Lexikografen som läste 30 finländska böcker om året

Peter A. Sjögren hör till de språkvetare som redan i skolan tyckte att grammatik var det roligaste skolämnet. Han fortsatte på den språkliga banan och studerade bland annat franska, ryska och allmän språkvetenskap vid Uppsala och Stockholms universitet. Men arbetet med den tilltänkta doktorsavhandlingen gick trögt.

– Jag var nog ingen forskartyp. Men under arbetet med avhandlingen slumpade det sig så att Bonniers behövde någon till arbetet med Bonniers svenska ordbok. Jag hoppade in där i januari 1979 och det gick så bra att jag blev kvar i tolv år som vanlig förlagsredaktör, säger Peter A. Sjögren om hur karriären började.

Drömjobb på Nationalencyklopedin

Peter jobbade med både ordböcker och andra böcker på Bonniers, bland annat en engelsk-svensk ordbok, men under pågående arbete med en fransk-svensk ordbok fick han ett erbjudande om att börja jobba för Nationalencyklopedin.

– Jobbet innebar att ha övergripande granskningsansvar för hela encyklopedin, och det var mitt drömjobb. Efteråt har jag haft mycket nytta av kombinationen av att dels vara lexikograf, dels kunna arbetet med ett encyklopediskt lexikon.

Ett av de tillfällen då Peter hade nytta av sina kunskaper var när han kopplades in i arbetet med Biografiskt lexikon för Finland, som sverigesvensk granskare. Hur han kom sig dit är återigen lite av en tillfällighet, men inte bara. Intresset för Finland fanns nämligen i familjen.

Efteråt har jag haft mycket nytta av kombinationen av att dels vara lexikograf, dels kunna arbetet med ett encyklopediskt lexikon.

– Min pappa var frivillig i vinterkriget och senare bland annat ordförande i Samfundet Sverige-Finland. Vid sidan av ordförandeskapet ordnade han en litteraturafton varje år där han presenterade nyutkomna böcker från eller om Finland.

När Peters pappa hastigt dog 1996 blev Peter ombedd att ta över litteraturaftonen. Före det hade han läst en del finländsk litteratur, men inte så mycket.

– Jag insåg snabbt hur lite jag visste, men jag blev väl emottagen av de finlandssvenska förlagen. Efter det läste jag 30–35 finländska, mest finlandssvenska, böcker om året och efter 10–15 år tyckte jag att jag började kunna den finlandssvenska litteraturen.

Ögonöppnande novellsamlingar

Peter A. Sjögren kallar kunskapen om den finlandssvenska litteraturen i Sverige ”skamligt bristfällig”. Det har bland annat varit dåligt med recensioner av finländsk och finlandssvensk litteratur i svenska tidningar, även om han tycker att det har blivit lite bättre under de senaste åren. En av förklaringarna är ekonomi. Kring 1970 drabbades de svenska förlagen av en kris som berodde på överutgivning. Det var antalet sålda böcker som räknades, inte antalet titlar. För att få ekvationen att gå ihop fick förlagen alltså lov att satsa på storsäljare.

– Det handlade inte om illvilja, utan om ekonomi, säger Peter.

Men för egen del gillar Peter många finländska och finlandssvenska författare, och nämner bland andra Lars Huldén, Kjell Westö, Monika Fagerholm och Sirpa Kähkönen.

– En finlandssvensk författare som är ganska okänd i Sverige är Kjell Lindblad, men hans novellsamlingar var en av ögonöppnarna för mig när jag började bekanta mig med den finska och finlandssvenska litteraturen, säger han.

Intresse för finlandssvenskan

Peter A. Sjögren har inte bara ett litterärt intresse för Finland och det finlandssvenska, utan också ett språkligt. Det fick sin början när han valdes in i Svenska språknämndens (nuvarande Språkrådets) styrelse 1995. Via arbetet i styrelsen fick han kontakt med finlandssvenska språkvårdare och språkvetare, och via kontakter på Svenska litteratursällskapet kopplades han sedan in på tidigare nämnda Biografiskt lexikon för Finland, som han jobbade med i sex år, som sverigesvensk granskare.

– Min vana trogen lade jag mig i mer än tänkt och det uppskattade redaktionen. Det var under arbetet med Biografiskt lexikon för Finland som jag började upptäcka att finlandismer inte bara är ord utan strukturer, statistiska skillnader och nyansskillnader jämfört med svenskan i Sverige, säger Peter.

Sedan dess har Peter varit bollplank bland annat för Mikael Reuter när han skrev sin bok Så här ska det låta. Men trots att Peters kännedom om finlandssvenskan vid det här laget börjar vara mycket god medger han att han inte alltid kan skilja mellan personer som talar finlandssvenska och de som talar svenska med finsk brytning.

– Jag har aldrig vågat berömma någons svenska, för det kan vara svårt att höra skillnad mellan en finne som talar god svenska och en finlandssvensk. Jag har inte heller ännu greppat skillnaderna mellan olika slag av finlandssvenska. Kanske kan jag placera någon i Österbotten, men skillnaderna mellan västnyländska och östnyländska kan jag inte identifiera, säger han.

Läser på fyra språk

Vid det här laget har Peter A. Sjögren varit pensionär ett bra tag och har trappat ner på sina åtaganden, men han läser fortfarande mycket. Sina läsupplevelser samlar han på bloggen Min läsning, där han recenserar både skönlitteratur och fakta.

Jag har bara de allra bästa erfarenheter av samarbetet med Finland och finländare.

– Jag läser på svenska, engelska, tyska och franska för att uppehålla mina språkkunskaper, och försöker få med både nyare litteratur och olästa klassiker. Och även om det finlandssvenska inte dominerar skriver jag mer om sådana böcker än en genomsnittsbloggare, säger han.

Finska böcker kan han inte läsa på originalspråket, men tack vare självstudier i språket kan han med lite tur läsa finska inlägg på Facebook. Det lilla han kan hade han bland annat nytta av när han granskade Biografiskt lexikon för Finland.

– Jag har bara de allra bästa erfarenheter av samarbetet med Finland och finländare. Det har varit jättetrevligt att arbeta med förlagsfolk, språkvetare och personal på Svenska litteratursällskapet. Ambassadörerna brukar säga att det inte finns två länder som har ett så nära förhållande som Finland och Sverige, och även på det mänskliga planet tror jag att det stämmer, sammanfattar Peter A. Sjögren sin relation med Finland.