En sångare ska sjunga vackert, artikulera tydligt och uttala rätt. På schemat för blivande sångarproffs finns därför ämnet fonetik. Praxis är att konstmusikens vokala verk framförs på originalspråket. Då gäller det att ha koll på hur vokalfärgerna varierar och var på tungan konsonanterna ligger i olika språk – spetskunskap för tungspetsen.
Accenten spelar ingen roll
För professor Gustav Djupsjöbacka har de stora sångspråkens fonetik varit en del av det dagliga undervisningsvärvet i fyra decennier; han har lotsat hundratals av Sibelius-Akademins sångstuderande genom liedlitteraturen och romansrepertoaren. Ändå överraskade frågan när den ställdes av sångpedagoger i Tammerfors och gällde hans eget modersmål: hur ska svenskan uttalas i Jean Sibelius sånger? Och på vilket sätt i Ture Rangströms? Den ena kompositören från Finland, den andra från Sverige.
– Det är en mycket intressant fråga. De har dessutom båda tonsatt dikter av finlandssvenska författare. Sibelius har också tonsatt flera sverigesvenska författare. Borde Fröding rent av sjungas på värmländska?
I sång behöver vi inte fokusera på sådant som accenter, den biten har tonsättarna tagit hand om.
Skillnaden mellan sverigesvenskt och finlandssvenskt uttal är störst när det gäller prosodin, där finlandssvenskans kortstavighet och mer monotona intonation kontrasterar mot sverigesvenskans växling mellan grava och akuta accenter. De skillnaderna skapar ändå inga problem för sångare, säger Gustav Djupsjöbacka.
– I sång behöver vi inte fokusera på sådant som accenter, den biten har tonsättarna tagit hand om.
U, å och e skiljer sig åt
Men visst hörs det på vilket slags svenska man sjunger. Djupsjöbacka listar de grundläggande olikheterna.
– Bland vokalerna står u för den stora skillnaden, tätt följt av a. I Sverige är det skillnad mellan kort och långt u, som i ful eller full. Finlandssvenskans långa u-ljud är en sluten och central vokal medan sverigesvenskans ligger längre fram i munnen. Sverigesvenskans a-ljud rundar sig mot å, medan finlandssvenskans a-ljud står närmare tyskans.
I någon mån gäller det här också o och å, och mellan öppna och slutna e-ljud hör det skarpa örat skillnader: räv eller ren. En skicklig sångare ska kunna nyansera vokalerna rätt.
– Många av äldre tiders finska sångare har varit mycket noggranna med det här. Jag gick på Aulikki Rautawaaras lektioner i slutet av 1970-talet, hon talade en mycket vacker skillnadska.
Det sjungna blir ett slags förhöjning, som gör att man i sång ändå inte upplever så stora skillnader.
På konsonantsidan är sje-ljuden olika. En kyrka i Finland låter inte som svenskens kyrka, och det sverigesvenska bakre sje-ljudet i ord som skön eller choklad saknas helt i finlandssvenskan. Hörs det ett d i djup eller djungel är hemadressen Finland, och också kombinationer som rs i första eller kors uttalas olika i våra två länder. Det sistnämnda tycker Gustav Djupsjöbacka sällan hörs särskilt tydligt i sång.
– Jag har en känsla av att det sverigesvenska talspråket blir prydligare i sång, vilket minskar differensen. Det sjungna blir ett slags förhöjning, som gör att man i sång ändå inte upplever så stora skillnader.
Finskan lättare utomlands
Gustav Djupsjöbacka undervisar också regelbundet utomlands. Det har fått honom att inse vilken utmaning svenskan kan vara för den som närmar sig språket utifrån.
– Jag har upplevt det här under det gångna året i USA och Spanien. Finskan är lättare än svenskan rent fonetiskt. Närheten till italienskan är påtaglig när det gäller finska vokaler medan svenskans u, o och å kan vara mycket svåra. I Sankt Petersburg jobbade jag med Mariinskijeleverna, vi gjorde bland annat Sibelius Fågellek: ”Djupt ur min lunga skyndar jag sjunga”. Där var ng-ljuden helt omöjliga, det blev lung-ga och sjung-ga.
Vad händer då när sverigesvenska sånglärare kommer på gästspel till Finland?
