När jag gick ut gymnasiet skulle jag bli fysiker. Med stor iver kastade jag mig över universitetskurser i fysik och matematik och löste ekvationer till och med i sömnen. Men motivationen visade sig vara på nedgående, och när jag inte förstod mig på differentialekvationer räckte den inte till längre.
När jag gick ut gymnasiet skulle jag bli fysiker.
Med stor iver kastade jag mig över universitetskurser i fysik och matematik och löste ekvationer till och med i sömnen.
Jag fick sadla om, och till slut blev jag språkvetare. Särskilt förtjust blev jag i grammatik, och det är kanske inte så konstigt. För precis som fysiken strävar efter att beskriva den fysiska världen försöker ju grammatiken beskriva språket. Båda gör det genom att leta efter mönster och regelbundenheter och skapa modeller utifrån dem.
Newtons lagar och V2-regeln
Alla modeller är i någon mån förenklingar som inte motsvarar hela verkligheten. Newtons lagar utgör en utmärkt beskrivning av hur kroppar påverkar varandra, men bara så länge kropparna har tillräckligt stor massa och inte rör sig för fort. Lagarna fungerar inte när massan blir så liten som hos elementarpartiklarna, universums minsta byggstenar, eller när hastigheten närmar sig den högsta möjliga, den som ljus har i vakuum. Det finns alltså delar av verkligheten som Newtons lagar inte kan beskriva, eftersom de har formulerats utgående från mönster som inte finns där.
Det finns alltså delar av verkligheten som Newtons lagar inte kan beskriva, eftersom de har formulerats utgående från mönster som inte finns där.
På samma sätt kan man se på grammatiska modeller.
På samma sätt kan man se på grammatiska modeller. Svenskans V2-regel, som säger att det böjda verbet kommer på andra plats i en huvudsats, är till exempel en modell som fungerar bra för att beskriva språket i tidningstexter. I talspråk eller korta inlägg på sociala medier är det däremot inte alls ovanligt att det böjda verbet kommer först, eller att det saknas helt. För att beskriva de här delarna av den språkliga verkligheten behövs alltså andra modeller än V2-regeln.
Målet: att hitta rätt modell för det man vill beskriva
Precis som det inte är världen det är fel på när Newtons lagar inte klarar av att beskriva fotoner, ljuspartiklar, är det inte språkbrukarens fel att V2-regeln inte beskriver ett textmeddelande som ”missade bussen, blir sen”. Att tala om språkliga yttranden som grammatiskt korrekta eller inkorrekta ger med fysikerögon lika lite mening som att tala om fenomen i världen som fysikaliskt korrekta eller inkorrekta. I stället handlar det om att hitta rätt modell för den del av den språkliga verkligheten man vill beskriva.
Det här betyder ändå inte att grammatiken (eller fysiken för den delen) bara skulle ha teoretiskt värde. När man lyckats formulera en bra modell kan man utnyttja den för praktiska ändamål. Ingenjörer drar nytta av fysikaliska modeller när de planerar hur de ska bygga saker, och med hjälp av grammatiska modeller kan man lära sig nya språk, eller hur man bäst uttrycker sig i olika sammanhang. Men det gäller också då att hitta rätt modell att utgå från. Vill man bygga ett kärnkraftverk kommer man inte hela vägen med Newtons lagar, och vill man tala ledigt talspråk räcker det inte att man känner till modeller för skriftspråk.
Att tala om språkliga yttranden som grammatiskt korrekta eller inkorrekta ger med fysikerögon lika lite mening som att tala om fenomen i världen som fysikaliskt korrekta eller inkorrekta.
Så jag blev inte fysiker, men mycket av sättet att tänka hittade jag i språkvetenskapen. De två vetenskaperna delar också samma upptäckarglädje: det riktigt spännande är att få syn på mönster som inte passar in i någon färdig modell.
Och med tanke på det kan jag glädja mig över att språket hela tiden förändras.