Tematisk bindning bygger på växlingen mellan känd och ny information i en textväv. Foto: Aditya Warhana/Unsplash. CC.

Tematisk bindning

Tematisk bindning är en typ av textbindning som bygger på växlingen mellan känd information och ny information i texten. Den allmänna principen är att känd information kommer först och ny information senare i en sats. Detta kallas tema–rema-principen. Det bekanta stoffet som tas upp i början av satsen kallas tema, medan den nya informationen som kommer senare kallas rema. Remat är oftast innehållsmässigt viktigare än temat, och det märker man på att det är mer betonat i tal.

Tema–rema-principen är en allmän princip för mänsklig kommunikation, och vi följer den oftast omedvetet och intuitivt när vi skriver. En sats som följer tema–rema-principen är i allmänhet lättare för läsaren att förstå än en sats som inte gör det. Det bör dock påpekas att det inte är fråga om någon absolut lag för informationsföljd som gäller alla meningar i skriven text. Ibland kan vi av någon anledning vilja lyfta fram och betona ny information genom att nämna den först.

Tema–rema-principen är en allmän princip för mänsklig kommunikation, och vi följer den oftast omedvetet och intuitivt när vi skriver.

Jag ska illustrera tema–rema-principen med ett exempel där informationsföljden inte fungerar på bästa möjliga sätt.

  1. Det är vanligt att man avlägger en del av sin examen utomlands via något utbytesprogram. EU, Nordiska rådet, många utomeuropeiska stater, organisationer för utbytesstudier och olika föreningar, bl.a. Rotary och Lions, ordnar studentutbyte.

 

Här har skribenten brutit mot tema–rema-principen i den andra satsen. Den långa uppräkning som kommer först (EU, Nordiska rådet, många utomeuropeiska stater …) är satsens nya information. Den kända informationen studentutbyte, som anknyter till utbytesprogram i den föregående satsen, står sist i satsen. När man kommer till den kända informationen har man kanske redan hunnit glömma vad det egentligen var frågan om. Därför skulle det informationsmässigt vara bättre att placera studentutbyte först:

1a. Det är vanligt att man avlägger en del av sin examen utomlands via något utbytesprogram. Studentutbyte ordnas av EU, Nordiska rådet, många utomeuropeiska stater, organisationer för utbytesstudier och olika föreningar, bl.a. Rotary och Lions.

Tema och rema i översatt text

När jag språkgranskar text som är översatt från finska till svenska reagerar jag ibland på att informationsföljden i den svenska texten inte fungerar som den ska. Ibland kan det hända att informationsföljden är bristfällig också i den finska ursprungstexten, men det finns också fall där en riktig informationsföljd i finskan blivit felaktig i svenskan.

I det följande exemplet har översättaren valt att frångå originalets ordföljd trots att det hade varit fullt möjligt att översätta direkt.

2. Polynomeja voidaan luokitella myös termien lukumäärän mukaan. Jos polynomissa on vain yksi termi, sitä sanotaan monomiksi. Kaksiterminen polynomi on binomi ja kolmiterminen trinomi.

Vi kan också klassificera polynom enligt antalet termer. Om ett polynom enbart består av en term kallar vi det ett monom. Ett binom är ett polynom med två termer och ett trinom är ett polynom med tre termer.

När jag språkgranskar text som är översatt från finska till svenska reagerar jag ibland på att informationsföljden i den svenska texten inte fungerar som den ska.

