Likt och olikt – Svenska dialekter på ömse sidor om havet

Min egen första kontakt med de finlandssvenska dialekterna hänför sig till den varma sommaren 1959, då jag bistod min make som var här och samlade material för sin doktorsavhandling. Vi excerperade flitigt ur FMK och SLS, förkortningar som vid den tiden inte betydde något för mig. (FMK = Folkmålskommissionens samlingar, SLS = Svenska litteratursällskapets samlingar.)

Nästa finlandssvenska kontakt var mer hand­griplig. Det var i augusti 1965, när nordiska seminariet i Uppsala ordnade en exkursion till Österbotten. Först då hörde jag finlandssvenska dialekter talas.

Det är förvisso mycket som är likt i våra respektive folkmål. Fram till 1809 tillhörde vi samma rike. Det är inte förrän i sen tid som havet har börjat betraktas som en gräns. Före utbyggnaden av andra kommunikationsleder och färdmedel hade ju vattnet varit förenande, inte åtskiljande, och det hade följaktligen samtidigt verkat språkförmedlande.

Två viktiga drag, som i Sverige brukar användas som kriterier för dialektindelning är vokalbalans (dvs. anpassning av en ändelsevokals kvalitet efter stamstavelsens längd, t.ex. smiddjå, byttå, haku, stugu) och apokope (dvs. bortfall av språkljud i slutet av ord, t.ex. kast för kasta, baack för backe), typiskt norrländskt med närmaste motsvarighet i Österbotten. Sådant kommer jag här inte att ta upp. Även om Norrland och Österbotten har en speciell plats i mitt hjärta, kommer jag i fortsättningen mest att hålla mig längre söderut, kring Uppland och Ålands hav, den and­ra viktiga bryggan mellan våra länder.

Vi på vår sida brukar gärna peka på den säregna akuta accenten i nordöstra Uppland som ett typiskt bevis på gemenskapen över havet. Men det finns ju mycket mer. Ordförrådet på ömse sidor t.ex. har det mesta gemensamt, en grundförutsättning för förståelse. Annars hade det ju handlat om skilda språk. Det är trots allt åtskilligt som är ganska olikt.

Mitt eget speciella forskningsområde, kasusbruket i dialekterna, har inte givit anledning till utflykter österut. Arkaismen dativ är försvunnen i de östsvenska målen, som ju ändå är ålderdomliga till sin karaktär. Men som så många gånger annars kan vi konstatera att ålderdomligheterna inte följs åt. Ta gotländskan t.ex., som i fråga om ljudläran fortfarande befinner sig på äldre forn­svenskt stadium (di sma undar jårdi); där finner vi inte heller någon levande dativböjning.

Diftonger och långa vokaler

De finlandssvenska dialekterna har något som saknas i Uppland. De har kvar fornärvda diftonger (i ord som bein ’ben’, höy ’hö’, blöut ’blöt’).Sådana brukar visas fram som något fint och skyddsvärt i våra dialekter. De finns på uppländska runstenar, men i svenskan lever de nu kvar bara i vissa ytterområden; förutom på det ljudkonservativa Gotland främst i en stor del av Jämtland och hos de bottniska grannarna längst i norr. I dalmålen, som i fråga om t.ex. ordböjning är konservativa, finns gamla diftonger i våra dagar bara på ett litet område i övre Västerdalarna. Av de östsvenska målen är det strängt taget bara åländskan som helt släppt dem.

Sekundära, yngre, diftonger finns på båda sidor, men de tycks vara olika till sin karaktär i Finland och Sverige. De gamla diftongerna är fallande, men de nya finlandssvenska diftongerna är ofta stigande. De har utvecklats ur långa vokaler, dels ursprungliga sådana, dels sådana som återgår på gamla diftonger (som alltså monoftongerats, dragits ihop till ett ljud) eller som uppstått genom förlängning t.ex. av gamla kort­staviga ord, typen försyö:k, hyöst, smie:d, oå:t (’åt’, preteritum av äta). Liknande diftongering har jag själv gjort bekantskap med i första hand i Närpes, där jag haft förmånen att i olika sammanhang höra genuin dialekt talas.

Sekundära diftonger finns alltså på många håll också i rikssvenska dialekter. I t.ex. Norrbotten och på Gotland förekommer de vid sidan av de fornärvda.

Stigande diftonger som de ovan nämnda är emellertid inte vanliga i dialekterna i Sverige. Men i östra Uppland har e diftongerats, t.ex. beän ’ben’, jen ’en’, hiemm ’hem’, Jerker ’Erik’. Fallande yngre diftonger har vi i norduppländska Hållnäs i ord som fåor (substantiv) ’får’, åot (preteritum) ’åt’, baoka ’baka’, bröy ’bröd’, sleut ’slut’.

