Byggstenar för en historisk roman – testa ditt ordförråd mot Skymning 41

Kjell Westös roman Skymning 41 berättar, bland mycket annat, om 1940-talets språkbruk. Som läsare får vi följa hur huvudpersonerna, journalisten Henry och skådespelaren Molly, tampas med de olika krav som ställs på språket i krigsrapportering och scendialog. Samtidigt återskapas tidsperioden i själva texten och på var och varannan sida möts vi av uttryck som klingar gammaldags. Kontexten ger för det mesta tillräckliga ledtrådar för att förstå vad som är på gång, men nedanför artikeln kan du testa om du prickar rätt gällande ordens betydelse då de står ensamma.

Kjell Westö berättar om hur han arbetar med de gamla, nästan försvunna orden i sina böcker.

– Jag har läst mycket hela mitt liv, och jag läser på ett väldigt disparat sätt. Jag läser nytt och gammalt, allt från avantgarde till biografier skrivna på en ganska enkel svenska. Det finns också saker i min uppväxt och mitt liv som gett mig en viss förmåga att leka med språket, att imitera äldre språkbruk och olika språknivåer.

Nytta av mormors böcker

Westö berättar om långa somrar på landet i Ruovesi i Norra Tavastland som 11–12-årig bokmal.

– I slutet av sommaren hade jag alltid läst klart alla böcker jag haft med mig från Helsingfors. 

Då sensommarens regnväder drog in blev mormoderns bibliotek räddningen. 

– Redan när jag skrev Där vi en gång gått (2006) funderade jag mycket på vilken nytta jag har haft av alla de där böckerna min mormor grävde fram åt mig. De här försvunna orden använder jag för att ge texten tidsfärg. 

Westö påpekar att det finns en risk för att det blir för mycket av det goda. 

– Ofta hör de här orden till en ganska hög språklig nivå, då passar de i sammanhang där karaktärerna vill uttrycka sig fint. Om man brer på för mycket förvandlas texten till pastisch. Men om man helt struntar i att händelserna utspelar sig för snart 100 år sedan blir texten anakronistisk.

Brevsamlingar utökar ordförrådet

Det är inte bara alla böcker från olika årtionden som byggt Westös ordförråd.

– En sak som blivit vanligare ju kändare jag blivit är att läsare frågar om jag vill ha gamla brevsamlingar.

Ibland tar Westö emot breven, och dessutom läser han ofta brevsamlingar på arkiv.

– Med åren får man en minnesbank över vilka ord som varit gångbara när. 

Människor har en tendens att tro att det förflutna har varit gammalmodigare än det varit.

Med dagens verktyg är det ofta möjligt att med en enkel sökning försäkra sig om att man placerat ett ord i rätt tidsperiod. Men också det autentiska kan skava i läsarnas tidsbild. Westö berättar att hans böcker om det historiska Helsingfors ibland lett till kommentarer som ”inte talade folk på det där sättet förr”.

– Människor har en tendens att tro att det förflutna har varit gammalmodigare än det varit. Den period jag skildrar i Skymning 41 är väldigt spännande gällande språkbruket, 1940 hittar du både människor som är så moderna att de nästan är som vi och sådana som är så gamla i sina hållningar att det känns som tidigt 1800-tal.

Här går människornas språk ofta hand i hand med deras livshållning.

– När man läser gamla brev är det vanligare att de ger en insikt i att människor varit betydligt modernare än man trott, än att man skulle slås av hur gammalmodiga de är!

Ökad acceptans för regionala drag

Vid tidpunkten för intervjun har Westö nyss kommit hem från en bokturné i Sverige, och berättar att svenska läsare ofta kommenterar språket i hans romaner.

– Ibland handlar det om personer som generellt förfasar sig över dagens språkliga förändringar och som därför tenderar att tycka att den lite ålderdomligare finlandssvenskan är vacker.

Vissa av de ord vi valt ut för kvisset kan bli extra knepiga för svenska läsare, och visst händer det att Westö får frågor om vad enstaka ord i hans böcker betyder. Men jämför man med den tid då förlagsredaktörer finkammade Tove Janssons böcker efter finlandismer är acceptansen stor i dag.

– Ännu när jag började fanns det förläggare som ville rensa i mina manus, och jag vet att också till exempel Lars Sund haft samma erfarenhet. Det känns viktigt att poängtera att inställningen har förändrats under de snart 40 år jag varit verksam som författare.

Det har blivit en självklarhet att man får använda språket på sitt eget sätt.

Allt fler svenska författare använder sig av någon språklig varietet, det kan vara förortssvenska eller norrbottnisk dialekt.

– Det här har gagnat oss finlandssvenskar, det har blivit en självklarhet att man får använda språket på sitt eget sätt, utan att rensa bort dialektala uttryck. 

– Något slags språklig överklassattityd har gett efter, det finns inte längre en högspråksnorm som alla ska följa. Men baksidan av myntet är att normfriheten också kan leda till slarv och bristande skärpa i språket.

Artikeln uppdaterades 23.2.2026 med kvisset i ny form längst nere i artikeln.