Den svenska tidskriften Språktidningen har låtit ett hundratal experter rösta fram vilka hundra språkhändelser som varit viktigast i Sverige sedan år 1900.
En motsvarande enkät för svenskan i Finland hade förstås delvis gett liknande resultat, men bara delvis.
Resultatet är också i mycket en spegel av åsikter och intressen där man anar experternas personliga preferenser.
På ohotad första plats kom den så kallade du-reformen, sjösatt 1967 av Socialstyrelsens chef Bror Rexed, men i själva verket inledd på många arbetsplatser bortåt ett årtionde tidigare.
Du-reformen är emellertid mindre en språkhändelse än ett socialt språng, där tilltal med titlar som bergsrådet, byrådirektören och överstinnan rök all världens väg. Duandet är bara en del av hela den demokratiseringsprocess som pågått under 1900-talet. Och det är inte duandet som har lett till ledigare ordval och syntax.
På andra plats, säkert rättmätigt, kommer radions framväxt från 1925. Det skulle fram till vår tid innebära att den rikssvenska talspråksnormen förstärktes, en vägande, men inte den enda orsaken till att dialekterna försvagats. På tredje plats följer stavningsreformen 1906, där man bland annat slopade hv för v i ord som hvem, hvit, och därmed skilde svenskan från danskan och norskan.
Högt placerade är också avvecklandet av verbens pluralformer, som voro, gingo, och att engelskan blir första främmande språk i undervisningen.
Klarspråksarbetet är i dag en självklarhet och så ofantligt mycket mer än bara en skrivregelsamling och ett förgätet kungligt cirkulär.
På plats nummer 12 kommer Myndigheternas skrivregler (1991), stött av plats nummer 25, ett varken då eller i dag särskilt känt eller betydelsefullt cirkulär från 1907 om att myndigheter ska uttrycka sig begripligt. Men ingenstans bland avdankade pluraländelser (71), landsmålsarkivs status 1914 (89) eller att statsminister Stefan Löfven talat engelska i EU (56) nämns med ett ord det enorma och enormt betydelsefulla arbete som lagts ner, i Sverige och i Finland, på det som har kommit att kallas klarspråksarbete.
En viktig startpunkt var det lilla häftet Språket i lagar och andra författningar utgivet av Statsrådsberedningen i Sverige 1967, där de blygsamma författarinitialerna B. M. står för Bertil Molde. I den handledningen sades inte bara att myndighetsspråket skulle vara begripligt och nutidsanpassat, det visades även hur.
Det blev startskottet på 1970-talet för mängder av kurser för offentliganställda, och det ledde till att Regeringskansliet och även andra myndigheter anställde språkvårdare som bedrev ett klarspråksarbete som gav eko även inom EU. (Sverige hade också en språkvårdare på plats i Bryssel med ansvar för översättningarna.) I Finland inrättades Statsrådets svenska språknämnd år 1960.
Klarspråksarbetet är i dag en självklarhet och så ofantligt mycket mer än bara en skrivregelsamling och ett förgätet kungligt cirkulär.
På plats nummer fem kom inrättandet av Nämnden för svensk språkvård 1944, senare Svenska språknämnden, i dag Språkrådet. Den skulle få systerorganisationer i hela Norden och ingå i ett livligt samarbete, inte minst med dem i Finland. Språknämnderna har en viktig ideologisk uppgift i att sprida inställningen att språket är till för språkbrukarna, inte för regelsystemen, att språket ska vara så användbart som möjligt i olika situationer – ja, det är ju den gamla slitstarka funktionella normen.
Samtidigt är det språknämndernas ansvar att på stadig kunskapsgrund ta ställning till vilka språkdrag som bäst tjänar detta syfte.
Även om språkvårdsorganen inte är särskilt synliga i samhället – det gäller kanske Sverige mer än det svenskspråkiga Finland – så har deras arbete under sju decennier kommit att genomsyra språksynen hos både språkvetare och allmänhet. Men det är ju ingen enskild språkhändelse och rankas därför inte.
Själv skulle jag sätta genombrottet för den språksynen på första plats.