För en tid sedan fick jag anledning att tänka över dialekternas roll i mitt liv. Med Sibbodialekten som modersmål och många år av universitetsstudier i nordiska språk har dialekterna blivit mitt levebröd. I egenskap av dialektforskare har jag också fått en plats i ett större sammanhang: som en i raden av redaktörer som arbetat med den finlandssvenska dialektordboken. Samtidigt tillhör jag en större krets av nordiska dialektforskare i Sverige, Danmark och Norge och jag känner rentav samhörighet med alla forskare som globalt arbetar med språklig variation i tid och rum.
Men hur har jag kommit fram till den punkt där jag befinner mig idag?
Dialekttalande språkliga förebilder
Jag föddes i början av 1960-talet och har mina släktrötter i Sibbo, där jag härstammar från torpet Rösel (Rödsel) i Eriksnäs. Jag växte upp i en familj där jag omgavs av Sibbodialekt som det dagliga samtalsspråket. I synnerhet Olgamommo och pappa Per – båda familjemedlemmar jag som barn kände att jag stod extra nära − kom att bli mina språkliga förebilder. Jag har fortfarande starka minnen av hur det lät när de talade. Med pappa förknippar jag ord som dyngida:l, bajä:r, ve:rda och jag kan ännu idag höra hur han, när jag låg i min säng och hadd sju:kt i halsn, stod i dörröppningen och med omtänksam röst frågade: Hur är-e medd-dej?
Med pappa förknippar jag ord som dyngida:l, bajä:r, ve:rda.
Jag minns att mommo en gång berättade om en grannfru som inga estume:ra kåma fast ja bjöud henna. Just detta estimera slog jag långt senare upp i Ordbok över Finlands svenska folkmål och kunde då konstatera att det förekommer allmänt i våra svenska dialekter och ursprungligen är ett franskt lånord. Senare har jag reflekterat över att just det att både känna och uttrycka att någon inte estume:rar en bär upp en blandning av stolthet, men också viss misstro och social osäkerhet som ofta formar personer som kommer från anspråkslösa förhållanden, vilket stämmer väl för Olgamommo.
Att både känna och uttrycka att någon inte estume:rar en bär upp en blandning av stolthet, men också viss misstro och social osäkerhet.
Hon föddes 1900 på torpet Viksund i Eriksnäs vid Sibboviken i en barnaskara på tretton barn. Som den äldsta i syskonskaran fick hon vid sexton års ålder vara med i notlaget och dra not med sin far. Olgamommo gifte sig som 22-åring och blev änka som 34-åring. Hon var styvmor till en kull på åtta barn, och fick själv fem barn, varav tre döttrar blev vuxna. Hon arbetade hårt och segt för att betala av skulderna för det inlösta torpet Rödsel. Hon var varmhjärtad och gladlynt, men också en tuff person som kunde utmana de sociala regler som gällde för kvinnor i mitten av 1900-talet. Mommo gick några månader i en ambulerande skola och sedan två år i folkskola. Hon kunde läsa, men att skriva förblev alltid lite motigt för henne. När jag, som den första i min släkt och det enda av barnbarnen, tog studenten i Sibbo gymnasium våren 1980 var mommo verkligen stolt.
En språklig kameleont
Då jag växte upp talades det utjämnad Sibbodialekt i familjen och bland mina jämnåriga vänner, men kontakterna med släktingar och familjebekanta som bodde i Helsingfors vara täta. Jag har bland annat ett tydligt barndomsminne av hur jag plötsligt hörde min pappa använda pronomenformen di i stället för dåm som normalt används i Sibbo och kunde direkt räkna ut att nu talar han med någon från Helsingfors, när han talar så där fint.
Min egen kontakt med den finlandssvenska standardvarieteten kom via mina lärare, men också hemma, där jag bland annat fick höra att jag borde undvika kortstavighet. Du ska inte säga: lesa, tala, såva, utan att det heter le:sa, ta:la, så:va. Efter fyra år i Söderkulla folkskola började jag hösten 1972 i Botby svenska samskola. Jag upplevde då för första gången att jag dagligen levde i två olika språkliga miljöer; hemma var det fortfarande Sibbodialekt och i skolan finlandssvenskt standardspråk eller den Helsingforssvenska som talades i östra Helsingfors. Jag blev en slags språklig kameleont och började lägga märke till att jag ofta lät lite annorlunda än folk i min omgivning.
