I en satsfläta har ett satsled som egentligen är ett led i en underordnad sats, bisats, fått bli fundament i den överordnade satsen, huvudsatsen. Här är två standardsvenska exempel:
Vi anser att lokalen i Bryssel bör flytta upp i EU-kvarteren. >
Lokalen i Bryssel anser vi bör flytta upp i EU-kvarteren.
Jag tycker att man har löst den här problematiken på bästa tänkbara sätt. >
Den här problematiken tycker jag att man har löst på bästa tänkbara sätt.
Båda exemplen ovan är alltså korrekta, också det senare, där det finns ett att framför subjektet.
Men ibland blir det fel. I sådana satsflätor där subjektet är placerat tidigare i meningen och predikatet senare, tenderar finlandssvenskar att lägga in ett att framför predikatet. Typiskt finlandssvenskt vore alltså att lägga ett att framför bör i det första exemplet.
Lokalen i Bryssel anser vi att bör flytta upp i EU-kvarteren.
Det här är ett drag som framstår som mycket underligt bland icke-finlandssvenskar, och som ofta tolkas som tryckfel. Något nytt fenomen är det inte. Man hittar det bland annat i äldre finlandssvensk litteratur:
K.A. Tavaststjerna:
Ben svarade undvikande, fastän han för sig sjelf beslutit att säga kraftigt och klart ifrån, när assessorn ville blanda sig i hans angelägenheter, hvilket han insåg att förr eller senare skulle inträffa. (Barndomsvänner, 1886.)
Han känner att han nu står vid afgörandet, och han har två alternativ att välja: ett slafviskt, osjälfständigt lif under en kvinnas vilja eller en frimodig död för det, som han vet att är rätt och att är hans plikt. (I förbund med döden, 1893):
Jag sökte efter ett finskt fartyg, som jag fick veta att gått till sjös i dag, men så hörde jag er sjunga och beslöt titta in till er ... (Kapten Tärnberg, 1894)
Fredrika Runeberg:
Och så tog hon en vedklabb, som hon visste att låg i ett hörn, och började med den slå på stenen, och se, till slut föll den ner och blottade en liten glugg, dit den blifvit instoppad. (Sigrid Liljeholm, 1888)
Det är inte heller en nyhet för språkvården. Redan Hugo Bergroth tar upp fenomenet i sina böcker Finlandssvenska (1917 och 1928) och Högsvenska (nio upplagor mellan 1918 och 1968). Tyvärr är det ju däremot ett drag som är svårt att förklara i enkla ordalag, och man kan bara konstatera att Bergroth inte lyckades göra det. Boken Högsvenska riktade sig till skolelever, men så här krångligt uttryckte han det:
Då man vill särskilt betona ett i en att-sats ingående ord eller uttryck, flyttar man det ofta ut ur att-satsen och placerar det främst i meningen. De relativa pronomina åter måste, på grund av sin givna plats omedelbart efter korrelatet, alltid stå utom och före en att-sats i vilken de ingå som satsdel. Om nu ett sålunda anteciperat ord utgör subjekt i att-satsen, fordrar en i högspråket gällande regel att konjunktionen att utelämnas: ”den frågan trodde han redan blivit behandlad” (icke: trodde han att redan blivit behandlad); - en sak som jag tror skall intressera er” (icke: som jag tror att skall intressera er).
Fenomenet har inte alltför ofta tagits upp av den modernare språkvården. Orsaken är förmodligen att man har dragit sig för att ge sig i kast med denna fråga, antagligen för att det är svårt att formulera problemet så enkelt att läsarna verkligen ska förstå vad det handlar om.
Jag tror själv att det här är något som inte är särskilt svårt att lära sig höra, om man har ett någorlunda utvecklat sinne för svenskan. Då gäller det först att lära sig en regel, som man så småningom kan släppa, när språkörat börjar säga när det ska vara ett att och när det ska strykas.
Regeln är alltså att man i en satsfläta där subjektet är placerat tidigare i meningen ska stryka ordet att framför predikatet (och ett eventuellt satsadverbial, t.ex. inte, kanske, ännu, framför predikatet). Men få orkar naturligtvis analysera om man har att göra med en satsfläta och vad som är subjekt och vad som är predikat i satsflätan. Därför är det bra att ha en tumregel. (En tumregel är en enkel regel som stämmer någorlunda i normalfallet, men den är inte heltäckande som en riktig regel ska vara.)
Tumregeln är att ett verb i presens eller preteritum (= imperfekt) inte direkt kan föregås av att, utan subjektet måste komma däremellan. Verb i presens är t.ex. är och tycker, verb i preteritum/imperfekt är t.ex. var och tyckte.
Nedan ger jag ganska många exempel på finlandssvenskt att i satsfläta. Jag är nämligen övertygad om att det går att lära känna igen det finlandssvenska att-et bara man får öva lite. Så sätt igång.
Exempel:
Den här boken tyckte Lisa att var spännande.
Samarbete och nätverkande anser även chefen att är en av hennes styrkor.
Den satsningen anser jag att har varit lyckad.
Det här ansåg de att hade försämrat villkoren för medlemmarna.
Resultatvarningen för första kvartalet säger han att är naturlig.
Vår motpart hänvisade till 45 konkreta beslut som man ansåg att gjorde oss ersättningsskyldiga.
Det är viktigt att fortsätta med det man tycker att är betydelsefullt.
Vi har försökt täcka sådana fall som vi visste att skulle vara intressanta.
Det tycker jag att är bra.
Den där mannen tror jag att tittar på oss.
Det trodde jag aldrig att skulle hända.
Tomas tror jag att kommer i morgon.
Farmor vet jag att har träffat kungen.
Energisk är det ord som jag tycker att bäst beskriver henne.
Den matchen vet jag säkert att spelas i morgon.
Den mannen tror jag inte att kommer hit i kväll.
Om du fortfarande känner dig osäker på när det ska vara ett att och när det ska strykas, kan du också helt enkelt göra så att du prövar att ta bort att-et. Då kan det vara lättare att höra hur det ska vara. Och känner du dig trots allt lite osäker så går det bra att skriva till oss och fråga: svenska@sprakinstitutet.fi