Föreställ dig att du slinker in i ett flervåningshus, i en valfri stad i Svenskfinland och går några trappor upp. På vägen upp känner du doften av nybryggt morgonkaffe som sipprar ut i trapphuset. Dämpat ljud av röster bakom dörrarna. En skällande hund. Ett gråtande barn. En påslagen radio.
Föreställ dig att du på måfå går fram till en av dörrarna och ringer på.
När någon för dig helt okänd öppnar, störd i sin morgonbrådska, är din uppgift att få personen att lyssna på det du har att säga, i tre eller tio eller kanske tjugo minuters tid.
Vilken är din öppningsfras? Hur lägger du dina ord?
Vilken är din öppningsfras? Hur lägger du dina ord?
Den här bilden beskriver min syn på mitt jobb som nyhetspresentatör i radio. Uppdraget är att få människor att för det första lyssna och för det andra begripa.
Och eftersom mediet är just radio, så är mina enda verktyg rösten och språket. Alltså det man kan kalla tilltal.
Uppdraget är inte lätt, men intressant.
Jag behöver formulera mig så att lyssnarens intresse för nyheterna väcks och så att lyssnaren förstår vad jag berättar. Då gäller det att välja mina ord med omsorg och placera dem i rätt ordning i logiska meningar och enkla sammanhang.
Lyssnaren är inte dum, men att uppfatta resonemang är svårt.
Lyssnaren är inte dum, men att uppfatta resonemang är svårt. Särskilt om man samtidigt räknar upp kaffemått i kokaren, drar galonbyxor på ett sprattlande barn eller byter körfält på en infartsled.
De flesta svarar i ett skriftlig prov rätt på frågor om vem Ursula von der Leyen är, vad koldioxid förknippas med eller om det är stor eller liten skillnad mellan 2,1 och 3,9. Men hjärnan hos den som hör ett flyktigt nyhetstelegram ska inte behöva sätta energi på att göra kopplingarna, utan förtjänar min hjälp.
Jag har kallat det att vara barmhärtig mot lyssnaren. Eller att leda lyssnaren vid handen.
Att ta till sig radionyheter kan vara som att springa på en skogsstig i mörker, i en pannlampas sken. Trädstammar, stenar och rötter dyker upp utan förvarning och försvinner lika snabbt bakom en. Man kan varken förbereda sig på vad som ska komma eller efteråt kontrollera vad det var.
En radiolyssnare är hela tiden snubblande nära att tappa tråden.
Och om lyssnaren gör det, tappar tråden? Om ingen begriper eller ens ids lyssna tvingas jag fråga mig om någon nyhetsförmedling överhuvudtaget ägt rum.
En radiolyssnare är hela tiden snubblande nära att tappa tråden.
Tänk dig att du är den som gläntar på dörren när någon ringer på mitt i morgonbrådskan. Vad skulle få dig att snabbt dra igen dörren, vad att öppna och lyssna?
Jag är övertygad om att en förutsättning för det senare är att du som radiolyssnare upplever påringaren, nyhetsrösten, som en riktig och vanlig, trygg medmänniska.
Någon som är angelägen med ett ärende till just dig. Någon som talar till dig så som du är van att bli tilltalad.