På finska kommer den kända informationen polynomi mycket riktigt i början av den andra och den tredje meningen, medan den nya informationen monomi, binomioch trinomikommer senare i meningarna. Också på svenska kommer ordet polynom i början av den andra meningen och monom i slutet. I den tredje meningen kommer däremot den nya informationen binom och trinom i början av respektive sats och den kända informationen polynom i slutet. Varför har översättaren valt denna ordföljd trots att det hade varit fullt möjligt att följa den finska ordföljden som fungerar bra informationsmässigt? En förklaring kan vara att översättaren i så hög grad har fokuserat på den nya och viktiga informationen (binom och trinom)att den placerats först i satsen. Jag tror att man som översättare lätt kan göra så, men då har man troligen inte uppfattat texten som en helhet och är inte medveten om hur satserna hör ihop. I exempel 2 skulle det informationsmässigt vara naturligast att följa finskans ordföljd med remat sist i satsen:

2a. Vi kan också klassificera polynom enligt antalet termer. Om ett polynom enbart består av en term kallar vi det ett monom. Ett polynom med två termer kallas binom och ett polynom med tre termer kallas trinom.

Svenskans bundna ordföljd

Ibland är det omöjligt att översätta direkt på grund av olikheter mellan det finska och det svenska språksystemet, och detta kan återspeglas i informationsföljden.

3. Roomalaiset olivat eteviä rakentajia, esimerkiksi Rooman tieverkosto on osoitus korkeatasoisesta insinööritaidosta. Tieverkostoa hyödynsivät muun muassa sotilaat ja kauppiaat.

Romarna var duktiga byggare, och det romerska vägnätet är ett exempel på högklassig ingenjörskonst. Soldaterna och köpmännen kunde dra nytta av vägarna.

Finska är ett kasusspråk med fri ordföljd, och det är lätt att välja den ordföljd som fungerar bäst informationsmässigt.

På finska kommer den kända informationen tieverkostoa först i den sista satsen, och den nya informationen  sotilaat ja kauppiaat kommer sist. På svenska kommer däremot den nya informationen soldaterna och köpmännen först och den kända informationen vägarna sist. I detta fall har skillnaderna mellan finska och svenska gjort det omöjligt att översätta direkt. Finska är ett kasusspråk med fri ordföljd, och det är lätt att välja den ordföljd som fungerar bäst informationsmässigt. Därför har skribenten kunnat ställa objektet tieverkostoa (som är tema i satsen) först så att ordföljden blivit objekt + predikat + subjekt. Detta är inte möjligt på svenska – det går inte att skriva*vägarna utnyttjade soldater och köpmän. Svenskan har nämligen bunden ordföljd, vilket innebär att man måste följa vissa grammatiska ordföljdsregler även om de står i konflikt med informationsföljdens krav. Den vanligaste ordföljden i svenskan är subjekt + predikat + objekt.  Det är just den ordföljden som översättaren har använt, och då har remat, den nya informationen, placerats först i satsen. För att ordföljden ska bli informationsmässigt bättre på svenska kan man skriva om satsen i passiv:

3a. Romarna var duktiga byggare, och det romerska vägnätet är ett exempel på högklassig ingenjörskonst. Vägarna utnyttjades bland annat av soldater och köpmän.

Också i det följande exemplet är olikheterna mellan finska och svenska ett hinder för direkt översättning:

4. Kemian kehitys edesauttoi lääketieteen kehitystä. Tautien aiheuttajiksi ymmärrettiin mikrobit.

 Utvecklingen inom kemin underlättade utvecklingen av läkarvetenskapen. Man förstod att mikrober orsakade sjukdomar.

På finska har ordet tautien placerats först i den andra meningen, vilket är helt riktigt eftersom ordet anknyter till lääketiede i den föregående meningen. Den nya informationen mikrobit, remat,kommer sist. På svenska kommer däremot den nya informationen mikrober före sjukdomar, som är känd information på grund av sin anknytning till läkarvetenskapen i den föregående meningen. En orsak till den bristfälliga informationsföljden på svenska kan också här vara skillnaderna mellan finska och svenska. Den finska satsen tautien aiheuttajiksi ymmärrettiin mikrobit kan inte översättas direkt, och därför har översättaren svängt på det hela och konstruerat en att-sats med ordföljden subjekt + predikat + objekt: mikrober orsakade sjukdomar). Remat, den nya och viktiga informationen, har gjorts till subjekt och placerats först i satsen. För att ändra på ordningsföljden i enlighet med tema–rema-principen kan vi också i detta fall skriva om den andra satsen i passiv:

4a. Utvecklingen inom kemin underlättade utvecklingen av läkarvetenskapen. Man förstod att sjukdomar orsakades av mikrober.

