Vi kan utgå från att Johan Ludvig Runebergs uppväxt och vistelse i olika språkliga miljöer lämnade spår i hans tal. Runeberg var född 1804 i Jakobstad i Österbotten, gick i skola i Uleåborg och Vasa och studerade vid akademin i Åbo.
Under åren 1824–1825 vistades han som informator hos kronofogden D. P. Danielson i Saarijärvi och kapten E. G. af Enehjelm i Ruovesi.
År 1828 flyttade han till Helsingfors där han under nio år bland annat arbetade som läroverkslärare, tidningsman samt lärare vid universitetet. Runeberg flyttade till Borgå i östra Nyland 1837, och verkade där först som lektor och sedan som rektor vid Borgå gymnasium. I Borgå bodde han i fyrtio år, fram till sin död 1877.
Uttalet kunde avslöja Runebergs bakgrund
Fredrika Runeberg (1807–1879) fäller i den postumt utgivna Min pennas saga en kommentar om Runebergs språk:
Så vidt jag kan erinra mig, kunde redan vid den tid då Runeberg blef student icke på hans tal märkas någon brytning av hemnejdens hvardagsspråk, dock hörde jag många år sednare någon påstå att ännu då stundom något ord derom påminnte. Men kom det an på att skämtande citera något uttryck då var han mägtig äfven språket med all dess egendomliga naivité.
Vad Fredrika Runeberg menar är att hennes make inte talade dialekt, utan hade ett regionalt (finländskt) standarduttal där kanske något ändå ibland avslöjade hans bakgrund. Han kunde också härma dialekten i sin hemtrakt. Med ”hemnejdens hvardagsspråk” torde hon avse det starkt dialektala stadsmål som var skolungdomens och det lägre borgerskapets språk i Jakobstad och Vasa. Detta språk framskymtar i olika sammanhang i Runebergs skrifter.
Skiljde mellan långt e och långt ä
I det följande utgår jag från tre språkvetares, Olav Ahlbäcks, Ruben G:son Bergs och Helena Solstrand-Pippings, iakttagelser av uttalsdrag som avviker från det samtida uttalet i Sverige, och som också kan ha förekommit i Runebergs eget tal.
Så kallade Stockholmsrim (rimpar med långt e och långt ä, till exempel fel/väl) är ovanliga hos Runeberg. Även om det finns några exempel på sådana rim hos Runeberg (smed/städ, tillbedja/glädja, lefva/bäfva) menar Ahlbäck att Runeberg troligen undvek dem: ”Det är sannolikt att Runeberg i sitt uttal skiljde mellan långt e och ä, något som i så fall härrörde från Jakobstadsspråket. De nämnda undantagen […] beror snarast på inflytande från språkomgivningen i södra Finland.”
Berg har noterat stavningen trior ’treor’, som förekommer en gång i Runebergs produktion, i farsen Den olycklige nyårsgratulanten (1833). Ordet (här nedan i fet stil) läggs i munnen på en herr A i en replik som också innehåller många andra talspråkliga drag.
Låt se, Excellencen B. fem minuter, C. fem minuter, D. fem minuter, E. fem, F. fem. Huru många femmor har jag här? Fördömdt, här äro ej mindre än elfva. Hvad gör det, sammanräknadt? Närmare en hel timme. Om jag kunde lemna bort helst en enda; men de äro ändå i knappaste laget tilltagna. — De öfriga äro trior i medeltal. Jag får dröja par timmar på blotta besöken, oberäknadt färden af och till. Kommer jag till Sophie klockan tolf, är lyckan god. Min Gud, ändå de angelägna visiterna hos G. H. J. K.? Jag kan bli galn, då jag tänker härpå. (Den olycklige nyårsgratulanten, SS VI s. 328.)
Formen verkar vara en medveten talimitation och ska inte ses som ett bevis på att Runeberg själv skulle ha uttalat ordet så. Själv använde Runeberg formen tre, åtminstone i skrift, det finns många belägg på det i hans brev.
Det rimmade på ett
Pronomenet det förekommer fem gånger i betonad rimställning i Fänrik Ståls sägner (1848, 1860). Det rimmar i dessa förekomster konsekvent på ett, rätt eller slätt. Därför drar Solstrand-Pipping slutsatsen att uttalet var kortvokaliskt för Runeberg, dvs. att Runeberg själv uttalade det som /dett/. Uttalet var allmänt i Finland på 1800-talet. Ett känt exempel hittas i ”Sandels” i Fänrik Ståls sägner:
Det kom ett bud, ett ilbud kom:
”Den är bruten vår convention;
Brusin har vändt med vår förpost om,
Man hinner ej rifva bron.
Vårt ur var tolf, och vi följde det,
Men den ryska klockan är ett.”