I våra dagar kan vi iaktta en stark tendens till diftongering, särskilt hos de yngre, åtminstone i Mälarlandskapen. De orkar liksom inte hålla ut de långa vokalerna till slutet. Mina barnbarn, som ju tyvärr inte alls talar dialekt utan vad som skulle kunna betecknas som centralsvensk småbarnsstandard, kan säga t.ex. tvåe, bået, maet, leäka (å tycks vara särskilt utsatt). Däremot säger de inte röed utan rÖd, med ett mycket öppet orundat ö som i smör [här betecknat med Ö]. Vad är det som gör det ljudet så smittsamt? Varför generaliseras inte det slutna ö som i öga [här betecknat med ø]? Nej, den som säger smør och øra riskerar att väcka löje. I åländskan är öppet ö-uttal gammalt. I Sverige förknippade vi det tidigare med NorrkÖping. Men jag har svårt att tro att vare sig åländskan eller norrköpingskan kunnat ha så stort inflytande. Är fenomenet bekant här i Finland? Och det särdeles smittsamma viby-i, genuint bl.a. i Viby i Närke, har det vunnit insteg här? Det är ju med sitt närmast frikativa (väsande) uttal knappast längre en riktig vokal.

H-bortfall och tonlöshet

Ett uppmärksammat kännetecken på Roslagsmålet vid södra Upplandskusten är h-bortfallet, t.ex. us, itta, alm för hus, hitta, halm, och felaktigt insatt h i t.ex. hösa för ösa och heta för eta dvs. ’äta’ Det är en gammal novation med anor från vikingatiden. Vi kan följa den på runstenarna. H-bortfall fanns fortfarande på 1700-talet ända nere i den östgötska skärgården. Numera påträffas det förutom i Roslagen bara på vissa håll i övre Dalarna. Företeelsen är känd också från äldre finlandssvenska mål. Enligt Hesselman är ”h-förlust: spridd i sydfinl., Åland”. Hultman anför från samma område äst, ö, avra, uld (för hull). Senare har Kurt Zilliacus stött på h-bortfall på enstaka platser i Åboland.

Ett annat drag som är känt från Gräsö vid norra Upplandskusten, norr om det egentliga Roslagen,­ är att kk, pp, tt uttalas med en liten ”luftpuff” före, t.ex. nihkka, berähtta o.d. Sådan s.k. preaspira­tion hörde jag själv nyligen hos en Gräsöbonde som var intervjuad i regionalteven. Hesselman anför det från ”delar af Ålands hd och ö. Eg. Finland – norra Uppland”. Zilliacus har hört det på 1950-talet i Nagu och Hitis. På liknande sätt kan bb, dd, gg förlora sin stämton, som t.ex. i gubbpe, skreddtare (exempel tagna ur Gräsö­inspelningen i Upplandsboken).Också r kan bli tonlöst, t.ex. i mahrk, och närma sig ett sj-ljud.

T-former av pronominella ord (tu, tin, tär etc.) som kännetecknar många östsvenska mål saknas i uppländskan. Enligt Hesselman har emellertid tär för ’där’ antecknats i Häverö socken i mellersta Roslagen.

Stockholms-e och ändelse-i

I eta ’äta’ har vi ett exempel på s.k. stockholms-e, som ju inte bara finns i Stockholm utan också i en stor del av Uppland. I Från Pyttis till Nedervetil finns exempel från både Åland och Åboland. Åtminstone i Uppsalatrakten verkar uttal som eta, gres, fleta, veder etc. vara på återtåg. I stället tycker jag mig kunna iaktta något av en motreaktion på så sätt att e hos en och annan öppnas alltmer och i mina öron låter mer som ä (sägla, apotäk, fäber).

En företeelse som är i fullt bruk hos infödda Uppsalabor är stark supinumböjning av andra konjugationens svaga verb (köpi ’köpt’, åki ’åkt’, byti ’bytt’). Hesselman anför former som byggi ’byggt’, ställi ’ställt’ från ”fasta Åland, v. Eg. Finland, m. Nyland”. Också ursprungligt ändelse-i är i allmänhet oförsvagat i uppländska mål, inte bara i supinum utan också i substantivböjningen. I finlandssvenska mål kan -in ses som den normala maskulina slutartikeln (näsdukin Kökar, brugåmin Houtskär, röytjin Pyttis, gobbin Kvevlax, vedin Petalax, bildin ’billen’ och boåtin Replot). Vi ser här också att novationen artikelsynkope, dvs. bortfall av vokalen i synnerhet efter t.ex. t och d (typen båtn, vedn), inte ägt rum i österbottniskan. Däremot kan den beläggas i de sydliga dialektområdena.

Tjockt l

En gammal novation som med stor framgång spritt sig över Sverige är det tjocka l. Utbredning­en av det är kopplad till utbredningen av tungspets-r och till förekomsten av supradentaler (som i rikssvenskt uttal av bord, lärt, barn, fors), ljud som ju är välbekanta också öster om havet. I Sydsverige och på Gotland saknas emellertid sådana »tjocka» ljud. Tjockt l för gammalt rdh (gårl ’gård’, jorl ’jord’ etc.) är också känt från ett stort område.

Tjockt l har funnits i äldre stockholmska, men det ersattes av tunt, dentalt l, eftersom hovfolket ju hade ”tungan weekare”, som Samuel Columbus uttrycker det i En swensk orde-skötsel från 1678;de kunde därför inte uttala tjockt l och deras uttal blev mönsterbildande för stockholmskan. Såvitt jag kunnat utläsa av kartan i Pyttisboken har rdh givit ett dentalt l i västra Nyland utanför gränsen för tjockt l, och likaså i nordligaste Österbotten.

Tunt l för gammalt rdh är nu försvunnet i Sverige – utom i vårdat riksspråksuttal av ord som i fjol, stel, vålnad, svål. En erfarenhet som vi gjorde, när vi arbetade med boken Uppländska, var att tjockt l i typen gårl tycks vara på väg ut och ersättas av supradental, som i riksspråkets gård.

Förmjukning

En annan en gång kraftig novation med stor utbredning är den s.k. norrländska förmjukningen­ (inuti ord). I Sverige förefaller dock ”förmjukat” uttal som i fissjen ’fisken’, skojjen ’skogen’, ryddjen ’ryggen’ vara på stark reträtt. Det var tidigare spritt norrifrån och ned till mellersta Uppland, Dalarna och norra Värmland. På 1700-talet är förmjukning belagd ända nere i Östergötland. Det enda ord där den i Sverige tycks leva kvar i större utsträckning är myttje ’mycket’.

Oförmjukade k, g och sk i början av ord lever kvar i Åboland och delar av Nyland (typen k­öpa, g­öra, sk­ed). På språkkartor brukar det vara markerat också i sydöstra Uppland och ned mot sörmländska Södertörn, med praktiskt taget samma utbredning som h-bortfallet. I vårt arbete med Uppländska hittade vi bara frikativa uddjud (dvs. tjöpa, jöra, sjed etc., med samma uttal som i riksspråket). Men i genuin gotländska och i övre Dalarna är gammalt, explosivt, uttal bevarat.

Prosodi

Ett fenomen som i hög grad sätter sin prägel på de finlandssvenska målen är förstås kortstavigheten (kort vokal + kort konsonant). Den är bäst bevarad i östra Nyland, där också den fornsvenska kvantiteten överlång stavelse förekommer. Åländska mål har genomfört stavelseförlängningen. Riks­svenskar har i regel problem med att korrekt uttala ett kortstavigt ord. Bevarad kortstavighet är i Sverige begränsad till dialekterna i delar av Norrbotten, i nordöstra Ångermanland (Nordmaling och Bjurholm), i Ragunda-området i sydöstra Jämtland och i övre Dalarna. Det brukar också hävdas att arkaismen kortstavighet (i tvåstaviga ord) finns i sydvästra Uppland, men det är nog snart dags att modifiera den informationen i dialekthandböckerna. I vårt arbete med Upplands­boken fann vi i de inspelningar vi lyssnade ige­nom­ bara svaga spår av kortstavigt uttal, främst i Enköpingstrakten.

Den forna kortstavigheten och en därmed sammanhängande mer eller mindre uttalad jämvikts­accent bör ha spelat en roll för de nutida accentförhållandena i södra och västra Uppland (jämte ett stycke av det angränsande Sörmland). Där har den grava accenten brett ut sig på bekostnad av den akuta, ett fenomen som är mycket ”iöronenfallande” för en ”vanlig” svensk. Generaliserad grav accent i sydväst gentemot generaliserad akut accent längst uppe i nordost, så ser det ut i de uppländska målen. Uppland är på det sättet Sveriges mest spännande landskap, när det gäller accenterna.

Som en liten prosodisk kuriositet kan jag slutligen nämna att det i Karin Halléns våren 2001 framlagda avhandling om franska lånord i dialekterna framgår att ordet byrå just på Gräsö är belagt med betoningen på å, byrå´,ett uttal som vi omedelbart förknippar med Finland. Övriga dia­lek­ter i Sverige har, liksom riksspråket, trycket på y.­

