”Sex sajter som sänder Realaudio” rubricerar den rikssvenska tidskriften Mikrodatorn en artikel i sitt senaste nummer (14/1997), daterat den 18 november. Fyra dagar tidigare uppdaterade Svenska datatermgruppen (i vilken International Data Group AB, utgivare av Mikrodatorn, är företrädd) sin förträffliga webbplats (ingångssidans webbadress: http://www.nada.kth.se/dataterm/) med bland annat följande uttalande: ”För många nya främmande företeelser finns sedan tidigare ett naturligt svenskt ordval. Detta gäller bland annat det engelska ordet site som oftast översätts med plats. Därför behövs inte försvenskningen sajt (och förstås inte heller site) som ibland används i betydelsen webbplats.”

Tidskriften hade naturligtvis hunnit gå i tryck innan Datatermgruppens rekommendation offentliggjordes. I sitt nästa nummer kommer alltså Mikrodatorn att överge sajterna och tala enbart om webbplatser. Eller?

Valet mellan webbplats och sajt utgör ett bra exempel på de snåriga överväganden skapandet av en fungerande svensk data- och Internetterminologi innebär. Å ena sidan vill man använda befintliga svenska ord och ge dem en utökad och överförd betydelse (exempel: fönster). Å andra sidan är det ibland till fördel att inlemma främmande ord i svenskan för att specifikt uttrycka     en ny företeelse – och sådana vimlar det av i datasammanhang. Går det att stava och böja ordet på ett sätt som känns naturligt och ”svenskt” är det desto bättre (exempel: server).

Sajt följer ju den sistnämnda principen. Termen är kort och entydig och känns t.o.m. hemvan (jämför med  fajt, rejv, tejp, fejka). Ordet webbplats är måhända mer ”naturligt svenskt” (p.g.a. plats) – även om ordet webb igen är en försvenskning av det engelska web.

Vävmästare

Webb(en) är alltså en svensk term för World Wide Web och lämpar sig som förstavelse alldeles utmärkt i samband med en mängd företeelser inom den här tjänsten på Internet, t.ex. webbsida, webbtidning, webbadress, webbmästare (eller webbansvarig), webblexikon, webbintegration, webbservice, webbshopping. I vissa fall stör måhända de båda b:na, som i webbutik, webbok, webbibliotek, webbild (bör helst inte skrivas webb-butik osv.), men torde inte bereda större bekymmer än att avstavningsmodulerna i ordbehandlingsprogrammen blir lätt frustrerade – och med dem datoranvändarna.

Naturligtvis hade det varit mer svenskt – och framför allt mer poetiskt – att tala om väv. Men, som Datatermgruppen smått uppgivet konstaterar i sitt försvar av webb, väv(en) förekommer ”ingenstans som förslag till översättning”. (Detta har inte hindrat redaktören för Svenska språknämndens (i Sverige) hemsida att tappert nog kalla sig för vävmästare. Ingen dålig titel, för övrigt!)

Som synes bildar arbetet med dataterminologi i allmänhet och Internetterminologin i synnerhet ett spännande område som kräver ständiga avvägningar mellan svenskt och engelskt, ändamålsenlighet och ”korrekthet”. Dessutom tillkommer svårigheten med en gradvis förskjutning av termernas betydelse, ändrad praxis osv. De något över hundra Internettermer som listas i slutet av den här artikeln är i alla fall rätt långt fastslagna och standardiserade.

Några kommentarer till de viktigaste och ”svåraste” termerna. Låt oss börja med det begrepp som fått utgöra en länk till hela den här artikeln, nämligen webbplats. En webbplats är en samling webbsidor som hänför sig till ett företag, en organisation, ett ämne eller liknande.

