I Finland har jag många gånger fått frågan: ”Skiljer sig det kurdiska språket mycket från sina grannar, arabiska och turkiska?”
Jag svarar ibland: ”Nej, inte mycket. Bara så mycket som finska skiljer sig från sina grannar, svenska och ryska.”
Arabiska, turkiska och kurdiska tillhör alla olika språkfamiljer. Arabiska är ett semitiskt språk, besläktat med till exempel hebreiska. Turkiskans släktspråk finns främst i Centralasien, till exempel uzbekiska och kazakiska. Kurdiska, å andra sidan, är – kanske som en överraskning för många européer – ett indoeuropeiskt språk, besläktat med de flesta av de europeiska språken.
Kurdiska är med andra ord historiskt sett närmare släkt med till exempel svenska och iriska än med arabiska och turkiska. Än idag syns likheter mellan kurdiska och svenska i många grundläggande ord, till exempel i pronomen (min = min/mitt, tu = du) och i siffror (du = två, şeş = sex, neh = nio, deh = tio).
Kurdiska talas i många länder. Det har traditionellt sett varit det dominerande språket i de områden som i dag är östra Turkiet, västra Iran, norra Irak och norra Syrien.
Även om kurdiska inte är släkt med arabiska eller turkiska är det släkt med några andra grannspråk. Dess närmaste släktingar är det persiska språket i Iran, dari i Afghanistan och tadzjikiska i Tadzjikistan. Det är också släkt med de flesta språken i Indien och Pakistan. Dessa är också indoeuropeiska språk, det vill säga ”språk i Indien och Europa” eller ”språk som talas från Indien till Europa”.
Begränsas och förbjuds fortfarande i flera länder
Kurdiska talas i många länder. Det har traditionellt sett varit det dominerande språket i de områden som i dag är östra Turkiet, västra Iran, norra Irak och norra Syrien. De här områdena kallas tillsammans Kurdistan. Men det talas också i vissa andra områden i centrala Turkiet, Armenien, Azerbajdzjan, östra Iran, Turkmenistan och till och med i österut som Kazakstan. På grund av migration talas det i dag även bland den kurdiska diasporan i hela Europa och Nordamerika.
Kurdiska är dock inte det dominerande språket i någon stat. Dess användning har till och med varit strikt begränsad, särskilt i det land där majoriteten av dess talare bor, det vill säga i Turkiet. Tidigare var all offentlig användning av det kurdiska språket förbjuden i Turkiet. Trots att vissa restriktioner har hävts är det fortfarande inte tillåtet att använda kurdiska som utbildningsspråk för kurdiska barn i Turkiet.
Situationen är liknande i Iran, som har den näst största kurdiska befolkningen.
Situationen var också liknande i Syrien före det pågående inbördeskriget. För tillfället kontrolleras vissa delar av det kurdiska territoriet i Syrien av den kurdiska befolkningen, och där används det kurdiska språket – vid sidan av arabiska – i både offentliga och privata sammanhang.
I Irak har kurdiska varit huvudspråket för befolkningen och administrationen i den kurdiska autonoma regionen sedan början av 1990-talet. Sedan början av 2000-talet har det också varit ett av de två officiella språken i hela Irak, men i praktiken har det begränsats till den autonoma regionen. På andra områden i Irak – där hundratusentals kurder bor – har språket inte fått mycket uppmärksamhet av regeringen.
Även om kurdiskan inte har en egen, självständig stat, har språket ändå hela tre alfabet. Traditionellt skrevs kurdiska med arabisk skrift fram till början av 1900-talet. Men från 1920-talet har även det latinska och till och med det kyrilliska alfabetet använts, även om det sistnämnda nu har övergivits nästan helt.
I Turkiet och Syrien används nuförtiden bara det latinska alfabetet för att skriva kurdiska. I Irak och Iran används mest det arabiska alfabetet men numera ibland även det latinska alfabetet, speciellt i informella sammanhang, till exempel i sociala medier.
Ett eller flera språk?
Liksom de flesta levande språk har även kurdiskan många dialekter. Men skillnaderna mellan de kurdiska dialekterna är så stora att många lingvister anser att de är olika språk snarare än bara dialekter av ett och samma språk.
Traditionellt har både kurmanji och sorani lånat många ord från arabiskan som har varit huvudspråket i den muslimska världen i mer än ett årtusende.
Språkvetare grupperar vanligtvis dialekterna i tre kategorier: nordliga dialekter (kurmanji), centrala dialekter (sorani) och sydliga dialekter (kända under olika namn: kelhuri, feyli, kirmashani etcetera). I vardagliga diskussioner kategoriseras dialekterna vanligtvis som två grupper: nordkurdiska (kurmanji) och sydkurdiska (sorani) eftersom de är de mest dominerande grupperna och används i massmedia medan de sydligaste dialekterna inte har någon skriftlig standard.
Grammatiska skillnader mellan dialekterna
Skillnaderna mellan kurmanji och sorani är större än skillnaderna mellan svenska och norska eller svenska och danska. Det finns stora skillnader i fonologi, morfologi och lexikologi.
