I Finland har vi en ny organisation av social- och hälsovården och räddningsväsendet. Dessa livsviktiga samhällsfunktioner sköts numera av 21 välfärdsområden, av vilka sju är tvåspråkiga. Språklagen, lagen om patientens ställning och rättigheter och lagen om ordnande av social- och hälsovård är tydliga i att en individ som bor i ett tvåspråkigt välfärdsområde ska kunna använda svenska i sin kontakt med välfärdsområdet och dess vårdgivare.
Språklagen (6.6.2003/423)(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun)
Lärande på arbetsplatsen kräver extra resurser
Som svenskspråkig klient i ett tvåspråkigt välfärdsområde ska du kunna ringa till en vårdcentral och – på svenska – prata om ditt ärende. Om du får träffa en anställd ska du utan att behöva byta till finska få framföra ditt ärende och bli förstådd. Du kan inte förvänta dig att vårdpersonalen talar flytande svenska, men du ska kunna förstå dem och de ska kunna förstå dig. Det kan hända att ni får be om klargöranden av varandra och det är bra att försöka tala standardnära och tydligt. Viss anpassning krävs alltså av er båda, men vårdpersonalen ska kunna svenska på en tillräckligt hög nivå.
En tillräckligt hög nivå är enligt Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) nivå 3 eller 4 i de allmänna språkexamina (YKI) vilket motsvarar minst nivå B1 på den europeiska referensskalan (CEFR). Forskning visar att det är en bra ingångsnivå, men att en högre nivå (minst B2) behövs på sikt och speciellt i fråga om yrkesterminologin. Forskning visar också att det sker mycket lärande på arbetsplatsen. För att lärande ska ske borde det finnas tid för språklig handledning under arbetstid, och för att det ska finnas tid för sådan borde mängden personal vara något överdimensionerad. Det kräver i sin tur ekonomiska resurser.
Personalen behöver ett gemensamt arbetsspråk
Naturligtvis behöver anställda också dela ett språk, det vill säga de måste kommunicera med varandra och använda medicinskt och vårdvetenskapligt fackspråk. För trivseln på arbetsplatsen är det viktigt att ha någon man delar språk med. Därför kan det vara tungt för en svenskspråkig som tidigare har jobbat främst på svenska att bli placerad i en arbetsgemenskap där det inte finns andra som vill, eller kan, tala svenska. Samma situation gäller för finskspråkiga som hamnar i svenskspråkiga arbetsgemenskaper. I större enheter finns det utrymme för flera anställda med samma språk och flera arbetsspråk – förutsatt att de anställda har ett gemensamt fackspråk som de kan använda.
Välfärdsområden kan lära av varandra
Det finns en hel del forskning om språket i vården men mer forskning behövs om hur vårt flerspråkiga finländska samhälle kan tillgodose finskspråkigas, svenskspråkigas och annanspråkigas rätt till god och trygg vård. De tvåspråkiga välfärdsområdena kan lära av varandras goda praxis vad gäller organisationen av arbetet samt språkundervisning och språklig handledning. Därigenom kan de bli goda arbetsgivare som lockar personal och som ger vård av hög kvalitet på de största inhemska språken, finska och svenska, och på andra språk. Det ska vara målet för välfärdsområdena.
Den här texten baserar sig delvis på de presentationer som hölls på seminariet ”Språkorganisation i social- och hälsovården: att skapa en språkligt välkomnande arbetsgemenskap inom vård och omsorg” i november 2023. Om du vill börja jobba mot en flerspråkig arbetsgemenskap hittar du bra resurser för att komma i gång på projektet Språkboosts webbplats.
Projektet Språkboost(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun)