”Snälla, snälla lilla mamma får jag gå på bio nu?” sa lövsångaren

I det gamla bondesamhällets folkliga tolkningar ropade ljungpiparen uppfordrande till bonden ”Köp hö! Köp hö!”. Ringduvan jämrade sig oavbrutet över äggen som skatan hade stulit: ”Du tjuv, du tjuv! Tog sju för tu, du, du ...”

Exemplen är bara två av de många i etnologen Ingvar Svanbergs bok Fågelröster, där utsökta illustrationer varvas med svenska strofer och härmramsor för olika fågelarter.

Där kommer det fram att verbala tolkningar av hur och vad fåglarna sjunger existerar även i dag – även om fåglarna numera sjunger om helt andra saker än för ett par hundra år sedan.

Karaktärsdragen mänskliga påhitt

I verkligheten tänker eller säger fåglarna naturligtvis ingenting alls. Planlösa trudelutter är det däremot inte fråga om. Författaren, journalisten och biologen Hans Hästbacka, välkänd från Naturväktarna i Radio Vega, slår fast att alla fåglar ett klart syfte med sin sång:

– Hanarna sjunger för att hävda och muta in sitt revir och locka till sig en hona. Honorna kollar att reviret är bra, men lyssnar samtidigt noga till sången. Är den stark – och för arter som kan och gärna varierar sin sång – även variationsrik? Har hanen en fjäderdräkt i klara färger med lyster och glans? Då är han en bra far för de kommande ungarna.

De mänskliga karaktärsdragen och känslorna som fåglarna har fått i de verbala tolkningarna är något vi själva fantiserar ihop, men Hästbacka lämnar dörren på glänt till exempel när det gäller skatan. Där kan den påstådda retfullheten innehålla ett korn av sanning:

­ – Kråkfåglarna hör till de intelligentaste fåglarna på jorden, och de kan retas och rentav mobba varandra.

Ramsan hjälper oss urskilja sångarna

Hästbacka är bekant med försöken att beskriva olika läten verbalt med språkets hjälp.

– Ett av de enklaste är härmramsan för gulsparven, där man räknar ett–två–tre–fyr–fem–sex–sjuu för att beskriva rytmen i lätet. Taltrasten är en annan fågel som har varit mycket populär i Österbotten, Finland och hela Norden. Om den har det skrivits många ramsor. Taltrasten sjunger sena kvällar och ljusa nätter med en mycket varierande sång där den upprepar samma tema flera gånger. Det har till exempel tolkats som som ”Fick du fisk? Fick du fisk?” Och ”Tji fick du. Tji fick du!”

Fick du fisk?
Fick du fisk?
Tji fick du! Tji fick du!

Om taltrasten skriver även den finländska ornitologen Ivar Hortling i standardverket Svenska fågelnamn. Där konstaterar han via författaren Jacob Tegengren att ingen annan av våra fåglar har fått så många översättningsförsök till mänskligt tungomål. De härmramsor som tecknats ner från Österbotten beskriver Hortling som ”mest humoristiska och i en del fall ganska grovkorniga” historier om drängars och pigors förehavanden. Men Jacob Tegengren noterar också andra verbala tolkningar, till exempel hur taltrasten i Södra Vallgrund på Replot ropade:

”Köp ny pipa, köp ny pipa,
Köp ny tobakspung, köp ny tobakspung.”

I dialekterna har fåglarna ofta fått parallellnamn till de standardsvenska namnen. I folkmålen syns de onomatopoetiska dragen. Fågeln har fått heta som den låter.

– Den älskvärda och muntra sädesärlan har dialektala namn som härmar dess läte: spitilinko, spillitta, spillinta, pititstjitto med flera, konstaterar Hästbacka.

Teknik och moderna nöjen i nyare ramsor

I takt med att bondesamhällets rytm och liv sakta ersattes av en annan samhällspuls miste också fågellätena och härmramsorna sin betydelse. Det gällde i synnerhet ramsorna för fåglar som anlände eller sjöng vid specifika tidpunkter på odlingsåret när det fanns sådant som borde eller inte borde göras. Ljungpiparens ”Köp hö!” var en sådan påminnelse till bönderna att se till att vinterns tynande foderförråd räckte innan gräset började grönska igen. Samma tema hade talgoxen:

–  När bonden i mars bekymrat granskade ladorna hette det att talgoxen smädade honom med ett ”lite hö, lite hö”, säger Hästbacka.