Under gymnasietiden var Sibbodialekten ett medel för att skapa samhörighet mellan oss elever, men den var också en resurs för humor och ordlekar.
Hemma vid köksbordet reagerade familjen på nya ord som argument, perspektiv och solidaritet, som kunde dyka upp när jag talade, vilket väckte viss munterhet. Och i skolan märkte jag ibland att jag använde ord och uttryck som hörde hemma i Sibbo. Efter fem år i läroverk i Botby sökte jag in till Sibbo gymnasium. Under gymnasietiden var Sibbodialekten ett medel för att skapa samhörighet mellan oss elever, men den var också en resurs för humor och ordlekar. Vi skrattade gott när mina klasskamrater Mona och Tina drog på sig ludimyssåna och klädde ut sig till Sibbobisarna Hjalmar och Gösta, som häcklade lärare och annan överhet.
Ingången till böckernas värld
Då jag tagit studenten påbörjade jag hösten 1980 studier i nordiska språk vid Helsingfors universitet, där jag blev magister, licentiat och 2010 disputerade på min avhandling Genus i östra Nyland. Från Dialektutjämning till dialektmarkör. Förutom Helsingfors universitet, mitt hemuniversitet, har också Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet spelat en viktig roll för hur jag formats som dialektforskare. Böckernas värld blev under åren av studier allt viktigare för mig. Till en början kändes det svårt att bemästra nya främmande ord, att lära sig nya tänkesätt, att förhålla sig kritiskt och analyserande, att diskutera och argumentera. Men efter hand kände jag mig bekväm också i den världen och kunde uppleva att de nya verktygen som jag hade fått tillgång till satt allt bättre i både hand och mun.
Sibbodialekten som forskningsobjekt
Mitt första proseminarium byggde på en intervju med moster Karin. Dialektinspelningar från Sibbo kom sedan genomgående att ingå som material för uppsatser och lärdomsprov vid universitetet. I min magisteruppsats undersökte jag språket hos deltagarna i ett ungdomsföreningsmöte i södra Sibbo och gjorde också enskilda intervjuer med de personer som deltagit i mötet. I min doktorsavhandling, som bekräftade att dialekten i Sibbo kan knytas till dialektområdet östra Nyland, ingick inspelningar från Sibbo, Liljendal, Lappträsk, Strömfors och Pyttis.
Rikedomen i mommos och pappas språk
Att ha Sibbodialekten i bagaget var en stor fördel under studierna, men i synnerhet har jag i mitt arbete som redaktör för Ordbok över Finlands svenska folkmål insett vilken rikedom det är att kunna falla tillbaka på det språk jag fick av mommo och pappa. Det handlar inte bara om orden, grammatiken och strukturen, utan lika mycket om den tysta kunskapen om hur man ser på världen, hur vanligt folk på landet förhåller sig till livet.
Jag fick lära mig mycket om ti seta å ta åpp pute:tren. Mina föräldrar odlade nämligen potäter, och mycket av livet i vår familj kretsade kring potätsodling. Att jag fick tillgång till modersmålet, Sibbodialekten, och genom studier och arbete fått möjlighet att fördjupa mig i dialektologi och språkhistoria och ständigt lära mig mer, har gett mig en stark känsla av att cirkeln är sluten. Jag bär med mig min barndomsdialekt och allt jag lärde mig om språket under min barndom och ungdom, och det kommer till nytta varje dag i arbetet med språkprov från hela det svenska språkområdet i Finland, i synnerhet de nyländska exemplen. Och då min egen dialektkänsla inte räcker till finns det fortfarande släktingar som kan låna mig sitt språköra. Senast var det kusin Tommen som kom till hjälp när vi i ordboksredaktionen behövde fler exempel på hur det östnyländska ordet reisli(gär), reislit (redslig) kan användas.