Tärjor

I Ulla-Lena Lundbergs roman Is, som är förlagd till Kökar, kan vi läsa om postföraren Anton som talar om hur det är att ta sig fram i skärgården under svåra väderleksförhållanden:

Men jag ska säga som det är, att innan jag går ut ser jag för mig hur det ska bli. När vi har isvinter, till exempel, ser jag hur tärjorna ligger och var strömmarna går. Jag har aldrig gått genom isen än.

I registret för Ordbok över Finlands svenska folkmål finns många exempel på användningen av ordet tärja – speciellt från Åland och Åboland. Men ordet är också känt i såväl Österbotten som Nyland. Det har i synnerhet använts av skärgårdsbefolkning som rört sig på havet och isen under säljakt och liknande färder under vinterhalvåret.

En tärja har i dialekterna betydelsen ’naturlig isvak’, ’vindvak’, ’svagt eller ofruset ställe i isen’. Det är välbelagt med uttalsformer som tärjå (med kort å-ljud), tärja eller tärjår (enbart i plural) från nästan hela Åboland och från Åland, t.ex. Eckerö, Vårdö, Kökar, Föglö, Kumlinge och Brändö. I Österbotten uttalas det vanligen tärjo, eller i bestämd form tärjon (med kort o-ljud), och har upptecknats i Munsala, Björkö, Replot, Korsholm, Malax, Bergö och Närpes. Också i delar av Nyland förekommer formen tärjå i betydelsen ’isvak’, som är allmän i hela Svenskfinland. Dessutom kan det i nyländska dialekter ha betydelser som ’smal, öppen båtled genom vass’ eller ’del av teg som man ska rensa eller skära säd på’.

I ordbokens material finns även detaljerade upplysningar om hur tärjorna uppstår. I en uppteckning från Vårdö (1928) kan vi läsa att en tärja är en ”stor öppning i isen beroende på vind och ström och därpå att varmt vatten finnes på någon plats då fjärdarna islägges”. Av en samling från Kumlinge (1947) framgår att det handlar om ”hål eller svagare ställe i isen på hösten, förorsakat av att vattnet inte är helt och hållet avkylt, utan varm vattenånga stiger upp och hindrar isbildningen”. Slutligen berättas från ön Jurmo i Korpo (1979) att tärjorna är falska och att ”många har gått ner sig och drunknat i tärjor”.

Ramt

Kaj Korkea-Aho har genom sin nya roman Gräset är mörkare på andra sidan väckt liv i ramt (Raamt), en ondskefull skuggfigur som sätter skräck i såväl romanfigurer som läsare. Men var talar man om ramt, och vad är det egentligen man åsyftar? Enligt Svenska Akademiens ordbok  är ursprunget till adjektivet ram ett fornsvenskt ramber som betyder ’stark’ eller ’svår’. Betydelsen ’övernaturligt väsen’ förekommer särskilt i finlandssvenska dialekter.

I registret för Ordbok över Finlands svenska folkmål finns belägg på ordet ramt från så gott som hela Svenskfinland. I allmänhet används ramt i fråga om spöken, vålnader och trolltyg, men också med avseende på oförklarliga och övernaturliga händelser. Lika vanligt är det att ramt syftar på något som ter sig spöklikt, hemskt eller förskräckligt, vilket uppmaningen gå int hännan förbi:, hä ä ra:mt hä:r ’gå inte förbi här, det spökar här’ från Kumlinge visar. En exempelfras från Pedersöre som belyser bruket av ramt är ti si:r tykält ra:mt tide: ’de ser ofta oknytt där’. Belägg från Esse, Pedersöre och Munsala avslöjar också att man kan tala om ramt för att skrämma barn till lydnad.

Beläggen i ordregistret visar att man också kan bilda ett verb ramta. Dess allmänna betydelse är ’spöka’ och beläggen förekommer i ett område som sträcker sig från norra Österbotten till västra Nyland. En exempelfras från Kimito lyder he ra:mta soå i stalle tå såm drenjin tjyörd li:ve oå se ’det spökade så i stallet då när drängen körde ihjäl sig’. Ramta behöver dock inte nödvändigtvis innebära att någon ’går igen’, utan kan också användas synonymt med ’stryka omkring’ eller ’famla, treva’. I Snappertuna kan man t.ex. gå: å ra:mta i mörkne  ’gå och famla i mörkret’.