Bänkskuddargillet är inte så genuint som det låter

Till de finlandssvenska skoltraditionerna hör penkis, även kallad bänkskuddardag eller bänkskuddargille. Penkis firas i de finländska gymnasierna i februari då skolornas äldsta elever, abiturienterna, avslutar sin skolgång och inleder förberedelserna inför studentskrivningarna.

Det är en karnevalartad tillställning där det säkert ibland kan gå ganska vilt till, och till programpunkterna hör bland annat att åka runt på lastbilsflak och kasta godis till dem som kommit för att titta på. I Åbo kallas festen också för abben och på Åland kallas den karonka, kan man läsa i Stora finlandssvenska festboken (SLS 2020). Penkistraditionen verkar ha uppstått på 1920–1930-talet, och så småningom utvecklats till vad den är i dag.

Under-bänken-fest slog inte igenom

Wikipedia har en artikel om penkistraditionen. ”Bänkskuddargille eller bänkskuddardagen, också kallad penkis” står det i artikeln. Man får alltså lätt intrycket att det ”riktiga” ordet är bänkskuddargille eller bänkskuddardag, och att penkis bara är en vardaglig benämning.

Men det var faktiskt inte bänkskuddargillet som kom först, utan penkis har kommit direkt från finskans penkinpainajaiset, ett ord vars första belägg enligt slangforskaren Heikki Paunonen är så tidigt som från 1891.

Det första belägget på det svenska ordet penkis hittar jag 1938 i en recension av Harriet Clayhills bok ”Vi abiturienter”, skriven av signaturen Th.W. (= Thomas Warburton?):

Penkis firas i de finländska gymnasierna i februari då skolornas äldsta elever, abiturienterna, avslutar sin skolgång och inleder förberedelserna inför studentskrivningarna. Det är en karnevalartad tillställning där det säkert ibland kan gå ganska vilt till.

Exempel på god skildringsförmåga ger flere småpartier, om realprovet, penkis och några till. (Svensk ungdom 17.12.1938)

I en artikel i Hufvudstadsbladet 29.3.1943 ger skribenten ett ”svenskare” alternativ till penkis, nämligen under-bänken-fest, men den benämningen verkar inte ha slagit igenom i större skala.

Häromdagen fick jag i min landsort ett brev från en ung dam, en vårens abiturient i Helsingfors, som ännu ej lämnat tonåren bakom sig. Hennes studentklass firade för en vecka sedan sin ”penkis”, den under-bänken-fest, som traditionellt hör ihop med den sista vårterminen, spänningen inför studentskrivningarna och den hägrande vita mössan. (Hufvudstadsbladet 29.3.1943)

Bänkskuddardagen – konstruerat och hyperkorrekt?

När jag gör en sökning på bänkskuddardag/bänkskuddargille i äldre texter kammar jag noll; det är först i nyare − och större − textmassor som ordet dyker upp. I Stora finlandssvenska festboken finns dock ett intressant citat skrivet av en kvinna som var abiturient i Laguska skolan i Helsingfors 1958:

Jag tror det var i vår abiklass benämningen bänkskuddardagen uppstod. Skolan hade det halvt hånfulla epitetet ’kulturellast i stan’ och vår rektor Karin Allardt-Ekelund satte mycket stor vikt vid att hennes adepter talade god svenska. Hon uppskattade följaktligen inte benämningen penkis – penkinpainajaiset. ”Det betyder ju att man skuddar skolans stoft av sig, där kan ni väl hitta en svensk motsvarighet”, tyckte hon.

Bänkskuddargille låter som en urgammal sed med hednisk bakgrund, jag tycker det har ungefär samma klang som ordet midvinterblot. Men ska vi tro citatet ovan är det betydligt yngre och närmast en konstruerad hyperkorrekt version av det allmänt använda penkis.

Och det var penkis som kom först.