Boken Dolda gudar av Nils Håkanson handlar om den stora del av den svenska skönlitteraturen som är översatt från andra språk. Boken belönades med Augustpriset för årets fackbok 2021. Det är ett imponerande rikt verk, oerhört lärt och faktaspäckat men ändå allt annat än tungläst. Håkanson redogör för den svenska översättningens historia men också för översättningsprinciper och översättningsteori. Författaren säger själv att vartannat kapitel tar avstamp i någon teoretisk fråga, medan vartannat är historiskt redogörande. Den viktigaste informationskällan är Svenskt översättarlexikon, som författaren varit forskningsredaktör för.
För en finländare känns det bra att författaren nämner att den första med namn identifierade svenska översättaren var Nådendalsmunken Jöns Budde, som levde på 1400-talet.
Den historiska redogörelsen startar med den tidigaste svenska översättningslitteraturen, som tillkom under folkungatiden 1250–1389. Genom alla århundraden har den grundläggande utmaningen för översättarna varit en balansgång mellan bundenhet till originalet och frihet att uttrycka sig på det egna språket. Denna balansgång är en röd tråd i boken, och författaren visar hur förhållandet mellan original och översättning har varierat genom tiderna. De tidiga översättningarna var ofta så fria att de knappast ens skulle betraktas som översättningar i våra dagar. Översättaren kunde omforma texten efter eget behag och utöka den med egna textpartier. Man kunde också ge ut en översatt och omstöpt text som ett verk i eget namn. Översättning och eget skapande flöt ofta ihop.
Så småningom utvecklades vissa principer när det gällde bundenhet och frihet vid översättning. Författaren redogör för något som han kallar Vadstena princip. Principen gällde redan för de tidiga översättningarna vid Vadstena kloster, men återkommer ofta genom historien. Den går ut på att graden av bundenhet till originalet bestäms av hur värdefullt originalverket anses vara. Ju större respekten för originalverket är, desto mer bunden är översättningen.
Också i de fall där översättningarna varit någorlunda trogna mot originalet har de ofta färgats av olika faktorer, som översättarens egna språkliga preferenser. Vissa översättare har till exempel använt ett medvetet arkaiserande språk. I många fall har översättningarna fått tjäna en viss ideologi. Detta gäller inte minst barn- och ungdomslitteraturen, där moraliserande och uppfostrande tendenser kunnat få stort spelrum. Författaren visar hur detta gällt ett av svensk litteraturs mest lästa alster, Kalle Anka, där översättarna medvetet rensat bort vårdslöst talspråk och opassande ord, försvenskat miljöerna och försökt göra texterna lärorika. Ett annat exempel är det inflytelserika barnbiblioteket Saga, som grundades för att ge unga läsare litteratur som var moraliskt och estetiskt högtstående.
Utvecklingen mot större trohet mot originalet började redan under den gustavianska eran, men den har varit särskilt påtaglig efter andra världskriget. Det har uppstått en modern översättaretik. Också översättarnas status har förbättrats, de har organiserat sig och blivit en konstnärligt självmedveten grupp. Tidigare betraktades översättning ofta som mer eller mindre okvalificerat kopieringsarbete. Översättarna var dåligt betalda och därför tvungna att producera enorma mängder text på kort tid, vilket givetvis inverkade negativt på kvaliteten. Detta gällde särskilt under det som författaren kallar översättningslitteraturens industriepok i Sverige (cirka 1820–1940), när kopiösa mängder kommersiella romaner översattes i all hast.
Trots att översättningsarbete i dag uppskattas mer än tidigare röner översättarkåren fortfarande inte alltid den uppskattning som den skulle förtjäna. Översättaren är ofta mer eller mindre osynlig, och det är sällan översättningens kvaliteter behandlas till exempel i bokrecensioner. Det kvalificerade översättningsarbetet hotas också av en rad andra faktorer, som att litteraturen digitaliseras i allt högre grad, att skönlitteraturen trängs undan av andra förströelseformer och att engelskan spelar en så dominerande roll inom den svenska översättningslitteraturen.
En intressant aspekt är hur översättningsverksamheten har tjänat det svenska språket. Genom åren har översatt litteratur spelat en stor roll för svenskans utveckling. Så är Gustav Vasas bibel från 1541 troligen den viktigaste texten i svensk språkhistoria, och den har satt ramen för det svenska språkets fortsatta utveckling. Också översatta psalmer har spelat en stor roll. Under tidigare epoker hämmades översättningen av romaner av att svenskan saknade ett brett fungerande litteraturspråk som svarade mot genrens krav, men denna brist avhjälptes så småningom genom att språket utvecklades just med hjälp av översättning. Naturligtvis har det genom tiderna också förekommit en hel del bristfällig översättningssvenska, inte minst under den ovannämnda industriepoken med dess hafsiga översättningar av kommersiella romaner. Sådan översättningssvenska har stildrag som påverkan från originaltexten, missförstånd och slarv, ett begränsat ordförråd och ett osäkert tonfall.
Trots att översättningsarbete i dag uppskattas mer än tidigare röner översättarkåren fortfarande inte alltid den uppskattning som den skulle förtjäna.
Vid sidan av de stora linjerna innehåller boken en mängd intressant detaljkunskap. Otaliga är till exempel de enskilda översättare vars livsöden träder fram ur historiens skuggor. För en finländare känns det bra att författaren nämner att den första med namn identifierade svenska översättaren var Nådendalsmunken Jöns Budde, som levde på 1400-talet. Om Budde sägs att han översatte på ett i modern mening texttroget sätt. Ett annat exempel på intressant detaljkunskap är att John Bunyans verk Kristens resa kan vara det prosaverk som blivit översatt flest gånger till svenska. Den första översättningen gjordes 1727, och i dag finns ett femtontal olika versioner.
Sammanfattningsvis kan sägas att boken är en mycket lärorik resa genom den svenska skönlitterära översättningens brokiga historia. Den handlar om en kulturverksamhet som i högsta grad förtjänar att lyftas fram. Sin stora kunskap förmedlar författaren på ett föredömligt medryckande och underhållande sätt.
Nils Håkanson: Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning. Nirstedt/litteratur 2021. 360 sidor.