Jag är gift med en svensk. Inte en finlandssvensk, inte en sverigefinne (även om han gärna pratar om att hans släkt kan ha invandrat till finnmarkerna i Dalarna på typ 1600-talet från Finland) utan en tvättäkta sverigesvensk. Han flyttade till Finland på grund av mig för nästan åtta år sedan och är sedan ett par år finsk medborgare, men svenskheten går inte att förneka.
För många år sen dejtade jag en kille i Tyskland. Jag hade bott där en tid och min tyska var hygglig. Jag läste utan problem och uttryckte mig ganska fritt, i alla fall så länge jag mumlade när det var dags för der, die och das. Jag ska inte gå in på det korta förhållandet desto mer, förutom att konstatera att det grämer mig att han aldrig förstod hur mycket smartare än han jag var. För det hade jag behövt få prata mitt eget språk.
Det grämer mig att han aldrig förstod hur mycket smartare än han jag var. För det hade jag behövt få prata mitt eget språk.
Därför var det en lättnad att hitta kärleken i en svensk. Samma språk, lite små, gulliga skillnader bara. Nämen, säger du aderton? Sånt som gör vardagen mer dynamisk. Ingen grundläggande känsla av att vara bakbunden av sitt ordförråd eller grammatiska öra.
Efter första gången vi hängt med min mans svenska vänner insåg jag dock: jag är inte så rolig om jag inte får prata dialekt.
Efter första gången vi hängt med min mans svenska vänner insåg jag dock: jag är inte så rolig om jag inte får prata dialekt.
Jag har aldrig tyckt mig ha speciellt stark dialekt. Den blandning av Pedersöre- och Larsmodialekt som är mitt modersmål är förhållandevis lättförståelig (eller?) och jag är snabb att anpassa mig till det sällskap jag för stunden har.
Men ändå.
Det handlar inte bara om ordförråd eller hur man böjer ord, utan också om en rytm och en melodi som är svår att sätta fingret på men som är nödvändig för att spela instrumentet humor fulländat.
Jag ska inte vara dramatisk. Det har inte skapat några större problem för oss än just den där rumphuggna känslan av att inte kunna använda sin fulla potential ibland. Jag skulle säga att min mans sydsvenska r ställer till fler missförstånd för oss än min dialekt.
Han har faktiskt språköra, om jag ska säga som det är. Han menar att han har draghjälp av dalmålet hans morfar pratade. Det kanske ligger nåt i det, men när jag försökt förstå dalmålet har jag inte haft nån hjälp av Larsmodialekten, så jag är inte övertygad om att det bara beror på det.
Kanske har det hjälpt att min familj gjort få ansträngningar för att förenkla för honom. De har verkat – mer eller mindre omedvetet – enligt devisen ”kasta honom i vattnet så lär han sig simma” och har således bräkt på runt kaffebordet på bred och godmodig dialekt från början. Och se, svensken simmar!
Jag hoppas också att mina erfarenheter på området ”dejta på olika språk” hjälper mig vara ödmjuk i möten med människor. Möten där det kan stå betydligt mer på spel än att imponera på några nya vänner.
Det är nämligen så att man med tiden kan bygga över de flesta språkförbistringar.
Det är nämligen så att man med tiden kan bygga över de flesta språkförbistringar. Hade tysken på det stora hela varit snällare hade jag kanske med tiden självsäkert deklarerat vilka bestämda artiklar som helst. Skulle vi bo i Sverige, jag och min svensk, hade jag säkert kunnat leverera en riktigt bra tajmad komisk replik i sinom tid.
Skulle vi bo i Sverige, jag och min svensk, hade jag säkert kunnat leverera en riktigt bra tajmad komisk replik i sinom tid.
Men nu bor vi i Österbotten. Och svensken svär på finska nuförtiden. Finskan har många bra svordomar. Häromdagen sa han för första gången ett spontant tidee när han skulle beskriva var något låg. Han tyckte det var genant, men jag jublade lite. Snart kommer han förstå precis hur rolig jag kan vara, när jag får vara det på min alldeles egen dialekt.