Vad fick dig att intressera dig för, utbilda dig inom och jobba med språk?
Jag har varit språkintresserad sedan jag var väldigt liten. Redan som tvååring lärde jag mig läsa, och som barn funderade jag mycket både på ord och det, som jag såg, ”hemliga” systemet som tycktes avgöra hur språket hängde ihop. Det vill säga, grammatik. Varifrån intresset kom vet jag inte, jag skulle nästan våga mig på att säga att det var medfött.
När kom du först i kontakt med lättläst?
I arbetet som lärare i svenska för invandrare (sfi), vilket jag började med 2004 och sedan arbetade med i många år. På sfi används lättlästa böcker mycket i undervisningen, och det var också där jag förstod att det var en genre och inte bara en beskrivning. Att lättläst kunde betyda något mer än att det var en särskilt lättflytande text.
Varför ville du ge ut dina böcker i lättläst format?
Det var mina elever, på den tiden jag jobbade dubbelt som författare och som lärare, som hade tagit reda på att jag skrev böcker. ”Finns de som lättläst? Vi måste kunna läsa dem!” var deras återkommande kommentar. Till slut kontaktade jag LL-förlaget och vi inledde ett samarbete.
Du skriver själv om dina böcker till lättläst. Varför ville du göra det?
Det kändes väldigt naturligt, i och med att jag redan hade jobbat i tio år som sfi-lärare när böckerna skulle skrivas. Som sfi-lärare skrev jag redan massor av texter på den svårighetsnivå som passade mina elever, så jag tyckte att jag redan hade en känsla för var nivån låg. LL-förlaget höll med om att jag hade koll på den språkliga nivån, men de lärde mig också mycket om genren som jag inte hade tänkt på. Som att det inte bara handlar om att hålla språket enkelt, utan också historien. I en vanlig roman kan man göra tidshopp och hopp mellan olika människors perspektiv. I en lättläst bok ska man hålla allt så linjärt som möjligt, så att läsaren lättare kan hålla tråden.
Vilken är den största skillnaden mellan att skriva lättläst och att skriva ”vanligt”?
Först och främst ska det ju vara enkla, korta meningar, helst utan bisatser. I vanlig litteratur varierar man meningarna mycket mer. Men jag kan nämna två andra stora skillnader, och då gäller det fortfarande bara det språkliga. Det ena är att man i vanlig litteratur strävar efter att presentera ett rikt och varierat ordförråd. I lättläst litteratur, särskilt den som vänder sig till människor som inte kan språket så bra än, är det nästan tvärtom: Ju mer du upprepar ett vanligt ord i stället för att komma med synonymer, desto lättare är det för läsaren att få texten att flyta. Och det är målet, att man ska kunna läsa en lättläst bok utan att hela tiden behöva stanna upp och slå i lexikon, eller bläddra tillbaka, eller försöka förstå en formulering. Och det leder mig till den andra språkliga skillnaden jag vill nämna: I lättläst litteratur ska man helst inte använda bildspråk alls. Då genren vänder sig både till dem med språkliga hinder och dem med kognitiva hinder, kan en liknelse eller en metafor bli ogenomtränglig eller missförstås. Ett exempel är hur jag först inledde den första lättlästa boken om Kouplan med meningen: ”Kouplan är en man utan liv”. Även om jag redan i meningen efter förklarade att han var papperslös och inte hade något personnummer och att detta med att inte ha något liv snarare var en känsla, invände förlaget att vissa av läsarna skulle kunna tolka meningen som att Kouplan faktiskt var död. Så det fick jag ändra till ”Kouplan är en man utan ett riktigt liv”.
Utelämnar du något av handlingen eller är de lättlästa böckerna precis samma historia i annan version?
Handlingen är i princip densamma, men däremot berättas den inte alltid i samma ordning och på samma sätt. I den första boken om Kouplan hjälper han en kvinna, Pernilla, vars dotter Julia är spårlöst försvunnen. I originalet kommer då och då återblickar till Julias barndom, som ger läsaren bakgrund och ledtrådar till vad det är som har hänt, så de här återblickarna behövs. Men i lättläst litteratur kan man inte göra sådana tidshopp fram och tillbaka, så jag löste det genom att samla alla Pernillas minnen i ett och samma kapitel, när det närmar sig lösningen. Så på så vis har jag ibland stuvat om ordningen. I övrigt är det väldigt många scener som försvinner i de lättlästa versionerna, men det är scener som gestaltar något som jag i den lättlästa versionen har kunnat sammanfatta i en mer berättande mening. I originalet skriver man kanske ett helt kapitel med syfte att visa någons förtvivlan, och i den lättlästa versionen kan det ibland sammanfattas med ett: ”Han var så arg och ledsen.”
Vem läser dina lättlästa böcker?
Framför allt andraspråkstalare som ännu tycker att vanliga böcker har för svår svenska. De lättlästa böckerna om Kouplan är oerhört populära bland andraspråkselever, både ungdomar och vuxna, och de används också mycket i skolan.
Vilken respons har du fått på de lättlästa versionerna?
Massor! Jag får mejl, elevrecensioner och folk som kommer fram till mig och berättar att de läst böckerna. De säger att det är första gången de lyckats läsa en hel bok på svenska, eller att deras lärare gav dem första boken och de själva skaffade de tre resterande för att läsa vidare om Kouplan, och jag har till och med träffat ett par personer som sagt att de efter att ha läst de lättlästa började läsa originalen! Det gör mig otroligt rörd, kanske för att jag själv är lärare.
Kommer du fortsätta ge ut böcker i lättläst version?
Det är jag övertygad om. Just nu håller jag inte på med någon lättläst bok, men jag vet att det finns lättläst-förlag som är intresserade av att jag ska skriva mer, och när jag får tid kommer jag säkert att göra det.
----
Sara Lövestam är författare som skriver både skönlitterära böcker, lättläst, barn- och ungdomslitteratur och populärvetenskapliga, humoristiska böcker om grammatik.
Frågorna ställdes av Bianca Holmberg och Pia Westerberg.