Och hela Norden hade samma språk och talade på samma sätt och det var mycket praktiskt.
Men när nordborna bröt upp och drog västerut fann de en ö i Atlanten och många bosatte sig där. Först kallade de ön för Gardarsholme men bytte snart till Island för att hålla borta de andra.
Och i hela Norden trodde de på en otrolig mängd gudar men precis som med språket insåg de att en viss gallring och standardisering skulle vara av godo. Därför bytte de så småningom allihopa till en enda gud som var så mäktig att han helt enkelt kallades för Gud.
Och nordborna som bosatt sig på Island sade till varandra: ”Kom låt oss ändå minnas de gamla gudarna. Låt oss komma ihåg allting man diktat och berättat om dem sedan urminnes tider i de gamla länderna. Låt oss till och med minnas den norske kungen vi flydde ifrån, detta för att vi aldrig skall längta tillbaka. Låt oss även minnas hans kollegor och föregångare i Norde, Danmark och Sverige. Låt oss till slut även komma ihåg allt som hänt och händer här hos oss vi själva i vårt nya land.” Och de mindes så gott de kunde.
Och de började skriva på sitt nordiska språk i en tid när alla andra skrev på det internationella men döende latinska språk.
Och de sade: ”Kom låt oss skriva böcker om allt vi minns och bygga oss en litteratur vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn som våra nordiska grannar och släktingar får dela med oss.” Och de började skriva på sitt nordiska språk i en tid när alla andra skrev på det internationella men döende latinska språk.
Då steg Gud ner för att se böckerna och läsa litteraturen som nordborna höll på att skriva. Och Gud sade: ”Se, i Norden är de som ett enda folk eftersom de alla har samma språk och detta är deras första tilltag inom litteraturen. Härefter skall intet bli dem omöjligt, vad de än beslutar att skriva. Hur skall det gå med världslitteraturen? Den kommer att bli helt nordisk. Välan, låt oss stiga ner och förvirra deras språk, så att den ene inte förstår den andres språk.”
Och så spridde Gud en väldig massa språk och dialekter ut över hela Norden så att de måste upphöra att ha en gemensam litteratur.
Nu slutade man tala och skriva på nordiska, men i stället blev det danska, isländska, färöiska, skånska, svenska, finlandssvenska och 777 norska dialekter, två för varje fjord, samt ett danskt skriftspråk med norskt uttal. Man ändrare rättskrivningen vart tionde år och kallade det för norska.
Förvirringen blev oerhörd och för att ännu mer öka den lät Gud det vara så att man överallt i Norden hade svårast med att första sina grannar. Islänningarna hade det sålunda svårast med att första färöiskan och de västnorska dialekterna, men lättast är svenskan, framför allt finlandssvenskan, för den låg ju längst bort. Ingen förstod islänningarna och ingen förstod finnarna, men det hade ju heller aldrig varit meningen. Och absolut ingen alls förstod danskarna, till slut inte ens de själva.
Ingen förstod islänningarna och ingen förstod finnarna, men det hade ju heller aldrig varit meningen. Och absolut ingen alls förstod danskarna, till slut inte ens de själva.
Det var vid den tidpunkten som nordborna hittade sitt motdrag i denna utdragna kamp med Gud: De började tala engelska med varandra. När Hug lade märke till att detta upproriska folk åter höll på att skaffa sig ett gemensamt språk steg han ned och splittrade dem ännu en gång. Han lät några av de nordiska länderna gå med i EU, där det inte räckte med att kunna engelska, utan man måste lära sig även tyska och franska och luxemburgiska. De andra höll han utanför EU för att de skulle sluta första de övriga.
Man vet ännu inte vilket motdrag som planeras men från universiteten över hela Norden rapporteras ett plötsligt ökande intresse för studier i det belgiska språket.
Många lär också ställa sitt hopp till en dator i Bryssel som sedan några år håller på med att konstruera ett nytt internationellt språk vars namn är desperanto.
Þórarinn Eldjárn har tidigare varit bosatt i Sverige. Drapan framsades första gången i sambad med ett längre program om nordiska språk i Sveriges Radio