Det lilla ordet nog används inte riktigt lika i Finland och Sverige. Vad betyder det om någon säger: ”Tack för inbjudan, jag kommer nog.” Betyder det att personen i fråga eventuellt kommer men inte vågar lova med säkerhet, eller att hen verkligen är på väg? Så här förklarar Finlandssvensk ordbok den lilla pikanta skillnaden:
”Nog är mera bekräftande i finlandssvenskan än i sverigesvenskan, där ordet för det mesta antyder osäkerhet och tveksamhet. I finlandssvenskan betyder ’jag kommer nog’ att jag säkert kommer, medan ’jag kommer nog’ i sverigesvenskan betyder att jag troligen kommer.”
Vad betyder det om någon säger: ”Tack för inbjudan, jag kommer nog.”
Ett lite lustigt exempel hittar man i Svenska Akademiens grammatik: Toaletten ligger nog till höger. Detta sägs värden på ett ställe (kanske en restaurang eller ett kafé) ha sagt som upplysning till en gäst. För en sverigesvensk låter det som om värden har överraskande dålig kännedom om sin egen lokal, men för en finlandssvensk låter det som en ganska naturlig sak att säga till en gäst som först sökt toaletten på vänster sida.
Ålderdomligt språkdrag och finsk påverkan
Om man tittar i Svenska Akademiens ordbok (den stora historiska ordboken) ser man att satsadverbialet nog har kunnat användas både bekräftande i betydelsen ’sannerligen’, ’minsann’ och i den mer tvekande betydelsen ’troligen’, ’antagligen’. Artikeln i SAOB är publicerad 1947, och här nämns ingenting om att användningen av ordet skulle skilja sig åt i Finland och Sverige. I äldre material från Sverige kan man också hitta en likadan bekräftande användning av ordet som i dagens finlandssvenska. Så här skriver t.ex. förläggaren Albert Bonnier till Zacharias Topelius den 11 juni 1896:
”Värma är ju nog bra – men lugnast att då hvila ut sig på en skuggrik plats.”
Så har vi då att göra med ett fall där sverigesvenskan utvecklats och det äldre språkdraget lever kvar i finlandssvenskan? Det anser åtminstone Mirja Saari i artikeln Jo, nu kunde vi festa nog. Synpunkter på svenskt språkbruk i Sverige och Finland (publicerad i Folkmålsstudier 36, 1995). Hon skriver att det handlar om både finsk påverkan och ett ålderdomligt drag i finlandssvenskan. Den gamla svenska användningen får stöd av det finska bruket och lever därför vidare i finlandssvenskan. Den tvekande betydelsen av nog, ’troligen’, förekommer inte alls i finskan, men däremot kan kyllä ha en motsvarande bekräftande betydelse som finlandssvenskans nog. Exempel ur Kielitoimiston sanakirja:
Me tulemme kyllä toimeen. (’Vi kommer nog överens.’)
Osaat kyllä, jos vain tahdot. (’Du kan nog, om du bara vill.’)
Bekräftande nog i dialekterna
Det här mönstret syns även i våra svenska dialekter i Finland, där den bekräftande betydelsen är den vanligaste och mest belagda i Ordbok över Finlands svenska folkmål, t.ex. he siter no: städot fast (ungefär ’det sitter nog stadigt fast’) från Karleby i norra svenska Österbotten eller ja veit nokk he:d (ungefär ’jag vet nog det’) från Iniö i västra Åboland. Trots det är den tvekande betydelsen också allmän. Ett annat exempel från norra svenska Österbotten är sy:d de in stond, to ä fol nåo tröitt (ungefär ’vila dig en stund, du är nog trött’). Så har en Nykarlebybo sagt till sin slitna kompis. Från Vårdö (västra Åland) finns exemplet dåm va no: en tri: fy:ra stykken såm drunkna. Det var alltså lite oklart hur många personer som faktiskt omkom ute på havet. I finlandssvenskt talspråk kan man för övrigt vid sidan av nog höra uttalet nu, t.ex. men att nu le:kt vi å sprang å å då eftär kri:gi så så de häran så sku man ju rad in ve:dn å i ve:dli:dre (exempel från talspråkskorpusen Talko, äldre kvinna från Sibbo i östra Nyland).
Ett exempel på det finlandssvenska, bekräftande nog finns i humorgruppen KAJ:s låt Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo (ungefär ’Jo, nog är jag ju YOLO jag nog’). Låten handlar om en 50-åring från Pensala i Nykarleby som beger sig ut på nattklubb för att vara ung, vild och yolo. (YOLO = You Only Live Once.) Där finns det minsann ingen osäkerhet eller tvekan i ordet nog.