– Olof Olofsson, min kollega från Stockholm, var gästlärare på Sibelius-Akademin. Jag bad honom att inte ändra på de finlandssvenska vokalerna, dem hade eleverna redan jobbat med innan kursen. Men så fort han kom igång korrigerade han ändå de finlandssvenska sångarnas svenska uttal. Birgit Nilsson gjorde detsamma när hon på sin tid höll master class i Helsingfors.
I ljuset av de erfarenheterna är de finskspråkiga sånglärarnas intresse för svenskans regionala nyanser glädjande, tycker Gustav Djupsjöbacka.
– Svenskan har tappat mark i Finland, och att man tar upp frågan tyder på att man upplever en kunskapsbrist. Här fanns en ambition att göra Sibelius korrekt, på ett sätt som håller för en internationell granskning, nämligen på det regionala språk som sångerna är skrivna på. Den professionalism med vilken man närmar sig italienskan, tyskan och engelskan – det sistnämnda för övrigt ett förbluffande svårt språk fonetiskt – den ambitionsnivån utsträcks nu till att omfatta svenskan. Kanske kan intresset för språket växa genom sången.
Uttalet är en lek
I skivarkiven kan man höra exempel på olika uttalsvarianter genom åren.
– Jag lyssnade på en inspelning från år 1905 med operasångaren Abraham Ojanperä, född och uppvuxen i Limingo i norra Österbotten. Det var häpnadsväckande, för här stack de svenskösterbottniska dialekterna igenom och gav Sibelius sång Drömmen dialektal färg. Finskskpråkige Ojanperä måste ha varit bekant med de svenska dialekterna!
Var finns då svenskans största utmaningar för finskspråkiga sångare?
– Ö-vokalen är den som de flesta finskspråkiga sångarna går bet på. Var ska det vara ett slutet ö, och var det mörka öppna – ”var det en dröm”, ”en törnros av dig skänkt”? Men man kan förstås göra som ålänningarna och köra samma ö på allt, skämtar Djupsjöbacka.
Det finns en våglängd som fonetiken banar väg för, en icke-verbal kommunikation av emotioner och associationer.
Att sporra studerande att gå in i de främmande språkljuden handlar inte bara om precision, menar Djupsjöbacka, det öppnar också innehållet.
– Jag har ibland sagt till eleverna att de ska tänka det som en lek och frimodigt hoppa in i leken, låta uttalet födas i stunden. Det finns en våglängd som fonetiken banar väg för, en icke-verbal kommunikation av emotioner och associationer. Därför har jag ingen förståelse för dem som anser att sångaren ska sjunga allt på publikens språk.
Uttalet markerar tillhörighet
Språk och uttalsvarianter är också markörer. Den så kallade skillnadskan markerar en viss tillhörighet, finlandssvenska dansbands sverigesvenska en annan.
– För dansbandens del handlar det väl om både förebilder och en förhoppning om att etablera sig på den sverigesvenska marknaden. Då är det alltså fråga om både ett riktigt uttal och en kulturmarkör: vi vill höra till den marknaden.
Språk och uttalsvarianter är också markörer.
När det gäller talad svenska rekommenderar t.ex. Mikael Reuter i boken ”Så här ska det låta” att hålla sig till den uttalsvariant man vuxit upp med; det minskar risken för ett språk som är ett konstlat mellanting. Gustav Djupsjöbacka är inne på samma spår, och vill heller inte att sverigesvenska sångare försöker sjunga på finlandssvenska.
– Jag kan be dem artikulera tydligare men inte ändra sitt uttal. Så där som jag tycker att Anne Sofie von Otter gör på sina Sibelius-inspelningar; hon anpassar sig lite i smyg vilket man hör till exempel på tje-ljudet i Den första kyssen.
Liberal i fråga om uttal
Och hur ska en finlandssvensk sångare göra med uttalet i sånger från Sverige?
– Själv tycker jag att de är en del av mitt kulturarv, Alfvén och alla de andra, och vill därför inte sjunga med något annat uttal än mitt eget.
Så vad blir då svaret på de finskspråkiga sånglärarnas fråga? Ska deras elever lära sig att sjunga Sibelius på finlandssvenska och Rangström på sverigesvenska?
– Jag har fastnat för en liberal hållning. Fel kan jag inte godkänna, men nog varians. Naturligtvis kan man säga att språket och fonetiken är kulturbärande i den meningen att man gör vissa associationer utgående från uttal. Så länge grundförståelsen inte är rubbad känns det ändå inte rätt att ändra på saken.
– Men jag har striktare åsikter när det gäller tyskan eller franskan!
(Artikeln uppdaterades 16.4.2018.)