Länstolsforskning är ett bekvämt sätt att studera sin omvärld. Är man lingvist kan det innebära att man sitter framför brasan och begrundar andra människors potentiella språkbruk. När man efter en stund har filosoferat sig fram till något som verkar plausibelt vill man gärna finna belägg för saken. Riktigt rejäl forskning innebär att man går och plöjer i litteraturen, gräver i arkiven eller kastar sig ut i fältstudier. Länstolsforskaren kringgår gärna sådana mödor genom en sökning på internet. I denna artikel presenteras några resultat från sådan forskning.
R-brist ger upphov till sjöbjugg
Det är lite underutforskat att vi stockholmare, och säkert många andra, gärna stryker ett /r/ i uttalet under vissa förutsättningar. Betrakta följande meningar:
Rakel och en harr vill skära kakor. Jag tänker på fårskötsel och sockerkaka.
I första meningen kan inget r falla bort i min svenska. I andra meningen kan varje r potentiellt falla. Sedan finns ett antal faktorer som kan gynna r-bortfallet. Om det har jag forskat på riktigt, men här nöjer vi oss med att alla bitar faller på plats i ett ord som förtjäna, där det för mig är så gott som omöjligt att uttala r. Vad har då detta att göra med länstolsforskning? Vänta ett ögonblick …
Både i min medelåldersstockholmska och i Helsingforssvenskan görs en tydlig skillnad mellan ö-ljudet i öga och öra. Vi säger ungefär [ˈøːɡa] respektive [ˈœːra]. Dagens ungdom i Stockholm säger i stället både [ˈœːɡa] och [ˈœːra], med samma mer öppna tungläge.
Om man nu föreställer sig ungdomliga talare som för det första har generellt öppet ö och för det andra bortfall av r – skulle de kunna få för sig att skörbjugg stavas sjöbjugg? Detta slog mig en afton i länstolen, och eftersom vi lever i framtiden jämfört med när jag var ung var det bara att sträcka sig efter datorn och knappa in ordet i fråga. Och visst har folk skrivit så, till exempel Göteborgsposten:
”Ofta fanns pepparroten med på långa sjöresor. Genom sin höga C-vitaminhalt kunde sjöbjuggen hållas borta.”
Här får man ta med i beräkningen att det är en semantiskt rimlig omtolkning. Skörbjugg är ju något man ofta får just på sjön. Sjöbjugg är därför en typisk så kallad folketymologi. En folketymologi kan beskrivas som ett sätt för språkbrukarna att skapa begriplighet i knepiga ord. Med några försiktiga fonologiska justeringar får man till en semantisk förbättring. En klassisk sådan folketymologi är handburgare, och min kollega Johanna Prytz berättar för mig att ett barn i hennes närhet talar om världsbästare.
Gledflög och smögsöp
Nästa exempel på framgångsrik länstolsforskning rör böjning av sammansättningar där båda leden skulle kunna tolkas som verb. Denna historia börjar när jag en gång läste i en tidning om en person som gledflög. Man kan formulera det som att verbet dubbelböjdes. Slutledens preteritumböjning smittar liksom av sig på förleden. En annan kollega, Mikael Parkvall, delgav mig nyligen detta talade – och talande – fynd från SVT:
”Wallaces trädgroda iakttogs när den gledflö… glidfly… glidflög.”
Nå, redan för över tjugo år sedan har Lars-Gunnar Andersson talat om just ”gledflög” i Sveriges radios Språket, så det är ingen ny iakttagelse. Vari består min insats i detta fält? Jo, när jag mediterade över detta gledflög tyckte jag att det borde gå att hitta motsvarigheter i andra sammansättningar.
Jag skred tappert till verket och googlade smögrökte. Det gick inte så bra. Kanske gynnar den svaga böjningen hos röka inte dubbelböjning. Smögfes gick lite bättre – båda smyga och fisa är ju starka verb – men skörden var ändå lite väl skral. Det var med smygsupa jag kom in någorlunda fast mark. Man kan alltid lita på internetfora som Flashback och Familjeliv, men även på annan plats går det att hitta dubbelböjt smögsöp. Värmlands folkblad har bakom betalvägg detta citat:
”Våra klasskamrater smögsöp under lektionerna på högstadiet.”
