Det finska skriftspråket bildades som en följd av reformationen. En av principerna med reformationen var att alla skulle ha möjlighet att höra Guds ord på sitt eget språk. Det finska skriftspråket brukar delas in i tre perioder: äldre finskt skriftspråk (cirka 1540–1810), tidig nufinska (1810–1880) och nufinska (1880–). Ordboken över äldre finskt skriftspråk Vanhan kirjasuomen sanakirja (VKS) beskriver den första perioden av finskt skriftspråk. Finland hörde till Sverige till 1809 och därför brukar man också tala om den svenska tidens finska. Äldre finskt skriftspråk är till stor del baserat på västfinska, och särskilt sydvästfinska dialekter. Målet med arbetet är att alla ord som användes i äldre finskt skriftspråk och deras samtliga betydelser ska finnas med i ordboken. Ordboken ges ut vid Institutet för de inhemska språken med stöd av Konestiftelsen.
Ett självständigt arbete
Arbetet med ordboken inleddes på 1950-talet och ett första tryckt band gavs ut 1985, och det innehöll uppslagsord under avsnittet a–i. År 1995 trycktes avsnittet j–k. Sedan 2014 ges VKS ut gratis på nätet. För tillfället finns avsnittet a–perstauta på nätet, och nu arbetar redaktionen vidare med artiklar på bokstaven p-. Ordboken uppdateras årligen, och nästa uppdatering sker i november. Det är oklart när ordboken kommer att vara färdig.
Maria Lehtonen har arbetat på VKS sedan 2012, och är för tillfället huvudredaktör för ordboken. Hon har alltid haft ett stort intresse för äldre texter och äldre skriftspråk, och det har hon nytta av i sitt arbete med ordboken. Hon säger ändå att det ibland kan vara en nackdel att ha läst så mycket äldre texter, och att en som är mindre bekant med äldre texter kan ha en mera objektiv syn på materialet än vad hon har.
Arbetet med ordboken är både självständigt och ett samarbete mellan ordboksredaktörerna. Som material har de cirka 550 000 ordsedlar och en omfattande digital korpus. Ordsedlarna är plockade från olika skrivna källor från tiden för äldre finskt skriftspråk. Redaktörerna inleder arbetet med att läsa ordsedlarna som hör till en viss ordboksartikel, för att de ska få en helhetsbild av artikeln. Samtidigt väljer de ut citat som beskriver ordets olika betydelser och sammanhang. Redaktörerna hjälps åt med att läsa och kommentera varandras artiklar och innan de publiceras läser huvudredaktören igenom dem och gör nödvändiga ändringar. Maria Lehtonen strävar alltid efter att förklara och förtydliga ändringarna till redaktörerna för att underlätta deras framtida arbete.
Vad betyder ordet?
Arbetet är givande men det kräver stor noggrannhet och kan ibland vara svårt. Det som kan göra arbetet svårt är när något ord inte mera används i modern finska, eller om ett ords betydelse ändrats många gånger. Då innebär det mycket detektivjobb för redaktören som måste gå till originalkällan, kontrollera om någon annan skrivit något om ordet eller slå upp det i olika uppslagsverk. Redaktionen ägnar mycket tid åt att diskutera ordens betydelser. Maria redigerar just nu artiklar som börjar med pist-, till exempel pistää och pisto, och de kan ha många olika betydelser.
Om ett ord inte längre används i dagens finska måste man bestämma vilken form som är rätt för uppslagsordet. Uppslagsorden skrivs i nufinska, men om ordet inte finns i modern finska är det skrivet som en konstruerad version. Hela tiden dyker det upp ord som inte mera används i dagens finska. Det finns inte alltid heller nominativformer (grundform) av alla ord utan ibland är de konstruerade från till exempel genitivformer.
Maria Lehtonen tycker att det roligaste med arbetet är när man lyckas reda ut ett ord eller ordets historia, när man förstår varifrån det kommer och vad det betyder och vad skribenten velat uttrycka med det. För Maria innebär arbetet också en resa i hennes och hennes språks historia. Maria bekantade sig nämligen med äldre finskt skriftspråk redan som barn och hon har en sydvästfinsk dialekt som modersmål.
Redaktörerna på ordboken bloggar om sitt arbete med ordboken samt om saker som kan väcka intresse under namnet Elävät päät (på finska).
Tryckta och handskrivna källor
Materialet för ordboken består av 1 500 källor från den svenska tiden. De flesta är tryckta men några handskrivna källor förekommer också. Mikael Agricolas hela produktion finns med i materialet. Som utgångspunkt för arbetet använder de ordsedlar med ord plockade ur källorna, en omfattande digital korpus, originalverk eller fotokopior och digitala kopior av originalverken. Till exempel finns Kyrkobibeln från 1776 och Ericus Erici Sorolainens predikosamlingar från 1621 och 1625 tillgängliga som digitaliserade kopior. Redaktionen använder det digitaliserade materialet i de fall det är möjligt.
Det fysiska materialet förvaras i låsbara skåp. Maria Lehtonen är van vid att hantera äldre fysiskt material men poängterar att det är väldigt viktigt att man är försiktig när man har hand om flera hundra år gamla böcker.
De tryckta texterna på äldre finskt skriftspråk har i allmänhet bevarats väl, men det är omöjligt att veta hur många texter som försvann till exempel i Åbo brand 1827. Christfrid Gananders handskrift Nytt finskt lexicon (1787) skulle ha kunnat brinna upp då, men det var lånat till Gustaf Renvall i Borgå under tiden för Åbo brand. Lexikonet är en väldigt viktig källa, med cirka 30 000 uppslagsord. Ganander plockade citat från sin tids källor, bland annat psalmböcker, svenska rikets lagtexter och folkdikter.
Svenskan syns dagligen i arbetet
Många är intresserade av att få veta när ett ord börjat användas i det finska språket. Med hjälp av VKS kan man ta reda på när ett ord skrivits första gången på finska. Varje uppslagsord har en tidslinje där man kan se när ordet använts i det finska skriftspråket. VKS baserar sig på citat, och citaten i ordboken belyser varje ords betydelse och dess användningsområden. Citaten ger också en bild av hur användningen av orden har förändrats. Ett intressant exempel är ordet maho (= ofruktsam, steril, ofruktbar) som dyker upp redan i Bibeln från år 1642, för att sedan inte alls förekomma förrän på 1700-talet. Ordet används ännu idag i det finska språket. Maria påpekar ändå att materialtypen förklarar varför vissa ord inte finns, eller varför de används sparsamt, i äldre finskt skriftspråk. De flesta källor är religiösa texter och det finns inte så många texter om vardagliga ämnen.
Med hjälp av VKS kan man ta reda på när ett ord skrivits första gången på finska.
Det svenska språket syns också dagligen i arbetet med ordboken. De flesta källor är översättningar från svenska eller andra språk. Många lånord har kommit in i finskan från svenskan eller via svenskan från något annat språk.
Ordboken är ett bra hjälpmedel för den som är intresserad av språk och historia men tjänar också teologiforskare eftersom en stor del av materialet för ordboken är religiösa källor.
***
Elävät päät(siirryt toiseen palveluun) (blogg om arbetet med VKS)