"Språklig inkludering säger: Den här nanosekunden vill jag dela med dig"

– Mest ser jag fram emot att bidra till att organisationen ska se framåt. Jag vill sprida framtidstro framför allt bland lokalföreningarnas medlemmar. Det här är något jag redan har fått positiv respons för. Det är ju ingen hemlighet att förtroendet för Pohjola-Norden fortfarande är svajigt, säger Micaela Röman.

Det är en solig sommardag på en idyllisk bakgård och hon har ännu inte börjat. Men hon vet mycket väl att det är en tilltufsad organisation hon stiger in i. Bakgrunden är brottsutredningen av Pohjola-Nordens före detta generalsekreterare Michael Oksanen, som misstänks för långvarig och grov förskingring av föreningens pengar. 

I våras meddelade generalsekreteraren Tove Ekman, som utnämndes till posten i fjol, att hon går vidare efter ett tufft saneringsår. Då sökte Micaela Röman det jobb hon blev tvåa om när Ekman valdes.

Som svenskspråkig har jag alltid sett det som en möjlighet att kunna jobba, leva och röra mig till exempel i Sverige. Och vi i den smala remsan vid kusten skapar samma möjligheter för dem som eventuellt vill komma hit. 

– I och med att jag kom tvåa förra gången övervägde jag den saken noga den här gången. Det som fick mig att tänka att det får bära eller brista var faktiskt regeringsförhandlingarna. Som svenskspråkig har jag alltid sett det som en möjlighet att kunna jobba, leva och röra mig till exempel i Sverige. Och vi i den smala remsan vid kusten skapar samma möjligheter för dem som eventuellt vill komma hit. Men för tillfället är rörligheten en minushandel för oss.
Här hemma vill Röman därför motverka murar bakom vilka motviljan och fördomarna mot både svenska och andra språk gror.
– Pohjola-Norden är en klart lysande stjärna och den nordiska porten till Finland, säger hon.

Vill röja onödiga gränshinder

Sedan tidigare är Micaela Röman bekant med organisationens skolverksamhet, resor och med lokalföreningens aktiviteter i Sibbo. Sitt eget specialnätverk i nordiska sammanhang byggde hon upp under tiden som musikjournalist på Yle, via tevesamarbetet inom Nordvision och bland de många nordiska musikjournalister hon träffade på olika festivaler.
– Men när min pappa dog som finsk medborgare bosatt i Sverige fick jag personligen märka att Pohjola-Nordens arbete är mycket bredare än jag har insett. För den fria nordiska rörligheten är det till exempel viktigt att register och personuppgifter stämmer överens mellan de olika länderna, säger hon.

För den fria nordiska rörligheten är det till exempel viktigt att register och personuppgifter stämmer överens mellan de olika länderna.

Annars fastnar medborgarna lätt i onödiga loopar i systemen, och det var det hon fick känna av. Röman skrattar trött åt den byråkratiska cirkus hon gick igenom för att reda upp motstridigheterna mellan de svenska respektive finska myndigheternas register över hennes far. När myndigheterna i Sverige efter många svängar bad henne om faderns intyg över att hon var hans dotter rann bägaren över.

– Dittills hade jag snällt bistått med allt, men då utbrast jag i ett “Nämen, nu får ni väl ge er. Han är ju faktiskt död!”
Att röja undan vardagshinder av det slaget står i fokus i den snart hundraåriga medborgarorganisationen med det nordiska samarbetet som en uttalad kärnuppgift.

Bakom fördomarna finns rädslan

Själv säger Micaela Röman att hon lever ett “oerhört finskt liv”. Barnen går bägge i finsk skola och därhemma talas det oftast finska, även om alla förstår svenska.
– Men min finlandssvenskhet går inte ur. Allra mest finlandssvensk blir jag när jag och min man talar teveutbud på sjuttio- och åttiotalet. I det fallet har vi helt olika bakgrund. 
På vilket vis kan det här vara en styrka i ditt nya uppdrag?
– Kanske för att jag passar i bägge modellerna. Jag kan smalltalka på båda språken. Jag känner till språkgruppernas varierande förhållande till hierarkier och vet hur jag behöver lägga orden till exempel i förhandlingar. 
Enligt Micaela Röman är nyckeln inkludering. Den har hon använt i sitt politiska uppdrag från första början.
– När människor säger nej till något handlar det hela tiden om rädsla. Förr i världen berodde det på mindre rörlighet i samhället. Då behövdes inte det andra språket. Nu när vi är mer mobila behövs språkkunskaperna mer.

Förr i världen berodde det på mindre rörlighet i samhället. Då behövdes inte det andra språket. Nu när vi är mer mobila behövs språkkunskaperna mer.

Röman säger att det inte går att förneka en viss historisk och patriotisk bitterhet hos oss. Hon uppfattar också att det finns medvetna strävanden att skapa språklig polarisering. Samtidigt har engelskan trätt in på den språkliga scenen och förändrat den språkliga maktbalansen. Tidigare hade de svensktalande hela tiden finskan på bordet och de finsktalande tvärtom, noterar hon. I dag är det engelskan som utgör högstatusspråket för de unga generationerna.
– Engelskan är världsstjärnornas språk. Det är den som används på YouTube och Tiktok. Det märker jag med mina barn, som är 10 och 14 och betydligt mer anglofierade än jag. För dem blir svenskan lätt lite “junttig”. 

”Aldrig få någon att känna sig dum när det gäller språk!” 

För Micaela Röman är det viktigt att ingen ska behöva känna sig utanför på grund av sitt språk eller sina språkkunskaper. Därför har hon som förtroendevald varit noga med att försöka inkludera alla deltagare under möten och i beslut.
– Det är något tjänstemännen och förtroendevalda har reagerat positivt på. Jag och min man älskar att tala rallyengelska hemma och barnen har apat efter. Det är kärnan i hur jag förhåller mig till språk överhuvudtaget. Huvudsaken är att man talar. Om det sedan är finska eller svenska har aldrig varit något jag ställt mig på barrikaderna för.
För Röman är det därför naturligt att byta språk om hon märker att det blir svårt för någon att ta till sig det som sägs.
När hon i tiderna fick jobbet på MTV3:s populärmusikprogram Jyrki var det för att hennes engelska ansågs bättre än de flestas. Men finskan var ingen självklarhet för henne.

Jag har aldrig haft någon språklig skam i kroppen.

Hon hade trott att hon skulle få mjukstarta som programvärd, men kastades genast ut i en direktsändning. I en och halv timme. På finska. Responsen var brutal.
– Å du milde, alla -lla och -ssa … Det här var telefaxens tid. Varje vecka kom det långa listor med apord och feedback på allt jag hade sagt fel från måndag till fredag. 
Hon gapskrattar vid minnet av responsen. Men hon fortsatte jobbet. 
– I och med att jag aldrig haft någon språklig skam i kroppen.
Det är just den skammen hon har velat komma åt i de politiska uppdragen. Hon gör det genom att inte översätta rakt av, utan i stället ge en sammanfattning på ett ungefär och uppmuntra folk att fråga om något blivit oklart.
– Översätter man finns det en risk för att människor känner sig utpekade. Man borde aldrig få någon att känna sig dum när det gäller språk. Språk handlar om att ge en signal. Det är just det som också kan vara så tråkigt om det finns de som väljer att med språket som medel exkludera och signalera vem som får vara med eller inte. Att inkludera någon också språkligt visar att vi, just i den här nanosekunden, vill vara tillsammans. Att vi vill ta med andra människor i en gemenskap. Så jag tänker fortsätta också nu, på två språk.