”Egenklien” har en logisk förklaring
Avslutningsvis vill jag berätta om mitt senaste sittmöbelsgenombrott. Jag satt och mediterade över ett Sverigeuttal som folk i Finland innerligt ogillar, nämligen egenKligen. Tomas Riad har i en artikel i Språktidningen rett ut detta: vi vill hellre ha många konsonanter i början av en stavelse än i dess slut. I stället för e.jent.li.jen vill vi flytta det där t till höger så att det blir e.jen.tli.jen. Tyvärr är [t] lite svåruttalat i den positionen, så det får bli ett [kl]: e.jen.kli.jen. (Eftersom n då hamnar framför ett k, sker också en övergång från /n/ till ett ng-ljud: e.jeŋ.kli.jen.)
Att [tl] är en jobbig kombination framgår när man ska bedöma vilka av följande ord som teoretiskt skulle kunna vara svenska ord: klymma, plymma, tlymma. Jag utgår från att i princip alla läsare dömer ut tlymma som vettig svenska. I lägre grad gäller detta också för egentligen, även om vi är lite olika känsliga för [tl] så här inuti ett ord.
Något som spelar in när en ljudförändring sker är hur frekvent ordet är i dagligt tal. Därför torde det finnas en hel del talare som säger änKligen och ordenKligt, men färre lär ha kommit så långt att de säger prudenKlig.
I framtiden säger Stockholm tygligen och förmogligen
Vilken är då min fåtöljbravad i denna fråga? Jo, jag började fundera på om det finns någon annan konsonantkombination som kan drabbas av en liknande artikulationsställesdissimilation som när tl blir kl.
Vi fonologer talar om tonlösa ljud som /p/, /t/ och /k/ (där stämbanden inte vibrerar), och dessa har tonande motsvarigheter i /b/, /d/ och /ɡ/ (där stämbanden vibrerar). En tonande variant av tl → kl skulle vara dl → gl. Även här lönar det sig att jämföra nonsensord som glymma, blymma och dlymma med varandra. Dlymma bör vara omöjligt som ett riktigt svenskt ord, och då borde vi även vara lite ovilliga inför dl när det befinner sig inuti ett ord, tänkte jag mig.
Vilka ord kunde tänkas passa in i sammanhanget? Min första tanke var olika böjningar av adjektiven tydlig och otydlig. Jag gjorde några ströfynd av otyglig, men inte tillräckligt för att våga kungöra min nya upptäckt. Jag funderade en stund på paddla, men ingen verkar ha skrivit paggla kanot så att det fångats upp av sökmotorerna. Jag behövde ett ord med högre frekvens – och det var adverbet tydligen som gällde. Tydligen innehåller dl och är relativt vanligt både i tal och skrift. Och mycket riktigt bjuder nätet på ett drygt hundratal tygligen. Om vi håller oss till etablerade medier hittar vi bland annat ett belägg i Sundsvallstidningen:
”Det visar sig dock att det tygligen inte gäller för sjukpensionärer trots att man hela tiden sagt det”
Sveriges radio visar också (i skrift) upp en progressiv fonologi:
”Mannen med världens mest beslöjade röst, Richard Woolf, fick göra ett avundsjuketest och avslöja hur avundsjuk han egentligen är. Tygligen väldigt mycket”
Vid en kontrollsökning visar det sig beklagligt nog att även tyfligen får många träffar, och detta kan ju knappast förklaras med annat än fumliga fingrar. Gäller det även mina tygligen-fynd? Det såg ut som att min idé var i fara … Då är det dags att tillgripa länstolsforskarens kanske viktigaste metod, nämligen introspektion! Det går till på följande sätt: Man rynkar pannan, stryker sig över hakan och tänker ”Skulle det vara möjligt att jag själv – yrvaken eller på annat sätt omtöcknad – kunde råka säga tygligen?” Svaret är, känner jag, jakande på den frågan.
Får man som forskare göra så? Tja, om det går an att framkasta hypoteser om hur våra neolitiska förfäder uttalade sina urindoeuropeiska konsonanter kan man väl ursäktas om man någon gång dristar sig att spekulera om sin nära framtid. Jag har ännu inte hört detta ty.gli.jen i tal, men jag bedömer det som en tidsfråga innan jag, eller någon annan vaken betraktare, snubblar över de första beläggen.
Strax innan denna artikel går i tryck meddelar en svergisk lingvistbekant, Olof Lundgren, att hans mor – på skoj – säger förmogligen. Det uttalet tror jag starkt på! Snart säger ungdomarna i Sverige så på riktigt, vilket lär följas av sjudande språkpolisiär harm. Eventuellt rör sig innovationen sedan österut med någon generations fördröjning. Vänd blicken mot Mariehamn! Det blir spännande att följa utvecklingen.