Ordet valör betyder ’värde’ (till exempel värdet på ett mynt), ’grad av ljushet’ eller ’färgton’, men det kan också användas om ord. Då handlar det om betydelsenyans och stilvärde hos ett ord. Den som sysslar med texter har ofta anledning att fundera över ordens valör. Passar ett visst ord in i stilen, i sammanhanget? Har ordet just den betydelse som avses i texten? Det gäller att ha sinne för nyanser. Ofta men inte alltid har man hjälp av definitioner i ordböcker eller ordlistor. Nedan ska jag diskutera valörfrågor med några specifika ord som exempel.
En kumpan är skum på svenska
När det gäller översättning kan det hända att ett målspråksord som liknar ett källspråksord inte alls har samma valör som källspråksordet. Det gäller till exempel det klassiska fallet med finskans kumppani och svenskans kumpan. Båda orden betyder visserligen lömskt nog ’kamrat’, men det svenska ordet används i mycket negativare sammanhang än det finska. Enligt Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO) används kumpan ofta nedsättande, om en kamrat som man samarbetar med ’i skumt eller dunkelt syfte’, till exempel för att begå brott: Han mördades av sina gamla kumpaner.
När det gäller översättning kan det hända att ett målspråksord som liknar ett källspråksord inte alls har samma valör som källspråksordet.
Finlandssvensk ordbok påpekar att det svenska ordet inte ska användas i betydelser som ’kompanjon, kollega, kamrat, partner’. Alla dessa är neutrala betydelser som kännetecknar det finska ordet kumppani. Visserligen kan det finska ordet också ha betydelsen ’medbrottsling’ i sammansättningen rikoskumppani, men det är en bara en liten del av dess betydelse.
Obeskrivlig används oftast inte om personer
Också vid språkgranskning måste man vara uppmärksam på ordens valör. För en tid sedan hade jag ett intressant uppdrag: jag språkgranskade en ortodox liturgisk text, Euchologion, i huvudsak översatt från grekiska. Det är en högstämd, poetisk text. När vi gick igenom texten i grupp och diskuterade olika ändringsförslag hade vi ofta anledning att fundera just på ordens valör. Själv kan jag inte grekiska, så jag kunde inte ta ställning till ursprungstexten utan endast till hur väl de svenska orden fungerade i sammanhanget. Jag ska ta några exempel.
Om man vill säga att Gud är omöjlig att beskriva går det inte att säga att Gud är obeskrivlig.
På flera ställen i den högstämda texten behövdes ett ord som anger att något inte kan beskrivas, inte uttryckas med ord. Då ligger det nära till hands att använda det svenska ord som till synes betyder just detta, nämligen obeskrivlig. Men om man vill säga att Gud är omöjlig att beskriva går det inte att säga att Gud är obeskrivlig. Varför inte? En orsak är att ordet obeskrivlig i allmänhet inte används om personer. En annan orsak är ordets betydelsenyanser. Ordet obeskrivlig har visserligen betydelsen ’omöjlig att beskriva’ (SO), men det har också ofta en allmännare betydelse. Enligt Svenska Akademiens ordbok (SAOB) kan det betyda ’otrolig, oerhörd, väldig’, och som adverb används det allmänt förstärkande i betydelsen ’mycket, i högsta grad’: det var obeskrivligt vackert/tråkigt. Möjligen skulle man kunna tala om Guds obeskrivliga godhet eller säga att Guds kärlek är obeskrivlig, men också där är det något som skorrar i mina öron. Det är kanske en stilfråga; ordet obeskrivlig har en nyans som inte riktigt passar ihop med det heliga. En omständighet som kan inverka är att ordet också används i negativa sammanhang i allmänspråket: en obeskrivlig förvirring; det var obeskrivligt smutsigt.
Det är kanske en stilfråga; ordet obeskrivlig har en nyans som inte riktigt passar ihop med det heliga.
När vi i gruppen diskuterade olika alternativ för att uttrycka att Gud är omöjlig att beskriva stannade vi till slut för det ordagranna men lite fantasilösa du som inte kan beskrivas. För obeskrivlig människokärlek föreslogs outsäglig människokärlek.
Osedvanlig passar inte i högstämda sammanhang
I en passus i den liturgiska texten talades det om den första pingsten, tungorna av eld och den kraft som fick människorna att tro på Gud. Om denna kraft användes uttrycket den osedvanliga kraften. I gruppen tyckte vi att osedvanlig inte var ett riktigt lämpligt ord i sammanhanget. Det var något som skavde. Visserligen betyder ordet ’mycket ovanlig’ (SO) eller ’ovanlig; ovanligt stor’ (Bonniers svenska ordbok), vilket kan tänkas passa in, men problemet är snarast stilnivån. Som så ofta när det gäller ords valör är det svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som stör, men osedvanlig har ett slags opoetisk nyans som inte passar i högstämda sammanhang. Ord som skulle passa bättre är till exempel sällsam och oerhörd, som föreslogs i gruppen.
Ett tjänligt skyfall?
