Jag delar ett videoklipp på president Alexander Stubb från ett besök i Raseborg där han svarar på vanliga medborgares frågor. Han är rolig, han är avslappnad och han talar svenska. Kanske är han lite extra rolig och avslappnad när han talar svenska? ”Presidenten är mysigare på finlandssvenska!” skriver jag i delningen, mest på skämt – och blir förvånad över mängden vänner som oblygt svarar med varmt medhåll.
Annorlunda på svenska?
En kompis med finska som modersmål frågar nyfiket vad jag riktigt menar och jag börjar fundera själv. Beror min tolkning på sändaren eller mottagaren? Stubb har alltid beskrivit sig som tvåspråkig och inte finlandssvensk. Är presidenten verkligen annorlunda på svenska, eller är det jag själv som hör andra saker när han talar mitt modersmål? Han talar inte bara finlandssvenska utan dessutom en svenska med tydlig regional anknytning till Esbo och Helsingfors, vilket för mig känns alldeles extra som hemma.
Det brukar inte talas högt om Westenddialekten men den finns. Jag har själv talat något rätt liknande under en stor del av mitt liv. Jag är uppvuxen på många ställen i världen men mest i Grankulla, och det händer än i dag att också jag förfaller till att uttala ”supertrevlig” som ”supäätrevlig” med lite väl släpande ”ä”.
Min Grankullasvenska har under åren förvirrats. Jag flyttade till Helsingfors, jag gifte mig med en östnylänning, jag har jobbat och umgåtts rent osunt mycket med österbottningar och jag har bott i Sverige ett tag. Liksom för många finlandssvenskar har mycket av det regionala ursprunget i mitt språk så småningom tvättats bort, men inte allt förstås. Man kan ta flickan ur Grankulla men inte Grankulla ur flickan och den som vet, vet – precis som med Stubb.
När jag känner mig extra som hemma, när jag rör mig i sammanhang där andra pratar som jag pratade förr, då händer det att mina släpande vokaler kommer tillbaka (mina vokaalää kommää tibaaks!). Så är det för många och självklart också för presidenten.
Alltid bra på att anpassa språket och allra bäst på Lärkan
President Stubb har förstås ofta berömts för hur han kan anpassa sitt budskap enligt den som lyssnar. Han har beskrivits som en social kameleont som kan vara tillgänglig och trovärdig både i en presidentkampanj på Tiktok och i förhandlingar i Vita huset. Han är världsvan och språkkunnig och kan både inge respekt och avväpna med skämt på många språk.
Men när han besöker Nylands brigad eller Gymnasiet Lärkan låter han ännu lite mer avslappnad, ännu lite vanligare, ännu lite mer som de i publiken, och det går hem. Kanske är det helt medvetet, kanske till viss del omedvetet, men det funkar (funkkaa!).
I ett Finland där svenskan krymper och i ett Helsingfors där jag allt mer sällan kan förvänta mig att få tala svenska handlar det förstås också om representation. Det är skönt att för en gångs skull höra någon beslutsfattare tala mitt modersmål, och då lyssnar jag ännu lite mer uppmärksamt. Plötsligt känns statsmannen lite mer som hemma.