordet kännspak, en bekant finlandism fortfarande i dag. På den tiden förekom det ännu i svenskan i den standardsvenska betydelsen ’som har lätt att känna igen’, men i Finland i betydelsen ’som är lätt att känna igen’.

Och så även hos Runeberg alltså. I ett brev till hustrun Fredrika Runeberg ser vi ett exempel på hur ordet användes av honom.

Den milda svordomen stickor heller! ’så tusan heller, tusan också’ hör man inte heller bland finlandssvenskar i dag.

I Österbotten mötte oss åter den sterilaste eller rättare ointressantaste natur. Deremot utgjorde folket der vår förtjusning. Så mycken fägring har jag icke trott skulle finnas hos vårt folk, och mitt hjerta är så fullt af nya hyresgäster åter, att jag icke skulle vara i stånd att hitta på Dig ibland dem alla, om Du icke vore känspak genom deras utomordentliga skönhet. Märker Du huru fint jag vet att ställa mina ord. (Brev från Johan Ludvig Runeberg till Fredrika Runeberg 25.6.1847.)

Lite överraskad kan man bli av formuleringen, som jag själv skulle tolka som en förolämpning. Men kanske brevet är typiskt för deras sätt att kommunicera, kanske Fredrika tyckte att Johan Ludvig uttryckte sig finurligt. Jag kan ändå inte låta bli att undra om hon verkligen uppskattade vad han skrev.

Runebergs symbolvärde

Även om Runebergs dikter inte längre får särskilt stort utrymme i modersmålsundervisningen i de finlandssvenska skolorna, och även om lärare knappast uppmanar eleverna att ”skriva som Runeberg”, är nationalskaldens symbolvärde fortfarande stort.

Därför är det inte ointressant att undersöka hans språk lite närmare. Ett språk som på vissa punkter var typiskt honom som individ, men på andra punkter utgör exempel på 1800-talets svenska i Finland.