En webbsida är en sida på webben, ibland lika kort som en skärmbild, ibland mycket längre, varvid man måste rulla (användande t.ex. rullningslisterna). Webbsidan kan vara uppbyggd av text och bilder (som faktiskt kan ligga i olika servrar). Den kan också delas in i ramar, dvs. rutor, som var och en är ett eget dokument och som kan rullas var för sig.

Webbsidorna är skrivna på programspråket HTML (HyperText Markup Language) som används framför allt för att åstadkomma länkar inom samma sida eller till andra webbsidor. HTML-språket innehåller en mängd formateringskoder, vilka också – lite slängigt – kallas för taggar (efter det engelska tag).

Ingångssida och hemsida

Webbplatsens första sida, som i regel huvudsakligen bara består av länkar till webbplatsens övriga webbsidor kallas för hemsida, ingångssida eller helt enkelt förstasida. Datatermgruppen rekommenderar ingångssida, eftersom hemsida ofta används fel (man bör t.ex. inte tala om ett företags hemsidor när man allmänt menar dess webbsidor).

Observera att inte heller startsida är detsamma som hemsida; startsidan är den webbsida som en webbläsare (t.ex. Netscape Navigator, Internet Explorer) visar vid start. Denna startsida kan man byta ut i inställningen av webbläsaren.

Webben är en av Internets tjänster. Förstavelsen webb- betyder alltså något annat än nät- (varmed åsyftas hela Internet). När det är fråga om företeelser på webben är det skäl att faktiskt använda förstavelsen webb-, i stället för att klämma till med elektronisk eller digital – för att inte tala om de flummiga och nog så spektakulära modebegreppen cyber och virtuell. Den omtalade bokhandeln Amazon på nätet må kallas en virtuell bokhandel – betydligt mera upplysande är att tala om en webbokhandel.

Adressen till en webbsida kallas helt enkelt för en webbadress. Termen webbadress är inte liktydig med nätadress eller URL-adress,  (URL = Uniform Resource Locator), eftersom en nätadress också omfattar andra tjänster på Internet. I en webbadress urskiljs alltid en kod på två eller tre bokstäver för den s.k. toppdomänen. Denna kod utgör ibland en landskod (t.ex. fi för Finland, se för Sverige), ibland anger den webbplatsens art, främst inom USA (t.ex. com anger en kommersiell domän, edu en domän som är inriktad på undervisning och forskning, gov har med förvaltningen att göra osv.). Toppdomänkoden föregås av en domänkod som t.ex. kan ange ägaren av servern i vilken webbplatsens sidor är lagrade.

E-post med bifogad fil

En annan av tjänsterna på Internet är e-posten (för något år sedan talade man i ett finlandssvenskt radioprogram om el-mejl – en perfekt kontamination av två felaktiga uttryck!). Det går bra att skriva sammansättningar med e-post: e-postmeddelande, e-postserver, e-postkommunikation, e-postläsare. Ordet kedjee-post ser en aning löjligt ut, men så är det också fråga om en synnerligen skrattretande och förkastlig företeelse.

E-posten kan som bilaga ha ett bifogat dokument eller en bifogad fil. Distribuerar man e-post till flera mottagare samtidigt använder man en sändlista som innehåller mottagarnas e-post-  adresser.

Till nätets tjänster hör också möjligheten att delta i diskussionsgrupper, som ibland även kallas nätnyttsgrupper (hellre än nyhetsgrupper) med inlägg som kallas artiklar. En artikel och de motinlägg som diskussionsämnet ger upphov till kallas ofta för tråd.

Ovan karakteriserades väv som ett poetiskt ord  – här ett nästan onomatopoetiskt begrepp, nämligen att chatta (eller tjatta). Internet erbjuder tjänsten chatt, vilket innebär att man för en skriftlig dialog i realtid på nätet (de chattande personernas inlägg syns på datorns bildskärm). Vill man använda en mer svenskklingande term går det bra att tala om att prata eller snacka på nätet. Själva tjattret är ett chatt, chattlinjen kan kallas för en chatt (jämför ett fax och en fax).

