Wilhelm von Humboldt hör otvivelaktigt till de viktigaste teoretikerna i språkvetenskapens historia. Han är känd bl.a. för sin syn på språket som en dynamisk skapande kraft, energeia, i stället för ett statiskt system, ergon. Han framhävde också språkets och tänkandets ömsesidiga beroendeförhållande och drog på grundval av sina jämförande språkstudier slutsatsen att språkens olikhet var så grundläggande att den ledde till olikheter i sättet att uppfatta världen. I detta sammanhang införde han begreppet inre språkform som han sedan grubblade över resten av sitt liv.
I början av 1800-talet ledde Humboldt en kort tid avdelningen för kultur och utbildning vid det preussiska inrikesministeriet och planerade då en utbildningsreform som byggde på idén om allmän och fri utbildning. Hans tanke om samspelet mellan forskning och undervisning och om dessas oberoende av statliga villkor och krav kom att bli den grund som universiteten i västerländska civilisationer framgångsrikt har vilat på i tvåhundra års tid – och som Finland nu lika framgångsrikt håller på att demolera.
Humboldt själv behövde emellertid aldrig förtjäna sitt levebröd vid ett universitet. Han kom från en förmögen familj och hade stora delar av sitt liv möjlighet att fritt ägna sig åt att resa, lära sig nya språk och konstruera en språkteori. Man kan undra om hans tankeverksamhet hade varit möjlig om han hade haft en universitetsanställning. Den hade med säkerhet inte varit möjlig om han hade behövt plågas av de kontroll- och rapporteringssystem som numera hör till det akademiska livet. Det känns absurt att föreställa sig att Humboldt före och efter sina många och långa resor hade behövt fylla i detaljerade planer och redogörelser i det elektroniska systemet Travel eller att han med hjälp av andra, minst lika monstruösa datorverktyg hade allokerat sin arbetstid eller planerat sin undervisning.
I förhandlingar om hur mycket lön han var värd skulle Humboldt inte ha varit särskilt framgångsrik. Han var nämligen så missnöjd med sitt teoribygge att han publicerade ytterst litet av det han skrev, och ingen av hans publikationer skulle ha platsat i den numera lovprisade kategorin A1. Ett av de mäktigaste verken i språkvetenskapens historia, den cirka fyrahundra sidor långa inledningen till ett ofullbordat verk om det indonesiska Kawispråket, gavs ut postumt och skulle därmed inte ha gett honom några som helst meriter.
Det är tur att Humboldt inte arbetade vid ett universitet som vårt. Och lyckligtvis har det funnits andra som har valt en liknande väg, exempelvis Benjamin Lee Whorf, som arbetade hela sitt yrkesverksamma liv som brandförsäkringstjänsteman och tackade nej till alla erbjudanden om universitetsanställningar därför att han ansåg att de hade inneburit ett hinder för det fria tänkandet.
Vi som arbetar vid dagens humbuguniversitet ska vara tacksamma för att vi får läsa de stora tänkarnas skrifter. Att själva kunna prestera något av värde saknar vi de viktigaste förutsättningarna för: tid och frihet att tänka.