(”Sandels”, Fänrik Ståls sägner, SS V s. 79.)
När Runeberg har rimpar som du/ljuv avslöjar han ett österbottniskt uttalsdrag, nämligen med en typ av v-efterslag. Ett exempel finns i ”Den femte juli” i Fänrik Ståls sägner:
Men vet du hvad jag syftar på,
Kan du den tysta tår förstå,
Som i mitt öga sitter?
Och denna dag, säg anar du
Hur den kan vara mig så ljuf
Och likafullt så bitter?
Det är den femte Juli nu.
(”Den femte juli”, Fänrik Ståls sägner, SS V s. 48.)
Berg har hittat 19 belägg på denna rimtyp hos Runeberg. Rimmet avspeglar ett uttal som Runeberg sannolikt själv också hade.
Ett enskilt uttalsdrag är dold, som av Runeberg uttalades på samma sätt som våld i varje fall att döma av rimmet i Psalm 103:
Hvart vill jag fly, der jag kan dold
För dinom Anda blifva?
Ifrån din åsyn, ur ditt våld
Hvart kan jag mig begifva?
(Psalm 103, SS IV:1 s. 29.)27
Noteras kan även det finländska uttalet av räkna som rimmar på teckna.
Jag varit färdig, lätt och snar
Min nästas fel att räkna,
Men trög, när sjelf jag felat har,
Att det i minnet teckna;
(Psalm 212, SS IV:1 s. 78.)
Uttal som avviker från dagens finlandssvenska
I Runebergs rim ser vi vissa betoningar som avviker från de vanliga svenska. Betoningen på den senare stavelsen i ordet löjtnant är ett exempel på detta. Helena Solstrand-Pipping har noterat att accentueringen för ordet varierar fritt efter meterns krav hos Runeberg. Betoningen på den senare stavelsen är i varje fall mer frekvent, och detta är alltså ett drag som har uppfattats som avvikande i Sverige redan på Runebergs tid.
Som icke-standardsvenska betoningar noterar Berg förutom betoningen av löjtnant även uttalen tobak och bakfram med betoning på den senare stavelsen, förråd med betoning på första stavelsen och förbisedd med betoning på den mittersta stavelsen. Av dessa verkar särskilt tobak och förråd avvikande från dagens finlandssvenska språkbruk.
Förråd med betoning på första stavelsen har förekommit parallellt i svenskan med betoningen på den senare stavelsen. Men det sista belägget som ges i Svenska Akademiens ordbok (SAOB) är ur finländaren Frans Michael Franzéns (1772–1847) produktion. Under Runebergs tid kan man därför tänka sig att betoningen på första stavelsen redan blivit ålderdomlig ur ett sverigesvenskt perspektiv.
Även beträffande betoningen av tobak på senare stavelsen kan man ana att Runebergs uttal börjat bli föråldrat i det samtida Sverige. I Westes svensk-franska ordbok från 1807 ges betoning antingen på första eller sista stavelsen, men i Dalins ordbok (1850–1853) anges endast betoning på första stavelsen.
Elgskyttarne är skriven på hexameter, vilket innebär att tobak i det följande får betoning på den andra stavelsen:
Sedan man helsat, manade Anna sin ärade broder
Genast att sätta sig ned, och viste den yppersta platsen,
Högst vid bordet, der bänk med bänk i vinkel förenas.
Denne satte sig der, påtände sin messingsbeslagna
Pipa och rökte tobak, som han sjelf planterat och skurit,
Medan med nöje han svarte sin syster, som frågade mycket,
Så om hans blomstrande barn, som hans bördiga hemman i Kuru.
(Elgskyttarne, SS III s. 40.)
Utan att bli alltför spekulativ kan man alltså dra vissa slutsatser om detaljer i Runebergs uttal utgående från hans dikter, även om en del säkerligen också kan förklaras av versmåttets krav.
*Puhua kuin Ruuneperi (’tala som Runeberg’) kan betyda både att vara vältalig eller att tala mångordigt och utan pauser.
Artikeln baserar sig på en del av ett kapitel i boken Finländsk svenska från medeltid till 1860 (SLS 2019). https://www.sls.fi/publications/finlandsk-svenska-fran-medeltid-till-1860/
Källor
Ahlbäck, Olav 1962: Språk- och stildrag hos Runeberg. SSLS 391. Helsingfors. S. 101–114.
Ruben G:son Berg, 1900: Runebergs språkbruk. Pedagogisk tidskrift 36. S. 69–83.
Helena Solstrand-Pipping, 1988: Kommentarer till en kommentar. Om finlandismerna i Fänrik Ståls sägner. Licentiatavhandling i nordiska språk vid Helsingfors universitet (opublicerad).