I år firar vi att det är hundra år sedan Finland blev självständigt, men vi kan faktiskt på sätt och vis säga att vi också firar den finlandssvenska språkvårdens hundraårsjubileum. Det var nämligen den 6 november 1917 som Hugo Bergroth undertecknade förordet till sitt banbrytande verk Finlandssvenska. Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift. Och även om den finlandssvenska språkvården förändrats mycket under de gångna hundra åren, står det ändå klart att basen för vår språkvård finns i denna bok. Det finns naturligtvis många detaljer som i dag känns hopplöst föråldrade i Finlandssvenska, och dem är det lätt att göra sig lustig över i dag. Ett exempel är följande formulering:
”Finländskt åsch som uttryck för otålighet, förtret, förargelse, även ringaktning, motsvaras i högsv. av asch, äsch, usch, isch.”
Alltför långsökt är nämligen inte att tolka detta som en uppmaning att undvika interjektionen åsch, men i dag kan man undra varför man skulle behöva göra det. Spiller man kaffe och irriterat fnyser till så gör det knappast så mycket om man i hastigheten säger åsch i stället för isch. (Dessutom gissar jag att äsch och usch i dag dominerar stort.)
Dagens språkvårdare fördömer inte heller talspråkliga uttryck på det sätt som Bergroth gör, t.ex. i det följande:
”Mycket ovårdat är att inskjuta att framför frågeord: ’jag undra’ för mig själv, att månne det verkligen kunde vara så?’ […]”
Mer föråldrat än själva innehållet i Finlandssvenska är ändå hur bokens läror kunde tillämpas när den hade kommit ut. På 1920-talet kunde man, med hänvisning till Bergroth, rensa bort finlandismer med hård hand ur skönlitterära verk, till och med postumt utgivna sådana. Två författare som råkat ut för postum redigering av detta slag är Jac. Ahrenberg (1847–1914) och K.A. Tavaststjerna (1860–1898). Ahrenbergs Samlade berättelser utgavs 1920–1921 och Tavaststjernas Samlade skrifter 1924. Språket i texterna rättades på ett sätt som i dag skulle anses befängt. Ändå var det inte särskilt många som då ifrågasatte redigeringsarbetet.
Inte heller det sätt som skolorna och lärarna tillämpade Bergroths läror skulle vara tänkbart i dag.
Trots att det finns skillnader både i hur man som språkvårdare uttryckte sig då och hur man uttrycker sig nu, och i hur man tillämpar språkvårdens rekommendationer, ska vi ändå inte blunda för de stora likheterna. Ständigt närvarande hos dagens finlandssvenska språkvård är nämligen fortfarande jämförelsen med svenskan i Sverige. Även om dagens språkvårdare är mindre rigorösa än Bergroth, och även om finlandismerna inte längre spelar huvudrollen i den språkvård som bedrivs i dag, är medvetenheten om skillnader mellan svenskan i Sverige och i Finland alltid närvarande. Detta synsätt har vi ärvt från Bergroth.
Språkvården bör förnyas i takt med tiden och i samklang med omgivningens krav. Men det är bra att ibland kasta en blick i backspegeln. Då får vi en bättre förståelse inte bara för hur man tänkte förr utan också för varför vi tänker som vi gör i dag.