Alla som använder svenskan har tankar om vad som är bra svenska, så även språkvårdarna på Språkrådet i Sverige. I boken Språkrådet rekommenderar utvecklar de vilka perspektiv och metoder de använder för att ta fram en rekommendation.
Varje bedömning av om ett uttryck går att rekommendera före ett annat måste ju utgå från en värderingsgrund, en föreställning om hur språk ska vara för att vara bra. Värderingen att språk ska anpassas efter mottagarna och situationen har stått stark åtminstone sedan antikens retorik, men mycket annat har förändrats genom tiderna.
Idéer om stavning och böjning
Under 1600- och 1700-talen var till exempel Svenska Akademiens ordlista och idén att ett svenskt ord alltid skulle stavas och böjas på ett och samma sätt just en idé. Språkvårdens mål var att bringa mer ordning och systematik i den språkliga variationen, vilket också lyckades allt bättre med tiden. När det målet var hyfsat uppnått på 1800-talet växte sig romantikens historiska perspektiv starkare. Komplexa böjningssystem från förr sågs som något vackert, ett tecken på att språket representerade en avancerad kultur. Därför kunde 1800-talets svenska språkvårdare ibland rekommendera föråldrade böjningar eller uttryckssätt, för att motverka det man uppfattade som tidens förfall. Men tiderna förändrades och under 1900-talet höll språkvården funktionalismens fana högst: det uttryck som enklast, kortast och klarast förmedlade det skribenten ville ha sagt var det bästa.
Vad som är bra svenska beror alltså på betraktarens värderingar. Råden i Språkrådet rekommenderar utgår från vår tids syn på vad som är bra svenska, och det innebär att flera olika, ibland lite motstridiga, perspektiv vägs in för att värdera uttryck. Det mesta är gammalt arvegods, annat nyare.
Språkbruket och normerna
Språkbruket i någorlunda beständiga texter är alltid utgångspunkten. Korrekt, normenlig svenska är helt enkelt den svenska som svensktalande skriver då. Ibland invänder människor att det inte kan vara så att om tillräckligt många gör fel så blir det rätt, men i språknormering är det faktiskt precis så det funkar. När tillräckligt många slutade skriva vi gingo och i stället skrev vi gick även i mer formella texter, då blev det rätt. Och när tillräckligt många skriver eftersom att i stället för eftersom, då kommer även det att bli rätt. Om det nu någonsin blir tillräckligt många, och hur många tillräckligt många nu är? Det är bland annat det språkvårdare försöker bedöma.
Normer och normkällor, som ordböcker, grammatikböcker och språkråd, bygger i sin tur på språkbruket och analyser av det. Språkvårdare tar alltid hänsyn till dem också, för om något redan är beskrivet som en del av svenskan så ska det förstås vägas in.
Funktionalismen väger tungt
Funktionalismen är fortfarande en viktig värdegrund för svensk språkvård. Enkelt, klart, kort, lätt att stava, lätt att förstå, störningsfritt. Det är de traditionella klarspråksidealen som har sina rötter i antikens retorik. De har förblivit viktiga, och språkvården gör alltid en bedömning av dem. Men bedömningarna påverkas av tiden och sammanhanget. Det som var ett enkelt uttryckssätt för femtio år sedan kanske inte är det idag? Begripligt i vilket sammanhang? Lätt att förstå för vem? Även om principerna består, kan svaren på frågorna ändras med tiden.
Skrifthistorien har också betydelse för vad som rekommenderas. Det som redan är etablerat i standardsvensk skrift är nästan alltid att betrakta som korrekt svenska.
Maktfrågor som faktor sedan 2000-talet
Samtidigt finns det ord och uttryck som används i språkbruket, står i ordböcker, är enkla, tydliga, lätta att stava och förstå, samt har en lång skrifthistoria, som språkvården ändå inte rekommenderar. Ett typiskt exempel är justeringsman, där den svenska språkvården sedan en tid tillbaka rekommenderar alternativet justerare för att det uppfattas som mer könsneutralt. Inkludering har blivit en allt viktigare faktor för 2000-talets språkvård, och maktfrågorna har fått mycket större tyngd, framför allt när det handlar om benämningar på grupper av människor. Samhället har blivit mer heterogent, många minoriteter gör sina röster hörda i språkfrågor, och språkdiskussioner ingår i den demokratiska debatten i ett pluralistiskt samhälle. Genom språkdebatter diskuterar vi hur samhället ska se ut, inte minst när det handlar om relationerna mellan olika grupper. Ofta är diskussionen i sig viktigare än att enas om ett enda uttryck.
Acceptansen varierar över tid
Språkriktighetsfrågor uppstår bara när det finns två eller flera alternativa uttryckssätt, som olika språkbrukare tycker är olika bra. Acceptansen för olika uttryck har språkvårdare alltid behövt ta hänsyn till, men vilka uttryck språkbrukare reagerar på har varierat mycket över tid. Kommer utan att var under en period något som kunde störa, men har blivit alltmer vanligt. De/dem och hen har väckt starka reaktioner i sverigesvenskan, men det betyder inte att debatten om dem nödvändigtvis kommer att fortsätta. Acceptansen för andras uttryckssätt är nära sammanlänkad med maktfrågor och relationer mellan olika grupper, eftersom en vanlig anledning att reagera på uttryck är att de är associerade med andra grupper av svensktalande än de man själv tillhör.
Att det språkvården rekommenderar ska stämma med den svenska grammatiken ser många som en självklarhet, men ju mer man tänker på hur man ska bedöma det, desto mindre självklart blir det. På vissa punkter kan svensktalandes grammatik skilja sig åt. Och vad som stämmer med svenskans grammatik beror i hög grad på hur man beskriver den. Beskrivningen kan vara mycket generell och redogöra för de allra tydligaste mönstren, exempelvis biff-regeln som innebär att bisatser har satsadverbialet före det finita verbet: Hon vet att han inte kommer. Eller så kan den vara mycket specifik, och även redogöra för att att-bisatser som återger tal ofta har adverbet efter det finita verbet, dvs. huvudsatsordföljd: Hon sa att han kommer inte. Om den ordföljden ”stämmer med svenskans grammatik” eller inte beror i det fallet på hur grammatikbeskrivningen ser ut.
Svenskans gränser – en avvägningsfråga
Svenskans gränser sätter också gränserna för svensk språkvård, men de är ganska luddiga på grund av översättningar och lån. Genom alla tider har svenskan förhållit sig ambivalent till andra språk som satt spår i den. Uttryck från tyska, danska, finska, franska eller engelska har ibland beskrivits som viktiga tillskott till ordförrådet, ibland som hotfulla språkliga intrång, beroende på relationen till det andra språket och deras talare. Och när det gäller svenskans gränser så behöver finlandssvensk språkvård på ett helt annat sätt förhålla sig medvetet till översättning och inflytandet från finskan än sverigesvensk språkvård, som mest funderar på var gränsen går mellan svenska och engelska/var svenskan slutar och engelskan tar vid. I övrigt delar språkvården i svenska på båda sidorna av Östersjön perspektiv och metoder.
Dessa perspektiv vägs samman innan språkvården rekommenderar något, och eftersom olika perspektiv inte alltid ger samma svar måste språkvårdare alltid fundera på vilka perspektiv som ska väga tyngre och vilka som ska väga lättare. Därför är språkvårdsrekommendationer att betrakta som strukturerade, sammanhangsberoende bedömningar, inga tidlösa facit.
Artikeln är publicerad med stöd av Kulturfonden för Sverige och Finland.