Passivering

Både i exempel 3 och i exempel 4 blir informationsföljden bättre om vi skriver om satsen i passiv. Samma sak gäller exempel 1. Ofta varnas skribenter för att använda för mycket passiv, eftersom passiva satser lätt blir vaga eller abstrakta, men när det gäller informationsföljden kan passiv form vara till ovärderlig hjälp. Passivering erbjuder nämligen en möjlighet att ändra ordföljden så att temat kan placeras i början av satsen, på subjektsplats. Detta sker genom att den aktiva satsens objekt görs till subjekt i den passiva satsen; när satsen Mikrober orsakade sjukdomar skrivs om i passiv form ställs alltså objektet sjukdomar först som subjekt.  I svenskan är subjektet i allmänhet tema.

Formellt subjekt

Ett annat sätt att ändra ordföljden så att informationsföljden blir bättre är att inleda satsen med det formella subjektet det på svenska. Då placeras det egentliga subjektet längre högerut, på remaplats.

5. Siirtomaa-alueiden talous alistettiin palvelemaan valloittajien tarpeita. Syntyi monokulttuureja, joissa koko tuotanto perustui yhden tai kahden tuotteen valmistukseen.

Koloniernas ekonomi skulle tjäna erövrarnas intressen. Monokulturer uppstod, vilket innebar att ett land producerade bara en eller två varor.

Här presenteras den nya termen monokulturer först i den svenska satsen, vilket inte är fördelaktigt för informationsföljden. Vi kan flytta monokulturer högerut genom att föra in ett formellt subjekt:

5a. Koloniernas ekonomi skulle tjäna erövrarnas intressen. Det uppstod monokulturer, vilket innebar att ett land producerade bara en eller två varor.

Eftersom monokulturer här är en ny term skulle vi också kunna tillämpa regeln om att det är bäst att presentera innehållet i en ny term innan vi nämner själva termen. I enlighet med den regeln skulle vi kunna skriva till exempel så här:

5b. Koloniernas ekonomi skulle tjäna erövrarnas intressen. Det blev vanligt att ett land producerade bara en eller två varor. Detta kallas monokultur.

Temat – känd information

Temat i en sats består av information som är känd sedan tidigare, och oftast är det subjekt i satsen. Temat behöver dock inte vara något som nämns i föregående sats eller mening. Det kan också vara något allmänt känt, något som finns i läsarens eller lyssnarens föreställningsvärld eller något som framgår av sammanhanget. I talad kommunikation kan temat ofta vara ett subjekt i första person, för alla lyssnare vet vem jag är:

6. Jag tycker att matematik är svårt.

I skrift kan temat vara ett ämne som är gemensamt för ett helt avsnitt. Då kan det vara naturligt att inleda varje stycke i avsnittet så att det anknyter till det gemensamma temat. I en läromedelstext finns ett avsnitt med rubriken Merien tila (Hur mår haven?). I den finska texten börjar varje stycke i avsnittet med något som anknyter till rubriken. Här följer början på tre stycken:

7.

Meristä saadaan ravintoa.

–––

Merenkulun turvallisuutta heikentää merirosvous.

 –––

Tärkeimmät merialueiden tuotteet ovat kala ja öljy.

 

Den kända informationen, temat, är alltså här hela avsnittets gemensamma ämne: haven. Tyvärr har detta inte beaktats i hela den svenska översättningen. Det tredje stycket, som på finska börjar Tärkeimmät merialueiden tuotteet ovat kala ja öljy, börjar i den svenska översättningen så här:

7a. Fisk och olja är havens viktigaste produkter.