Ibland kan frågan om ett ords valör handla om hur ordet kan kombineras med andra ord. På ett ställe i den liturgiska texten talades det om att Gud skänkte jorden ett tjänligt skyfall. Det gav oss i gruppen anledning att fundera på valören hos ordet skyfall. Våra diskussioner gällde frågan om huruvida ordet kan kombineras med tjänlig, som enligt SO betyder ’användbar eller passande för något ändamål’. Tjänlig har alltså en positiv innebörd. Frågan är då: kan ett skyfall vara tjänligt? Ordet skyfall definieras i SO som ’mycket kraftigt regn’: ett häftigt skyfall. Bonniers svenska ordbok definierar ordet som ’våldsamt regn’, medan SAOB talar om ett ’häftigt l. våldsamt slagregn l. störtregn l. dyl.’ I Bibel 2000 används ordet skyfall i mer eller mindre negativa sammanhang. Ett exempel: Han förstörde deras vinstockar med hagel och deras sykomorer med skyfall (Jesaja 4:6). I gruppen funderade vi bland annat på att ersätta ordet skyfall med det mer neutrala ordet regn: ett tjänligt regn.
En fredlig ängel?
Ett annat fall i den liturgiska texten där vi funderade på hur ord kan kombineras var frasen en fredlig ängel. I texten riktas en bön till Gud att han ska sända en fredlig och stark ängel som värnar själ och kropp. Vi tyckte att ordet fredlig inte riktigt passar som epitet när det gäller en person. Visserligen nämner SO kort att ordet också kan användas om personer i betydelsen ’inriktad på (eller kännetecknad av) lugn och frånvaro av konflikter’, men ordboken ger inget exempel på detta. Exemplen är ett fredligt sinnelag och en fredlig trakt.
Vi tyckte att ordet fredlig inte riktigt passar som epitet när det gäller en person.
Vi föreslog adjektivet fridsam, men frågan är om detta ord är för tamt och vardagligt för att användas om en ängel. SO ger bland annat exemplet en fridsam äldre herre. Ett annat förslag som kanske passar bättre var en fridens ängel.
Ordet krämpor kan ha en nedlåtande nyans
Ett ord som vi reagerade på i den liturgiska texten var krämpor i exempel som Härskare, du som botar alla sjukdomar och krämpor. Ordet krämpa definieras i SO som ’lindrig sjukdom eller annan åkomma som ger sig till känna ofta’. Bonniers svenska ordbok nämner även ’besvär’ som en betydelse. Det som störde oss mest i sammanhanget var ändå inte betydelsen utan ordets stilnivå och de sammanhang det brukar användas i. SO ger exemplet Gästerna satt mest och pratade om sina krämpor på hennes åttioårskalas. Ordet kändes för vardagligt och lättviktigt för den högstämda, poetiska texten, och det har kanske också en lite nedlåtande nyans.
Ordet krämpor kändes för vardagligt och lättviktigt för den högstämda, poetiska texten, och det har kanske också en lite nedlåtande nyans.
Det visade sig emellertid att ordet krämpor förekommer fyra gånger i Bibel 2000. På tre ställen handlar det just om att Jesus eller lärjungarna botar alla slags sjukdomar och krämpor. På det fjärde stället används krämpor på ett sätt som i mitt tycke motsvarar den nutida vardagliga användningen, nämligen i Paulus uppmaning till Timoteus: Drick inte längre bara vatten, utan ta dig lite vin för din mage och dina ständiga krämpor (1 Timotheosbrevet 5:23). Ordet krämpor fick stå kvar i Euchologion eftersom det används i Bibel 2000.
Bara levande personer kan vara omsvärmade
Till sist ska jag ta upp ett ord ur ett helt annat sammanhang. Exemplet visar att ordböcker och ordlistor ibland kan ge en mycket begränsad bild av ett ords betydelse. Det gäller ordet omsvärmad. Jag fick en fråga: kan en person som varit populär under sin levnad vara omsvärmad också efter sin död? En elev hade nämligen föreslagit följande definition av en mytomspunnen person: Har varit en dyrkad person under sitt liv och även omsvärmad efter sin död. Elevens tolkning kan delvis förklaras med att ordlistan i hens lärobok i svenska definierar omsvärmad som ’populär, älskad’. Definitionen stämmer naturligtvis, men den anger bara en begränsad del av betydelseinnehållet hos ordet omsvärmad. Konkret betyder ordet att någonting omges av svärmande insekter: Lyktan blev omedelbart omsvärmad av tusentals myggor (SO). När ordet används i betydelsen ’populär’ är det en metafor, men denna metafor har fortfarande kvar något av sin konkreta innebörd. Den person som är omsvärmad är populär på ett speciellt sätt; innebörden är att personen har många uppvaktande beundrare: en omsvärmad skönhet (SO). Att omsvärmad har denna betydelse innebär att ordet inte gärna kan användas om en död person, hur populär och älskad hen än har varit i livet.
Den person som är omsvärmad är populär på ett speciellt sätt; innebörden är att personen har många uppvaktande beundrare: en omsvärmad skönhet (SO).
Elevens tolkning blir emellertid mer förståelig när det framgår att läroboken ger följande exempel, som gäller Mona Lisa: Trots att hon nu är mera än 500 år gammal är hon mer omsvärmad än någonsin. Alla vet ju att Mona Lisa är död sedan länge, men hennes porträtt omsvärmas fortfarande av beundrare. Här blir det liksom ytterligare en metaforisk twist.
Källor
Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO)
Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
Svenskt språkbruk
Bonniers svenska ordbok
Finlandssvensk ordbok
Bibel 2000