Markus Södermans rapport Sidan hittades ej – den digitala tvåspråkigheten i Finland publicerades i februari på tankesmedjans Agedas webbplats. Den är en nyttig spaning för såväl myndigheter och kommuner som kommersiella aktörer med ambitionen att betjäna finländare jämlikt på flera språk. Och den generella slutsatsen är kanske att hur man än vänder sig är flerspråkiga webbtjänster alltid en utmaning både för användarna och för dem som erbjuder tjänsten.
I dag har engelskan, som det tredje servicespråket, en naturlig plats på digitala plattformar för offentlig service.
Språklagstiftningen och jämlikheten mellan nationalspråken är utgångspunkten. Men Södermans rapport tangerar också den växande närvaron av andra språk i samhället. I dag har engelskan, som det tredje servicespråket, en naturlig plats på digitala plattformar för offentlig service.
Kommuner, ämbetsverk och företag under lupp
Det stora jobbet i rapporten är jämförelsen mellan hur webbsidor i tvåspråkiga kommuner, vid ämbetsverk och hos några stora kommersiella aktörer fungerar ur flerspråkighetsperspektiv. Söderman har gjort en systematisk genomgång, som rentav kan fungera som en sorts kvalitetsrevision av den digitala språkliga verkligheten. Det är välkommet och hälsosamt. Den som är nyfiken på hur olika verk eller instanser skött sig kan enkelt jämföra saken i överskådliga tabeller.
De svensk- och tvåspråkiga kommunerna har till exempel med ett par undantag webbadresser på bägge nationalspråken. Tullen, polisen och Folkpensionsanstalten har parallella adresser på finska och svenska. Trafik- och kommunikationsverket har valt att profilera sig som Traficom.
Södermans kartläggning ringar in lösningar som fungerar bra eller mindre bra hos både offentliga och privata aktörer. Någon universallösning verkar det däremot inte finnas. Varje aktör tycks ha valt sin väg.
Skilda världar eller parallella språkversioner?
Rapporten synliggör tydligt ett grundläggande dilemma varje webbtjänstproducent ställs inför: Hur ska språkvalets anatomi se ut i grunden? Rent tekniskt alltså?
Det ena alternativet är att tjänsten utvecklas som två i praktiken åtskilda världar, en som ”pratar” finska, respektive en svensktalande dito. Det senare valet innebär att versionerna inte heller delar hjärna. Data och innehåll överförs inte automatiskt mellan språkversionerna. För den som upprätthåller tjänsten leder det här till ett slitsamt jobb att kontinuerligt förse sajterna med samma innehåll på bägge språken. Och i slutändan, tyvärr alltför ofta, betyder det att det svenska innehållet släpar efter eller blir en mager version av det finska.
Rapporten noterar att många svenskspråkiga hyser en generell misstro mot att ett svenskt innehåll faktiskt motsvarar det finska.
Det andra alternativet är parallella eller semi-parallella webbsidor. Rapporten lyfter fram Esbo stads webbplats som ett välfungerande exempel. Om användarna byter språk mitt i en session på sajten flyttas de direkt till motsvarande sida på det andra språket. När sidorna innehåller språkspecifik information hänvisas användarna till den information som gäller det andra språket. Det här ger användarna chansen att jämföra innehållet mellan de två språkversionerna, och det inger förtroende när dessa stämmer överens.
Det här är en viktig observation. Flaggor och språkvalsknappar är visserligen viktiga detaljer som måste uppmärksammas (och det görs också i rapporten). Men den väg en serviceproducent väljer rent tekniskt och de lösningar som styr hur webbplatsens innehållshanteringssystem behandlar språkversioner, är något som inte kan göras om i en handvändning. Därför är det bra att bena ut saken, särskilt för offentliga instanser som oftast är hänvisade till utomstående entreprenörer när de bygger sina webbplatser. Vad innebär de tekniska specifikationerna från leverantörerna rent språkligt? Vad möjliggör de, eller utesluter?
Vad får användare att välja eller välja bort?
Förtroende är ett nyckelord för webbtjänsterna. Ofta är det här det brister för minoritetsspråkets användares räkning. Redan utseendet på sidorna spelar stor roll. Hur hittar man den svenska sidan? Hur gestaltas språkvalet? Är användargränssnittet likadant?
Rapporten noterar att många svenskspråkiga hyser en generell misstro mot att ett svenskt innehåll faktiskt motsvarar det finska. För en del kan termer och begrepp bli en stötesten, eftersom de är mera vana vid att använda dem på majoritetsspråket. Sökfunktionen är viktig, helst vill användaren söka tvärs över språkgränserna och byter irriterat till majoritetsspråket om det inte går att hitta ”jakoavain” i det svenska sökfönstret.
Men fastän det svider passar författaren på att säga det viktiga: Om det erbjuds en svensk tjänst på ditt språk är det också viktigt att du använder den. På det sättet bidrar du till att den finns kvar i fortsättningen.
Bara så kan användare motivera dem som erbjuder svensk webbservice att förbättra sådant som inte fungerar.
Rapport om digital tvåspråkighet
Rapporten Sidan hittades ej – den digitala tvåspråkigheten i Finland är gjord av Markus Söderman på uppdrag av tankesmedjan Agenda (februari 2024).
Den kan läsas på tankesmedjans webbplats: Länk till rapporten(siirryt toiseen palveluun).