 

Här kommer den nya informationen fisk och olja först, medan den kända informationen havens kommer senare. Informationsmässigt skulle en bättre ordföljd vara

7b. Havens viktigaste produkter är fisk och olja.

Se texten som en helhet

Att informationsföljden kan bli fel i översatt text även om den är riktig i den finska originaltexten kan bero på att översättaren inte ser texten som en sammanhängande helhet och inte är medveten om sambandet mellan meningarna och satserna. Man tänker helt enkelt inte på innehållet i texten. Detta kan leda till att man arbetar med en isolerad mening åt gången och för in nya element allt eftersom man kommer på dem. Då kan det lätt hända att man väljer att placera den nya och viktiga informationen, remat, först i satsen trots att tydligheten skulle kräva att den placerades sist. Eller är det kanske så att det man har läst sist på finska, remat, ligger närmast i minnet och därför placeras först i den svenska översättningen?

Ibland finns det olikheter mellan finska och svenska som hindrar översättaren från att översätta direkt. Då händer det relativt ofta att översättaren väljer ordföljden subjekt + predikat + objekt på svenska, även om informationsföljden blir onaturlig på det sättet. Denna ordföljd är som sagt den vanligaste i svenskan och utgör därför en stark princip i det språkliga medvetandet. Kanske översättaren också omedvetet väljer den ordföljden för att kunna placera den viktiga informationen, remat, först i egenskap av subjekt.

Ett sätt att göra informationsföljden i en sats bättre kan vara att skriva om satsen i passiv, men detta tycks översättarna inte alltid vara medvetna om. Det är också möjligt att de till varje pris vill undvika att använda passiv, eftersom de ofta har blivit varnade för det.

Man kan fråga sig vilken roll översättningsminnen spelar i detta sammanhang. Om man automatiskt kopierar en lösryckt sats är risken mycket stor för att satsen inte smälter in i den övriga texten när det gäller informationsföljden. Satser som tas ur översättningsminnen måste därför alltid bearbetas så att de blir en del av den aktuella texten.

Ett sätt att göra informationsföljden i en sats bättre kan vara att skriva om satsen i passiv, men detta tycks översättarna inte alltid vara medvetna om. Det är också möjligt att de till varje pris vill undvika att använda passiv, eftersom de ofta har blivit varnade för det. När det gäller att åstadkomma en bra informationsföljd på svenska är dock passiv ett utmärkt hjälpmedel.

Ett annat sätt att ändra på ordföljden så att den blir informationsmässigt bättre är att föra in ett formellt subjekt i början av satsen, så att den nya informationen, remat, kan placeras som egentligt subjekt senare i satsen.

Det är viktigt att komma ihåg att det inte är likgiltigt i vilken ordning vi tar upp informationen i satser och meningar. Saker har olika informationsvärde. Vi ska också minnas att en text är en väv av samband (eng. texture, Halliday & Hasan i Cohesion in English 1976) där allt hör ihop och olika delar påverkar varandra.

Att medvetet tänka på den tematiska bindningen när man skriver eller översätter kan vara svårt. I allmänhet tillämpar vi kunskapen om tema–rema intuitivt. Det som man indirekt kan göra för att informationsföljden i en översättning ska bli riktig är att omsorgsfullt sätta sig in i textens innehåll och dess inneboende logik, så att man vet vad texten handlar om och kan se den som en helhet. Då är det större chans att man tar upp informationen i rätt ordning, och då kan det rentav hända att informationsföljden blir bättre i översättningen än i originalet.

Monica Äikäs har tidigare skrivit om tema och rema i översatt text (Språkbruk 4/2011).  Här vidareutvecklar hon ämnet. Texten baserar sig delvis på ett föredrag på Kommunförbundets översättarseminarium i Åbo i april 2012.

Läs mer