Jag ska inte uppehålla mig så länge vid alla orden. Men ur en ålderdomlig svenska eller ryska levde de kvar i dialekten: enkannerligen, såframt, änne, pasnilikkor …
Eller ordet stäv, som långt senare, när Borgå domkyrkas tak hade brunnit, dök upp på min redaktion. Ordet beskrev ett material, ett 5/8 tum tjockt sågspill som i gamla tider använts för att lägga tak; ordet landade sedermera i den finlandssvenska dialektordboken.
Välvalda ord väcker tankar till liv.
Jag är ledarskribent. I sammanbitet samförstånd med språkvårdaren på jobbet har jag fått utelämna pasnilikkor, boggra, krapula och nortti ur ledartexter, i synnerhet dagar då de inte enbart ska tryckas i lokaltidningen, utan också i HBL.
Välvalda ord väcker tankar till liv och jag hade ibland önskat mera spelrum för det som väl i grunden är stilistik. Men förutom orden har vi också en större måttenhet i språket: berättelsen.
När jag började skriva ledare var det givna formatet ofta torrt, ibland som en chefredaktörs opublicerade proseminarieutkast i statslära.
Ett undantag jag mött i livet är Borgåbladets chefredaktör en gång, P-H. Nyman, som kunde sammanföra sportreferentens och konferencierns flykt i språket med en politisk opinion som han knackade ner i ledartexter på sitt rum, på redaktionens största skrivmaskin.
Redaktionen låg i ett trähus på Runebergsgatan då och en stor fasadmålning ut mot ån förkunnade för alla som körde in över bron, med strandbodarna till vänster, att det fanns en tidning i staden som hette som vi hette.
En berättelse, en anekdot, en vardagssketch, en glimt, öppnar så ofta upp hos läsaren.
Jag är nostalgisk med avsikt. Det är nämligen mitt ärende i dag. I mitt dagliga arbete fascineras jag över att en berättelse, en anekdot, en vardagssketch, en glimt, så ofta öppnar upp hos läsaren, också i en opinionstext, där uppdraget är att starta en argumenterande dialog med hen.
Efterhand har jag upptäckt att filmregissören Aki Kaurismäkis dystert varma filmer har ett liknande grepp. En gammal bilmodell, ett bortglömt kvarter, ett urmodigt kostymsnitt väcker nostalgi och får oss att känna efter.
I språket blir nostalgin ofta empatins välvilliga storasyster. När Kaurismäki har väckt den ömhet som ofta ligger nära våra minnen, kör han rätt in på den öppna platsen i våra sinnen med en gammal Peugeot, med en kristallklar, social predikan om mänsklighet och rättvisa.
Berättelser är, när de är som bäst, inte till för att på ett moraliserande sätt illustrera, understryka eller slå fast i din text eller i ditt tal. De är till för att väcka den som tar emot, till att känna efter, till att lyssna inåt och – enkannerligen – tänka vidare själv.