Många finlandssvenskar som är verksamma i Sverige anpassar sitt uttal till ett stockholmskt tonfall.
Själv har jag inte förändrat mitt uttal alls. Eftersom jag bor i Helsingfors vet jag hur en helsingforsare kan låta när hen ska ”faa ti butiiken” men jag kan inte efterlikna prosodin, och kanske vill jag inte heller. Det skulle kännas som att ta någon annans språk i min mun.
Däremot har min svenska långsamt börjat glida åt ett nytt håll. Jag låter fortfarande som den västgöte jag är. Jag säger fortfarande terapeft och schääf – inte terapöjt eller sjeef. Men orden jag väljer har förändrats. Tjenare har blivit morjens, jag går till en fysioterapeft i stället för en sjukgymnast och säger numera euro i stället för juro.
Mina instämmande ja har blivit till jo, och det finska uttrycket no niin har helt ersatt dåså. Svenskan har blivit lite mer lågmäld, helt enkelt. Jag märker det också i vilka ord jag undviker. Jag säger inte längre görgött eller jättebra, och jag använder sällan förstärkningsord som fantastiskt. Alla dessa svenska intensifieringar – så typiska i Sverige – känns plötsligt för glättiga här.
Jag har också börjat ta till finlandismer utan att märka det. Numera har jag saker på hälft i stället för halvvägs, något kan vara passligt i stället för lämpligt och jag far till butiken i stället för att gå till affär’n.
Men att jag skulle säga att jag tycker när jag egentligen menar att jag tror, att jag söker min mobil i stället för letar, eller att jag lagar mig hem istället för ta mig hem när jag är trött – det skaver fortfarande i mina öron.
Vad som förändras i ens språk – och vad som förblir oförändrat – följer sällan någon tydlig logik. Som Wilma Jensén påpekar i Språkbruk (20.10.2022) anpassar många finlandssvenskar i Sverige sitt språk till omgivningen. Fenomenet kallas talackommodation, och innebär att man närmar sig samtalspartnern – eller markerar avstånd.
Jag har fortfarande inte stött på en enda sverigesvensk i Finland som har förändrat sin satsmelodi. Så varför är det vanligt att finlandssvenskar i Sverige gör det?
En förklaring kan vara att man gör det för att undvika kommentarer som ”vad bra svenska du talar” – som många finlandssvenskar regelbundet får av sverigesvenskar.
En annan förklaring kan vara kulturell exponering. Många finlandssvenskar växer upp med sverigesvenska barnprogram, böcker och medier. Flera av mina finlandssvenska vänner berättar att de redan som barn lekte på sverigesvenska, snarare än på sin dialekt eller standardsvenska.
Anpassningen kan alltså handla om status, tillgänglighet – eller helt enkelt om vana. Vi sverigesvenskar har sällan behövt anpassa oss språkligt, eftersom vårt språk ofta ses som norm.
Numera blandar jag sverigesvenska och finlandssvenska, och det händer att jag svär på finska eftersom svenska svärord känns lite tama. Språket har visserligen blivit mer brokigt, kanske till och med lite kaotiskt. Men framför allt rikare. Det känns som en ynnest att få befinna mig i två svenska språklandskap samtidigt – och dessutom förstå skillnaden.