Bestämda femininer

En arkaism inom formläran i uppländskan är böjningsformen för bestämd form femininum.De finlandssvenska målen har bevarat ändelsens korta -n. I Sverige däremot har det fallit i de flesta mål. Gränsen mellan sydligt bevarat -n och nordligare fallet -n går i en båge genom Småland och bildar tillsammans med sydgränsen för tungspets-r­ och tjockt l ett bälte som skiljer sydsvenska mål från s.k. götamål. Det är alltså en viktig gräns för de sverigesvenska dialekterna. Norr om den har den gamla ändelsen -in hos starkt böjda feminineri allmänhet utvecklats till -a (sola, boka etc.). Men i större delen av Uppland, liksom i angränsande delar av grannlandskapen, står -n kvar, dock inte längst österut i Uppland, där utveckling­en så att säga har stannat på halva vägen: -n har fallit men ändelsevokalen har inte öppnats till -a. Former som soli, sole o.d. påträffas för övrigt i strödda perifera områden: på Gotland, i Ovansiljan i Dalarna och i norra Bohuslän. Det är alltså skillnad på ömse sidor om Ålands hav, även om också uppländskan här har en jämförelsevis ålderdomlig böjning. Men arkaismer bär visserligen vittne om urgammal släktskap men har inget större bevisvärde när det gäller att påvisa kommunikation eller påverkan mellan två dialekter.

Slutord

Pyttipanna är väl det ord som bäst karakteriserar vad jag här försökt servera: litet av varje, gammalt och nytt, i en enda röra. Några större linjer har jag själv svårt att urskilja. Men visst kan vi se t.ex. hur åländskan påverkats från väster, främst väl från Stockholm, när det gäller två grundläggande drag i ljudläran: monoftongeringen och stavelseförlängningen. Andra intränglingar västerifrån är supradentaler och rikssvenska initiala tj-ljud utan östsvenskt t-förslag. Det är nog inte förhastat att anta att också bortfallet av h i ordbörjan (typen äst) i åländska och åboländska har västligt ur­sprung, med tanke på den dokumenterade äldre utbredningen långt ned utefter Sveriges kust och den nutida förekomsten både i dalmål och i västnorska dialekter. Stockholms-e och stark supinumböjning är jag benägen att betrakta som ”typiskt uppländskt”. Jag har själv litet svårt att tänka mig att det skulle ha kommit till oss över havet – men där kan jag möjligen ha fel.

Inflytandet på de svenska dialekterna från grannarna i öster är inte lika tydligt. Stämtonsförlusten i typen gubbpe i Gräsömålet skulle jag spontant tro har sin rot i finskan, likaså preaspirationen i nihkka, berähtta etc. Men andra (t.ex. Kurt Zilliacus) jämför med isländskan och menar att åtminstone det senare är ett fornspråkligt drag, som här levt kvar i periferin.

Den påfallande akuta accenten i nordöstra Uppland måste ändå ha kommit från Åland och Åboland, som ju i sin tur torde ha sina finska grannar att tacka för den. Vi har en motsvarighet i Överkalix längst i norr, som gränsar till det finskspråkiga Tornedalen. Dialekterna i västra Nyland har ju samma musikaliska accent som rikssvenskan, något som väl är ett resultat av eller bevis för kontakterna västerut. Hultman talar om ”de talrika herrgårdar och bruk” i trakten, som hade täta förbindelser med Stockholm, ”till ej ringa del” ombesörjda av ålänningarna. Frågan blir då varför inte ålänningarna själva smittades av accenten. Förmodligen umgicks de, i sin egen­skap av ”underhuggare”, inte med det Stockholmsinfluerade herrgårdsfolket. Att österbottniskan är så ren från ”högsvenska beståndsdelar” tillskriver Hultman ”herrgårdarnas fåtalighet i detta landskap äfvensom den starka själfkänsla, som utmärker österbottningen”.

Påverkan har i huvudsak gått från väster mot öster (och då utgår jag som sagt från förhållandena i centrala Sverige). Det är ju ganska naturligt, om man för det första tar hänsyn till sverigesvenskans numerära överläge och till dess s.k. prestige, något som vi väl knappast kan bortse ifrån.

Men den dag är nog dessbättre avlägsen, när vi inte kan skilja exempelvis en upplännings tal från en ålännings. Likriktning är inget att sträva efter, så länge vi gör oss förstådda. Låt oss därför slå vakt om mångfalden i talspråket!

 

Litteraturtips för den som vill läsa mer om dialekter i Finland och i Sverige:

Olav Ahlbäck: Svenskan i Finland, Stockholm 1971 (andra upplagan). Uppländska. Språkprov med kommentar, Uppsala 1993.

Gunilla Harling-Kranck: Från Pyttis till Nedervetil, Helsingfors 1998.

Bengt Hesselman, Sveamålen och de svenska dialekternas indelning, Uppsala 1905.

O.F. Hultman: Efterlämnade skrifter, andra delen, red. Rolf Pipping och Olav Ahlbäck, Helsingfors 1939.

Ordbok över Finlands svenska folkmål (FO), Helsingfors 1982 (första bandet).

Ordbok över Sveriges dialekter (OSD), Uppsala 1991 (första bandet).

Kurt Zilliacus: Åboländska, Helsingfors 1992.