I alla språk förekommer det onomatopoetiska ord, men på grund av att orden anpassas enligt språkets fonologi och lingvistiska system kan ord som beskriver samma företeelse vara väldigt olika i olika språk. Detta gäller även för djurlätena. Dessutom kan djurlätena variera mellan olika språk på grund av att det är fråga om olika underarter av djuren som finns i de olika länderna där språken talas. Till exempel är de fågelarter som finns i Finland helt andra än de som finns i Kina, och därför låter de också olika. Även inom ett och samma språk kan ett djur ha flera olika läten, och sättet att stava lätet på kan variera.
För denna artikel har jag samlat djurläten från några olika språk (de nordiska språken samt finska, engelska, tyska, franska och spanska) för att kunna jämföra dem och se vilka likheter och skillnader det finns. I fall där det har funnits flera olika läten för ett visst djur i ett språk har jag inkluderat de vanligaste varianterna av lätena.
Det djur vars läte varierar minst mellan de olika språken är katten. Den säger mjau både i Norden och längre söderut i Europa, det är endast stavningen som varierar. Ett undantag är kattens läte på finska, som förutom miau också kan vara mau och miu. Även kon låter relativt lika på de olika språken; det är någon form av mu eller mö som gäller. En intressant observation är dock att kons läte på svenska och danska, som är östnordiska språk, stavas med ett u, medan det på norska, isländska och färöiska, som är västnordiska språk, stavas med ett ö eller ø. Det kan självklart vara en tillfällighet, men man kan också tänka sig att stavningen av kons läte här återspeglar de nordiska språkens släktskap. Uttalsmässigt ligger u- och ö-ljuden ganska nära varandra.
I fårets läte kan man se två olika variationer. Den första är en variation mellan m och b. På några språk börjar lätet med ett b-ljud och på några med ett m-ljud, och på finska, tyska och franska finns varianter med endera b- eller m-ljud. Den andra variationen finns i vokalljudet, som endera är ett ä- eller ett e-ljud.
Hundens läte är så gott som lika i alla de nordiska språken: vovv vovv eller voff voff. Däremot är det finska lätet annorlunda, eftersom hunden på finska säger hau hau eller vuh vuh. Här är det antagligen finskans fonologi som gör att lätet är annorlunda, och det för finskan främmande f-ljudet är ersatt med andra ljud. Ser man på stavningen av hundens läte kan man också se att man på engelska och tyska, som är västgermanska språk, stavar lätet med ett w, medan man på de nordgermanska språken stavar lätet med enkelt v. På franska och spanska, som båda är västromanska språk, är stavningen något annorlunda; ouaf eller wouf på franska och guau på spanska.
Förutom oink kan grisen på tyska också säga grunz grunz, och den franska grisen skiljer sig ur mängden genom att säga groin groin. På Färöarna har det inte just alls funnits grisar i modern tid, så därför tycks det inte heller finnas något läte för grisen på färöiska.
När det gäller grisens läte kan man också se vissa skillnader mellan de olika språken som möjligen återspeglar språkens släktskap. På svenska, norska och danska säger grisen nöff eller öf stavat på olika sätt. På finska säger grisen däremot röh röh, vilket igen visar att finskan inte är besläktat med de nordiska språken. Dock kan den finska grisen också säga nöf nöf, och man kan ju tänka sig att det är på grund av svenskt inflytande. Långt ifrån nöff och röh ligger dock engelskans, tyskans och spanskans oink oink. Förutom oink kan grisen på tyska också säga grunz grunz, och den franska grisen skiljer sig ur mängden genom att säga groin groin. På Färöarna har det inte just alls funnits grisar i modern tid, så därför tycks det inte heller finnas något läte för grisen på färöiska.
Går man vidare till fåglarna så hittar man intressanta likheter och skillnader både hos tuppen och hos hönan. Ser man på stavningen så kan man observera att tuppens läte på alla språk förutom färöiska och engelska består av fyra stavelser enligt mönstret ku-ke-li-ku. Vokalerna och konsonanterna varierar, men stavelserna är alltid fyra. Det färöiska kukkulárakó eller kokkulárakó är väldigt likt de övriga nordiska språkens läten, men har en stavelse mer än de andra. På finska kan tuppen säga kukkelikuu, vilket följer mönstret med fyra stavelser, men den kan också säga kukkokiekuu, som är en sammansättning av kukko (tupp) och kiekuu (gal). I likhet med det finska lätet innehåller engelskans cock-a-doodle-doo också ordet cock, som betyder tupp.
I hönans läte finns det betydligt fler variationer, allt från ock ock till cluck cluck, kot kot och kvaa-kvaka. Här är skillnaderna fler än likheterna, också bland de nordiska språken. En intressant observation angående hönans läte på svenska är att den i Sverige säger ock ock eller kluck kluck, medan den däremot på finlandssvenska också kan säga kott kott, vilket förmodligen är ett lån från finskan.
Ankans läte är i flera språk någon form av ett kvack, med varierande stavning. Också det franska lätet som stavas coin coin uttalas med ett vokalljud som ligger väldigt nära ett a-ljud. Fågellätet däremot innehåller på alla språk ett i-ljud. På de flesta språken används någon form av pip, och på finska används även tsirp, på tyska tschiwitt och på franska cui cui. Bland fågelljuden är det engelskan som skiljer sig mest ur mängden med cheep, chirp och tweet, men även dessa läten innehåller ett i-ljud.
Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att många av djurlätena antyder språkens släktskap. Mellan de nordiska språken finns väldigt många likheter, medan finskan som är det enda finsk-ugriska språket i studien skiljer sig en hel del från de andra språken. Att engelskan och tyskan är nära besläktade avspeglas också i djurlätena, likaså att de västgermanska och nordgermanska språken är närmare släkt med varandra än de är till de romanska språken, franskan och spanskan. I flera fall är det endast stavningen och bokstäverna som skiljer sig åt mellan språken.
(Ändrat 9.4.2020: östnordiska > västnordiska i tredje stycket i meningen "En intressant observation är dock att kons läte på svenska och danska, som är östnordiska språk, stavas med ett u, medan det på norska, isländska och färöiska, som är västnordiska språk, stavas med ett ö eller ø.")