Ramsorna försvann ändå inte. I stället uppstod det nya verbala tolkningar i språket, med tidsenligare innehåll. Ibland tillkom de för nya fågelgäster, som dykt upp som en följd av biologiska och ekologiska förändringar. Kring andra världskriget började rosenfinken flytta in på allvar österifrån. Den var en vacker nykomling i faunan som syntes och hördes också av folk i gemen – och det fanns ett behov av att minnas och känna igen fågelns läte. Pigor, drängar och hö hörde inte längre vardagen till, men det fanns ju andra referenser. En skrift om fåglar i Norsjö socken i Västerbotten beskriver rosenfinkens flöjtande:
Se på video!
Se på video!

Hans Hästbacka är bekant med en annan känd härmramsa:

–  Eftersom vi biologer läser engelskspråkig ornitologisk litteratur känner vi lätet som ”Pleased to meet you” eller ”Pleased to see you” som tydligt beskriver sångens rytm, säger han.

Vi som hade det så bra och så blev det så här.

Lövsångaren är en annan fågel som fått en ny härmramsa. Det fallande lätet liknar bofinkens, men eftersom fågeln är så liten och oansenlig hade den tydligen inte ägnats någon större uppmärksamhet av allmogen.  Lingvisten Åsa Abelin från Göteborgs universitet har specialiserat sig på ljudhärmande och ljudsymbolism. Hon noterar en ramsa för lövsångaren som lyder: ”Vi som hade det så bra och så blev det så här.”

I en västerbottnisk fågelskrift drillar lövsångaren i stället: ”Snälla, snälla lilla mamma får jag gå på bio nu?”

Finlandsvenska bidrag i svensk samling

Sveriges nationella ornitologiska förening (Birdlife Sverige) och det sydsvenska naturområdet Rååns våtmark i Helsingborgstrakten har sammanställt en digital lista med namnet Svenska folkets fågelramsor. Den löst sammansatta förteckningen innehåller både gamla, välkända ramsor och sådana som hittats på och använts bara i en mindre krets eller inom familjen. Bland bidragen finns det några av finländskt ursprung. Informanten Agneta Hildebrand berättar att hennes mormor, som var född på 1870-talet och kom från sydvästra Finland, hade lärt henne ladusvalans ramsa:

”Det var en gång en flicka som tjänte hos en fruuuu.
Då sa frun att jag stulit hennes silkesnystan och hennes saaax.
Men hade jag stulit hennes silkesnystan och hennes sax hade jag stoppat nystanet under hakan och saxen i min stjärt och sjunkit ned i havets djuuup.”

Enligt legenderna hade svalan tjänat som piga hos Jungfru Maria. Narrativet om hur fågeln tjattrade över stöldanklagelsen går igen i olika tappningar och med lite olika ingredienser i många svenska härmramsor från norr till söder, väst till öst.

–  Jag kan gott tänka mig att man har diktat på det sättet eftersom ladusvalan har en så tydlig sax som stjärt. Det är också lätt att föreställa sig den röda fläcken under hakan som ”nystanet”, säger Hans Hästbacka.

Ända in på 1700-talet trodde man att svalan övervintrade på sjöbottnen.

Saxen återkommer i de alternativa namnformerna hos Ivar Hortling. Namnet saxsvala har (i isländsk analogisk utjämningsform för solva) använts i olika dialektala kombinationer tillsammans med former som svölu, svälu och såla. Dykningen ner i ”havets djuuup” i den sista långa strofen är inte heller någon tillfällighet:

–  Under medeltiden och långt in på 1700-talet trodde man faktiskt att svalan övervintrade på sjöbottnen, berättar Hästbacka.

Sägnen kom sig av att folk på sensommaren och hösten såg svalorna slå sig ner i vassen för att övernatta. De fortsatte flyttningen söderut så tidigt om morgnarna att ingen visste vart de hade tagit vägen.

­­– Därför trodde man att svalorna sakta sjunkit ner i vattnet på de böjliga vasstråna och vilade på bottnen över vintern.

Kommer vi att fortsätta hitta på nya ramsor i vår tid?

–  Ja, jag tror att det är något som lever vidare, helt enkelt för att många tycker om att lära sig känna igen fågellätena. Vi lägger inte längre in så mycket tydor i sången, bara lyssnar och njuter. Och visst det finns en otrolig variation i fågelsången, det är en oerhört rik värld!