Huvudstadens språk intar en särställning i många språkgemenskaper. I och med att politisk, ekonomisk och kulturell makt i regel koncentreras till huvudstaden behöver språkbrukare i olika delar av landet förhålla sig till dess språk. Inte sällan är det dessutom huvudstadens språk som utgjort grunden för standardspråket. Attityderna till språkbruket i huvudstaden omfattar därför ofta allt från fint, förnämt och högfärdigt till fult.
Dessa påståenden gäller i hög grad även stockholmskan. Eftersom det funnits en lucka i beskrivningen av stockholmskans utveckling är det ett angeläget forskningsämne Jenny Öqvist tagit sig an i boken Perspektiv på stockholmska (Institutet för språk och folkminnen, 2024), som ger en strikt vetenskaplig beskrivning av variation och förändring i stockholmskans uttal.
Analysen bygger på ett stort antal äldre arkivinspelningar med stockholmare från olika stadsdelar födda mellan 1860- och 1940-tal och med olika social bakgrund. För att greppa detta stora material och förklara variationen tar Öqvist hjälp både av statistiska metoder och av så kallad interaktionell lingvistik, det vill säga studiet av hur språkdrag samspelar med sociala handlingar i samtalssituationer.
Stockholmska drag i finlandssvenskan
I boken hittar man exempel på flera språkdrag som tidigare varit vanliga i stockholmskan eller det svenska standardspråket men minskat kraftigt eller till och med försvunnit. Samtidigt finns många av dragen finns kvar i finlandssvenskan: tje-ljud med hörbart t-förslag, långt a-ljud längre fram i munnen, uttalet di för de/dom, tri: för tre.
Det mest typiska särskiljande uttalsdraget för äldre stockholmska visar sig vara att det långa ä-ljudet uttalas med e i ord som räv och väg, vilket också låter hemvant för många finlandssvenskar. I Sverige har detta e-uttal varit begränsat till stockholmskan och närliggande dialekter (framför allt uppländskan), medan man i övriga delar av landet har haft ett betydligt öppnare ä-uttal och alltså gjort skillnad på rev och räv, meta och mäta, vete och väte och så vidare.
Uttalet med e är mycket vanligt i alla sociala skikt i Öqvists material, men har trots det varit förknippat särskilt med söderslangen, det vill säga det språkbruk på Södermalm som historiskt associerats med arbetarklassen. Draget är numera på stark tillbakagång och ersätts i yngre generationer av ett mer öppet ä-ljud, så att skillnaden mellan långt e och ä återuppstår.
Det är relativt ovanligt i språkhistorien att två språkljud som en gång sammanfallit separeras igen och får sin ursprungliga uppdelning. Detta sker egentligen bara om det finns ett starkt socialt tryck, en stor medvetenhet samt stöd från utbildningssystemet. Det så kallade Stockholms-e:et har länge varit starkt förknippat med huvudstaden och dessutom nedvärderats i övriga delar av landet, där man ”klarar av att” skilja på e och ä. I och med att även skriftspråket skiljer på e och ä uppfylls också det sista kriteriet: stöd från utbildningssystemet.
Några av uttalsdragen i stockholmskan är inte så enkla att beskriva i skrift för en finlandssvensk publik, så beskrivningarna är här länkade till ljudexempel där det går att lyssna på språkljuden i olika ord. 1
Det frikativa r-ljudet:
Det bakre sje-ljudet:
Det dämpade i-ljudet:
Det frikativa r-ljudet och det bakre sje-ljudet varierar både i tid och mellan olika socialklasser i Öqvists material. Det handlar om drag som tidigare varit vanligast i de lägre socialklasserna och som ökat i användning över tid.
Ett drag som kommit in i stockholmskan ännu senare, och som visat sig ha etablerats snabbt enligt flera studier som bygger på nyare material än Öqvists, är det surrande eller dämpade i-ljudet. Detta i-ljud förekommer mycket sparsamt i Öqvists material, men i en närstudie av kungafamiljens språk konstaterar hon att prinsessan Madeleine, vars språkbruk karakteriseras av flera överklassdrag, i motsats till sina syskon och sin far använder detta i-ljud.
Några av de drag som nämnts ovan är stadda i förändring också i Finland. I Åbo och Helsingfors hör man alltmer sällan tri: och di och oftare tre och dom. I Vasatrakten är det inte ovanligt med tje-ljud utan hörbart t-förslag.
Det finlandssvenska vokalsystemet har däremot visat sig vara resistent med bland annat a- och u-ljud som skiljer sig ganska mycket från de sverigesvenska. Många av de finlandssvenska vokalerna uppvisar de facto större likheter med de finska än med de sverigesvenska motsvarigheterna. Just precis kontakten med finska kan nog vara en av faktorerna som håller de finlandssvenska vokalerna på plats, så frågan är om det surrande i-ljudet kommer att ha någon chans i Finland.
Hittills har det inte heller funnits något som helst socialt tryck på att undvika uttal med e i räv och väg i Finland – för många finlandssvenskar känns det nog snarare helt självklart att orden ska uttalas just precis så. Vägen till att uttalsskillnaden mellan dessa två sammanfallna vokaler skulle återuppstå känns därför lång. Men i flera av våra dialekter är ä-uttal i ord som räv(siirryt toiseen palveluun) vanligt, så möjligen kan det samlade trycket från dialekter och standardsvenska till slut påverka standarduttalet också i Finland.
Har man som finlandssvensk (läs undertecknad) haft problem med att bli förstådd när man vill beställa räkor på restaurang i Göteborg, så kommer man i annat fall snart att stöta på samma oförstående blick i Stockholm, när man vill ha rekor som man eter.
1 Ljudspåren är upplästa av Jenny Öqvist.