Mina metoder för att lära mig språk har alltid varit intuitiva. Jag lyssnar, både på tal och sång, jag läser – i perioder kopiöst – och så försöker jag härma. Det är en metod som fungerat fint för mig. Men det är bäst att jag lägger in en brasklapp här. Jag har ett nyckfullt och självsvåldigt lynne och har sedan barnsben haft svårt att lära mig saker enligt mallar, att memorera regler. Däremot är jag rätt bra på att härma och har lätt för att minnas detaljer, till exempel idiomatiska uttryck. Flum och flams råkar vara den rätta inlärningsmetoden för just mig, någon annan når goda resultat via systematik och regelverk.
Flum och flams råkar vara den rätta inlärningsmetoden för just mig, någon annan når goda resultat via systematik och regelverk.
Jag har mina språklärare att tacka för mycket. Det fanns gott om regelrytteri och auktoritära lärarattityder i skolan på 1970-talet, men mina lärare var fria själar. Svenskläraren i mellanskolan, Eivor Tast, senare Sarelin, uppmuntrade mig att använda min fantasi. Lärarna i finska och engelska i gymnasiet, Inkeri Grönqvist-Sandberg och Anita Rosenlöf, såg att jag inte lärde mig språken via grammatiken men lät mig hållas: de sa att det syntes att jag läste mycket och att det blev rätt när jag skrev. Med min modersmålslärare i gymnasiet, Roger Bergman, grälade jag ofta, men det berodde på att jag var en förfärlig elev, övermodig och lat. När jag tio år senare gav ut en novellsamling skickade Roger mig ett vänligt brev, och jag svarade och efter det var vi vänner. Jag förstod det inte när jag var 17, men Rogers vassa kritik av mina kvasirebelliska gymnasieuppsatser var en del av min väg till ett skrivande liv.
När jag var kring trettiofem märkte jag att jag gick omkring med en falsk självbild. Enligt den var jag en människa som talade fem språk, men i verkligheten talade jag bara svenska, finska och engelska, trots att jag läst lång tyska i skolan och pluggat franska under ett par ungdomsår. Jag tog mod till mig och gick några intensivkurser på Goethe-Institut, och så började jag studera spanska med stor iver. Några år senare fattade jag ett principbeslut: jag skulle försöka framträda och ge intervjuer på spanska i spanskspråkiga länder och på tyska i de tyskspråkiga. Den som fattar ett sådant beslut, accepterar samtidigt att framstå som lite dummare än hen är. Det är en oundviklig följd när man försöker uttrycka komplicerade tankar och sammanhang på ett språk man behärskar bara hjälpligt. Men jag var beredd att betala det priset för att jag tycker det är så roligt med språk, så roligt att kommunicera.
Trots fadäser och muntra kommentarer har jag aldrig ångrat mig. Min tyska förläggare sa en gång till mig att hon tyckte min tyska var hyfsad, men att jag använde uttryck som ingen tysk använt sedan Weimarrepubliken. Och på en fin middag i Buenos Aires ville jag en gång berätta att jag håller på Argentina i fotboll (vilket jag verkligen gör, till mina vänners stora förundran), men trasslade in mig i verbet hinchar och substantivet hincha (supporter, anhängare) och råkade i stället säga att Argentina gjorde mig svullen och uppblåst.
På en fin middag i Buenos Aires ville jag en gång berätta att jag håller på Argentina i fotboll men trasslade in mig i verbet hinchar och substantivet hincha (supporter, anhängare) och råkade i stället säga att Argentina gjorde mig svullen och uppblåst.
Människor närmar sig språk och språkstudier på nästan diametralt motsatta sätt. På spanskakursen konverserar min grupp den första timmen, sedan går vi igenom veckans översättningsuppgifter. Under konversationstimmen blir jag ibland övermodig: jag tycker att jag är en god elev, en av de bästa, för jag pratar mycket och gärna, medan andra tiger. Men när vi går igenom uppgifterna så har jag antingen inte gjort dem, eller så har jag gjort flest fel av alla: många av de tystlåtna översätter perfekt, medan min spanska är rätt flytande men långtifrån felfri.
Alla sätt är bra utom de dåliga, men jag är medveten om att vår tids trender är på min sida. Vi lever i en snabb och splittrad tid där vi vill ha våra belöningar snabbt. Intuitiva, lekfulla inlärningsmetoder är därför populära, och de spanska och amerikanska tidskrifter jag läser på nätet är fulla av annonser av typen ”Carlos lärde sig ett nytt språk på nio dagar, och behövde inte plugga alls!” Det här är en fälla. Det är aldrig en barnlek att lära sig ett språk. Det kräver tid, tålamod och hängivenhet och det gäller också för oss som föredrar den intuitiva metoden. Jag har lyssnat på min spanska favoritartist Joaquín Sabina i tiotals och åter tiotals timmar tills hans texter började öppna sig för mig. Och när jag åkte till ett författarresidens för att komma vidare med romanen Där vi en gång gått, ägnade jag mina kvällar åt en cd där en knastertorr mansröst böjde tyska verb. Någon annan skulle kanske ha gått till krogen och beställt en öl.