Server och klient

För att ta del av vissa webbsidor med ljud, video, animation osv. behöver man små program som lägger nya drag till en vanlig webbläsare. Sådana små program kallas  insticksprogram (alltså en programmässig motsvarighet till instickskort). Man behöver alltså inte använda den svengelska termen plug-ins!

Ett annat slag av program som utför vissa begränsade uppgifter inom ett större (huvud)-program kallas för miniprogram eller applet-program. Sådana program kan vara moduler som läser av klockan, ringer upp ett telefonnummer osv.

I Internetsammanhang förekommer en mängd olika servrar, dvs. datorer som utgör ett slags ”centraldatorer” i nätverk och som bl.a. lägger upp webbsidor, förmedlar e-post och överför filer. De datorer eller arbetsstationer som använder sig av en servers tjänster kallas för klienter.

För att kunna ansluta sig till Internet måste alltså en datoranvändare koppla upp sig till en server. Den tid som det tar för en webbsida att laddas i en arbetsstation beror alltså inte bara på t.ex. modemets snabbhet, utan också på bl.a. serverns kapacitet och användning samt på datakommunikationslinjens bandbredd, dvs. hur  många bitar per sekund linjen kan förmedla.

Ordparet server?klient kan också innebära de program som används för att upprätthålla, förmedla och ta emot (Internet)tjänsterna. En webbläsare eller ett e-postprogram (t.ex. Eudora, Pegasus) är typiska klientprogram.

Ytterligare en term från hårdvarusidan: Den lilla dator (jämte program) som finns mellan två nätverk, t.ex. ett  lokalnät och ett  stamnät  på en ort kallas för en router (böjs som server och skanner, dvs. routern, routrar). Ett mer svenskt ord är nätväxel, som dock ännu inte fått status som standardterm. Routern har delvis hand om styrningen av datatrafiken i nätverket; man säger att den dirigerar eller routar datatrafikströmmen.

Naturligtvis består sig Internet med en mängd ord som tills vidare saknar svensk motsvarighet, t.ex. cookie  (en elektronisk ”biljett” med ett unikt nummer som identifierar användaren) och  proxy (ett slags ombudsserver som tjänar som förvaringsplats för bl.a. webbsidor).

Trött på spam?

Och sedan har vi förstås den rikliga Internet-slangen med ord som newbie  (en nybörjare inom någon av nättjänsterna, t.ex. e-post och chatt – på finska alokas), spam (skräpmeddelanden och struntartiklar) och lurker (en typ som bara läser diskussionsinlägg utan att själv delta). Där får Svenska datatermgruppen något att bita i!

Till slut några ord om vad man kunde kalla huvudobjektet i den här artikeln. Internet skrivs alltså på svenska (liksom på finska och engelska) med stor begynnelsebokstav (också i sammansättningar: Internetartikel). Kortformen av Internet, dvs. nätet, skrivs med liten begynnelsebok-stav och på svenskt sätt.

Också intranät har liten begynnelsebokstav (och ä!) eftersom det kan finnas flera intranät. Ett intranät är på sätt och vis en organisations interna Internet och har samma protokoll  (kallat TCP/IP), dvs. regler för datakommunikationen, som sin världsvida motsvarighet. På det sättet kan organisationen ha interna webbsidor, diskussionsgrupper och chattseanser.

 

Vid sammanställningen av ordlistorna (s. 10–14)  har bl.a. följande källor använts :

Svenska datatermgruppens webbplats (http://www.nada.kth.se/dataterm/)

Webblexikonet Zdwebopedia (http://www.zdwebopedia.com/)

Jerker Thorell: IT & Datalexikon 1997. Liber Utbildning AB

ATK-sanakirja, 8 upplagan, 1996. Suomen ATK-kustannus Oy

Que’s Computer & Internet Dictionary, 6 upplagan, 1995. Que Corporation