Fonologiskt har sorani bara aspirerade klusiler /pʰ, tʰ, kʰ/ i början av ett ord medan kurmanji har både aspirerade och icke-aspirerade klusiler: /pʰ, tʰ, kʰ/ och /p, t, k/. I kurmanji spelar skillnaden roll för betydelsen, till exempel:
– ka (hö) – kʰa (där)
– par (ifjol) – pʰar (del)
– ta (tråd) – tʰa (feber)
Kurmanji tillåter konsonantkluster (att ett ord börjar med flera konsonanter) i början av ett ord medan sorani undviker det. Till exempel:
- kurmanji: stêr, sorani: estêre (stjärna)
- kurmanji: şkeft, sorani: eşkewt (grotta)
I inhemska ord saknar sorani /v/ medan /v/ förekommer i överflöd i kurmanji. Kurmanjins /v/ kan motsvaras av olika bokstäver i sorani:
- kurmanji: çav, sorani: çaw (öga)
- kurmanji: dev, sorani: dem (mun)
Å andra sidan har sorani två olika L: ett ljusare /l/ och ett mörkare /ɬ/ som inte spelar någon roll för betydelsen i kurmanji.
Morfologiskt är den viktigaste skillnaden mellan dialektgrupperna att kurmanji har två grammatiska kön (feminint och maskulint) medan sorani har tappat de grammatiska könsskillnaderna. Exempel på könsskillnader i kurmanji:
- hevala min (min vän – en kvinna/flicka)
- hevalê min (min vän – en man/pojke)
I kurmanji används böjda pronomen som separata ord medan de i sorani är knutna till det föregående ordet som possessivsuffix.
- kurmanji: dayika min (min mamma) – bavê min (min pappa)
- sorani: dayik-im (min mamma) – bawk-im (min pappa)
En annan skillnad är att sorani har ett suffix -eke som en bestämd artikel motsvarande svenska -en, -et som saknas i kurmanji:
- sorani: jineke (kvinnan) – hoteleke (hotellet)
Kurmanji lånar från turkiskan, sorani från engelskan
I ordförrådet skiljer sig kurmanji och sorani från varandra både vad gäller inhemska ord och lånord. För de inhemska ordens del beror skillnaderna främst på de fonologiska skillnader som nämnts ovan. Ibland kan samma ord syfta på olika saker. Till exempel betyder mil ’axel’på kurmanji och ’nacke, hals’ på sorani.
Traditionellt har både kurmanji och sorani lånat många ord från arabiskan som har varit huvudspråket i den muslimska världen i mer än ett årtusende. På senare tid har dock kurmanji främst lånat ord från turkiskan och sorani från persiskan. Detta gäller särskilt i det dagliga talspråket.
Nu finns även europeiska lånord i överflöd i både kurmanji och sorani. Men de kommer in i språket på olika sätt och i olika former. Kurmanji har tagit emot dem huvudsakligen via turkiskan från franskan och sorani direkt från engelskan, tidigare via arabiskan. Därför kallas cykel i vardaglig kurmanji pisiklêt (från franska bicyclette) och i sorani paskyl (från engelskans bicycle).
Kurdiska specialiteter
Liksom många välbekanta språk använder kurdiska nominativ-ackusativkonstruktion i presens och futurum. Subjektet står oböjt, objektet böjs och verbet böjs enligt subjektet. Till exempel:
- ez te dibîn-im. (bokstavligen ”jag dig ser”, dvs. jag ser dig, jämför med finskans minä näe-n sinut.)
- tu min dibîn-î. (bokstavligen ”du mig ser”, dvs. du ser mig, jämför med finska sinä näe-t minut)
Men i preteritum används ergativ-absolutivkonstruktion. Där är det subjektet som böjs medan objektet står i oböjd form och verbet överensstämmer med objektet, inte med subjektet:
– min tu dît-î (bokstavligen ”*mig du såg”, dvs. jag såg dig)
– te ez dît-im (bokstavligen ”*dig jag såg”, dvs. du såg mig)
Konstruktionen är kanske ursprungligen en passivform, någonting som ”av dig ses jag”, men numera används den i stället för aktivformen ”*ez te dîtim” som inte längre anses vara korrekt.
Kurdiska använder prepositioner men också postpositioner. De används även samtidigt tillsammans, vilket ibland kallas cirkumpositioner.
Prepositioner kan användas oberoende:
- kurmanji: ji vir (härifrån), li malê (hemma)
I standardspråket kan postpositioner användas endast tillsammans med prepositioner. Men i vardagsspråket, särskilt i de nordligaste dialekterna, kan postpositioner användas också utan prepositioner.
- standardkurmanji: di kitêbê de (i boken)
- vardaglig kurmanji: kitêbê de
Det är ganska unikt för ett språk att samtidigt använda prepositioner och postpositioner av ganska likartad betydelse för att uttrycka samma relation mellan ord. Detta beror kanske på närliggande språk: språken öster om och söder om Kurdistan (persiska och arabiska) använder prepositioner medan språken i väster och norr (turkiska och armeniska) använder postpositioner. Kanske är det på grund av dessa motstridiga influenser som kurdiskan har båda samtidigt.
Läs mer:
Länk till Suomi-sorani-sanakirja(siirryt toiseen palveluun)
Länk till Suomi-kurmandzi-sanakirja(siirryt toiseen palveluun)