Språket förändras, långsamt men oåterkalleligt. Ord och idiom försvinner, nya kommer till. Ett försvunnet idiom är blå måndag i betydelsen ’arbetsfri dag’. Termen innebär att friheten är mer eller mindre självbestämd, inte beviljad av till exempel arbetsgivaren. Blå måndag har en lång europeisk historia. Sådana fridagar brukade bland annat gesäller ta redan under medeltiden.

I Sverige förlorade idiomet blå måndag sin betydelse som arbetsfri dag redan i slutet av 1800-talet. I finlandssvenskan var uttrycket i aktivt bruk åtminstone under 1920-talet. År 1928 publicerade Jarl Hemmer en lång novell som heter Den blå veckan. Huvudpersonen i novellen, svetsaren Usko Laine, har supit ordentligt på stranden under veckoslutet och känner sig inte redo för arbete på måndagen. ”I dag tänker jag ta blå måndag”, förklarar han för sina arbetskompisar. Författaren litar alltså på att läsaren känner till termen.

Huvudpersonen i novellen, svetsaren Usko Laine, har supit ordentligt på stranden under veckoslutet och känner sig inte redo för arbete på måndagen. ”I dag tänker jag ta blå måndag”, förklarar han för sina arbetskompisar.

Under måndagen blir Usko bekant med en kvinna som också övernattat vid stranden. Usko beslutar stanna kvar till följande dag. ”Då fick han lov att ta blå tisdag också”, läser vi i Uskos inre monolog. Till slut blir hela veckan ”blå”.

Regissören Matti Kassila gjorde film av novellen år 1954. På svenska fick den namnet Den blå veckan.  Filmens manus följer Hemmers novell i detalj. Jag vet inte hur en nutida svenskspråkig tittare uppfattar filmens namn. Den finska titeln Sininen viikko har i alla fall ingenting med fridagen att göra. I Sverige ändrades titeln till En vecka av kärlek år 1955.

"De gingo" blev "de gick"

En annan sedan länge försvunnen företeelse är verbens pluralböjning i svenskan. I det gamla skriftspråket hette det vi gå ’vi går’, de gingo ’de gick’, vi säga ’vi säger’. Pluralböjningen har sina rötter i urnordiskan, men den började bli mer sällsynt för några hundra år sedan. Den har dock bevarats i några svenska dialekter till våra dagar.

Redan på 1850-talet föreslog Carl Jonas Love Almqvist att man i skriftspråket skulle ta i bruk enhetsformerna i pluralböjningen, eftersom denna övergång redan skett i talspråket. I 1854 års upplaga av Svensk språklära skrev Almqvist att pluralformerna kunde vara borta ”kanske inom blott femtio år”.

År 1906 utkom Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. I denna bok använder Lagerlöf enhetsformerna i replikerna medan annan text utnyttjar pluralformerna.

År 1945 slopade nyhetsbyrån TT pluralformerna i sina texter. Den händelsen anses markera slutet för dessa former i det svenska skriftspråket. Men det dröjde ända till 1973 års upplaga innan SAOL började förorda enhetsformer.

Tove Jansson använder en pluralform i sin populära dikt Höstvisa från år 1965. Andra strofen i refrängen lyder: ”Dagarna mörkna minut för minut.”

Det finns många exempel på texter där diktarens ursprungliga pluralform har ersatts med enhetsformen. Bland annat använder svenska Wikipedia enhetsformen (under sökordet Höstvisa).

På internet hittar man otaliga publikationer, både professionella och mer amatörmässiga, där Höstvisa (tonsatt av Erna Tauro) framförs. Jag har lyssnat på tjugotre framföranden. Nio av sångarna sjunger mörknar. Bland dem finns Barbara Helsingius, Zarah Leander och Maria Ylipää.

Enhetsformen i framförandet kan inte vara någon tillfällighet eller lapsus. Textredaktören har kanske varit omedveten om svensk språkhistoria och ”korrigerat ett tryckfel”. För det är knappast tänkbart att någon medvetet hade velat ”korrigera” diktarens text?

Källor

Holloway, John & Edward P. Thompson: Blauer Monntag. Edition Nautilus 2007.

Horn af Åminne, Adam:  Från person till person: Avvecklingen av nordisk personkongruens ur ett diakront typologiskt perspektiv, Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 2022.

Svensson, Anders: Så dogo svenskans pluralformer. Språktidningen 7/2020.