Anders Westerlund, lärare i svenska och litteratur vid Vasa övningsskolas gymnasium, disputerade tidigare i år vid Åbo Akademi med avhandlingen Essäskrivande i gymnasiet: Lärares föreställningar om essän som skolgenre och essäistiska drag i elevtexter. I den undersöker han hur gymnasielärare uppfattar studentexamensgenrerna essäprov och essäsvar, vad som utmärker starka essäprov och hur skrivundervisningen påverkas av studentexamenskraven.
Varför tycker du att essän och det essäistiska borde få en större plats i gymnasiet?
Det som jag bland annat diskuterar i min doktorsavhandling är hur mycket essän som genre och det essäistiska skrivandet har gemensamt med grundläggande principer i läroplanen. Att mycket av det som enligt gymnasielärare i svenska och litteratur utmärker goda texter i studentexamen även karakteriserar litterära essäer är bara en aspekt av frågan.
Det essäistiska skrivandet – med en skeptisk, ständigt ifrågasättande inställning – behövs mer än någonsin i dessa tider när antidemokratiska krafter vädrar morgonluft runtom i världen.
Med språket som redskap kan vi alltid tänka på ett annat sätt, få nya perspektiv, utforska alternativ och göra motstånd, i stället för att bara dras med i de tankebanor som råkar stå på agendan för tillfället.
Hur väcktes ditt intresse för språk från början?
Ett enkelt svar finns knappast på frågan, men det går ju alltid att gissa att något som till exempel kan ha bidragit är den språkliga mångfalden under min uppväxt, det vill säga mötet mellan österbottnisk dialekt, finlandssvenskt standardspråk och rikssvenskt mediespråk.
Ett annat svar är litteraturen och den språkliga variationen mellan B. Wahlströms grönryggade ungdomsböcker, Jules Vernes klassiker och 1917 års bibel. Min gymnasielärare vurmade för Erik Wellanders språkvårdsprinciper och i den vevan började jag läsa Reuters rutor i Hufvudstadsbladet. Korsordslösande gav anledning till frekventa djupdykningar i Illustrerad svensk ordbok och därigenom bekantskap med nya, oumbärliga ord som ”remmalag”¹, ”autodaf锲 och ”buckanjär”³. Vem kan motstå sådana inspirerande språkligheter?
Vilken roll spelar språk i din vardag?
Hur stor som helst! Yrkesrollen som gymnasielektor i svenska och litteratur ger mig daglig anledning att diskutera språk och språkliga val tillsammans med studerande. Där utgör renodlad språkvård bara en liten del av agendan.
Att försöka vara en språklig förebild handlar inte bara om att stå för en korrekt svenska utan minst lika mycket om kreativ, uttrycksfull variation och språkglädje. Både skönlitteratur och facklitteratur erbjuder hela tiden delikata språkfynd att reflektera över. Att skriva och bearbeta text innebär en evig kamp med språket för att slipa fram optimala formuleringar och verkligen utnyttja den potential språket har att förmedla betydelsenyanser.
Finns det någon språkfråga eller språklig företeelse som du själv går igång på lite extra – och varför?
Den lekfulla och kreativa sidan av språket är alltid inspirerande! Ordlekar och medvetna och omedvetna tvetydigheter förgyller vardagen. Tidningsrubriker som ”Stor svensk virusvåg – märks tydligt på akuten” får en ofelbart att börja grunna på designen av massiva mätinstrument. I rollen som språkpolis blir man aldrig arbetslös, så länge som oidiomatiskt språk flödar i medierna. Sedan är förstås svenskans utsatta läge i Finland något att bekymra sig över, oberoende av om det gäller regelrätta domänförluster eller fatala felöversättningar från finska och engelska.
Om du fick önska: vad skulle du vilja att fler människor förstod om språk och skrivande?
Den seglivade vanföreställningen att skrivkunnighet bara handlar om att kunna bokstäverna och behärska stavning behöver hela tiden utmanas. Skrivande är så mycket mer! För att kommunicera effektivt behövs exempelvis genrekunskap, mottagaranpassning, medvetenhet om effekten av språkliga val och känsla för kontexten.
Sedan har vi den tragiska vanföreställningen att svenskan är ett fattigt språk. Den som avfärdar vårt språk har uppenbarligen missat både Povel Ramel och Tomas Tranströmer. Att författare är skickliga på att utnyttja ordval och metaforer vet alla, men allt språkbruk behöver granskas kritiskt. Ta det till synes oskyldiga ordet ”flyktingvåg” som exempel. Det kan vid första anblicken förefalla vara en neutral, saklig metafor. Men med ordet följer associationer till något okontrollerbart och hotande – och med ens är det vi i väst som identifierar oss som de utsatta offren, som om det i själva verket är vi som behöver skydd, inte flyktingarna.
¹ remmalag = flakvagn på Visingsö (i Vättern) med sittplatser längs ett mittgående ryggstöd.
² autodafé = bränning av kättare eller skrifter på bål i vissa länder i äldre tid.
³ buckanjär = pirat i Västindien på 1600-talet