Språklärarna: Ett misstag att flytta ner B1-svenskans timmar till lågstadiet

Timfördelningen och tidigareläggandet av svenskundervisningen i B1-svenska i finskspråkiga skolor får underkänt av språklärarna både i högstadiet och gymnasiet i en undersökning hösten 2021.

År 2016 flyttades två av B1-svenskans sex årsveckotimmar från årskurserna 7–9 till årskurs 6.

Bara ett fåtal kommuner kompenserade bortfallet av timmar i de högre årskurserna genom att lägga till fler timmar i svenska än vad minimiantalet timmar nationellt kräver.

”Timmarna är för få”

Språklärarna har redan tidigare luftat sin oro över förändringen. I den nya undersökningen konkretiseras den här kritiken i en enhällig utvärdering som ger reformen underkänt.

Dels har timmarna i högstadiet enligt lärarna blivit för få för att möjliggöra den kontinuerliga undervisning som är en förutsättning för att eleverna ska lära sig språket och kunna bygga vidare på kunskaperna.

Dels verkar den goda intentionen att exponera eleverna för svenska i ett tidigare stadium inte ha lett till de positiva effekter på attityder och motivation som det var tänkt – tvärtom anser lärarna att reformen i vissa fall medverkat till att också de duktiga eleverna tappar intresset för svenska helt och hållet.

Därför vill språklärarna återinföra de två årsveckotimmarna i högstadiet igen.

Angeläget och beklämmande enhälligt

Trots att det fanns en allmän medvetenhet om att språklärarna var oroliga över följderna av reformen är resultatet av den färska undersökningen bland drygt 250 svensklärare i högstadiet och gymnasiet förkrossande:

– Som forskare utgick jag trots allt från ett neutralt läge i avsikten att höra fältets åsikter. Men jag måste erkänna att svaren ibland var en rentav deprimerande läsning, säger Tero Kurki, som har sammanställt undersökningen.

Enkäten genomfördes både via formulär och genom telefonintervjuer.

– Svarsprocenten var hög både i städer och på landsbygden. Det visar att det här är angeläget för väldigt många lärare, oberoende av ort. Och i svaren var det väldigt svårt att hitta någon enda som var av avvikande åsikt, säger Kurki.

Bara en procent av högstadielärarna ansåg att reformen varit lyckad – men den lilla andelen positiva svar visade sig alla komma från kommuner som frivilligt valt att kompensera bortfallet av svensktimmar i högstadiet med två extra årsveckotimmar.

I gymnasiet var lärarnas dom enhällig. 

– Ett nordkoreanskt resultat, suckar Kurki när han på presskonferensen visar upp grafen över lärarnas svar på hur tidigareläggningen och timfördelningen utfallit: 

”Misslyckat” 100 % – ”Lyckat” 0 %. 

Varningssignaler från fältet

Utgångspunkten hos undersökningens beställare, nätverket Svenska nu och Språklärarförbundet SUKOL rf, var oron över att undervisningen har försämrats.

– Från fältet började det komma budskap om att allt inte står rätt till. Det gällde både elevernas motivation, attityder och deras kunskaper, säger språkläraren Minna Närvä, vice ordförande för Språklärarförbundet.

Hon är bekymrad över att finländarnas språkkunskaper överlag smalnar alltmer, även om det aldrig varit avsikten. 

Enligt Närvä och Kurki fråntog förändringen inte bara eleverna och lärarna i högstadiet de veckotimmar i svenska som redan var väldigt få. Ett annat bekymmer är att klasslärarna i sexan inte var beredda, kompetenta – eller ibland ens motiverade att ta emot timmarna som styrdes över till dem. Resurserna brast. Då är det enligt Kurki lätt hänt att svensktimmen i lågstadiet blir den där man bara tittar på film i stället.

Elever är smarta. De märker snabbt om läraren är omotiverad eller inte kan sitt ämne tillräckligt bra eller sämre än de själva. Då tappar också eleverna motivationen.”

I Tero Kurkis undersökning kom det fram att variationen är stor när det gäller vem som undervisar i svenska i lågstadiet.

– Det verkar ibland som om vem som helst kan undervisa i svenska i lågstadiet. Men elever är smarta. De märker snabbt om läraren är omotiverad eller inte kan sitt ämne tillräckligt bra eller sämre än de själva. Då tappar också eleverna motivationen, säger Kurki.

Till och med de duktiga eleverna som varit ivriga i början ger upp. Det sker senast i högstadiet, när de märker att språkinlärningen har gått långsamt och de tycker att de inte har lärt sig tillräckligt.

Långa avbrott utan svenska

Gymnasielärarna vittnar i undersökningen unisont om att språkkunskaperna hos eleverna har försämrats drastiskt. 

Många elever saknar grundläggande kunskaper i svenska när de kommer till gymnasiet, och det ser lärarna som en direkt följd av för få timmar i svenska i högstadiet. På grund av periodiseringen av ämnena kan det dessutom bli långa avbrott, som märks när det är dags att återuppta språket i gymnasiet.

– Det kan ha gått åtta, nio månader sedan de läste svenska och ibland kan elever ha gått hela vårterminen i nian utan någon svenskundervisning alls, säger Minna Närvä.

Hon och andra språklärare märkte tydligt luckorna hos de första årskullarna som nådde gymnasiet efter reformen. Eleverna saknade både ordförråd och de grundläggande kunskaperna i grammatik och böjning av ord.

– Själv är jag ändå lyckligt lottad att jobba i en kommun som har satt in tilläggstimmar i högstadiet, säger Närvä.

I undersökningen anser 57 procent av gymnasielärarna att elevernas kunskaper i svenska försämrats märkbart under de två senaste skolåren. En tredjedel bedömer att kunskaperna har försämrats något. Ingen av de svarande tycker att kunskaperna har förbättrats. 

Ojämlikt mellan kommunerna

Nätverket Svenska nu betonar behovet att se över den nuvarande B1-svenskan också ur jämlikhetsperspektiv.

– Nu har Helsingfors 25 procent mer svenska i grundskolan än de flesta eleverna i hela landet. Förändringen har lett till en ojämlikhet mellan kommunerna, konstaterar Mikael Hiltunen, projektchef på Hanaholmens nätverk Svenska nu.

Svenska nu önskar att arbetet med att utvärdera språkundervisningen ska knytas till nationalspråksstrategin. Utifrån sin enkät drar beställarna slutsatsen att målsättningarna i den nya läroplanens timfördelnings- och tidigareläggningsreform inte har uppnåtts.

Nu har Helsingfors 25 procent mer svenska i grundskolan än de flesta eleverna i hela landet. Förändringen har lett till en ojämlikhet mellan kommunerna.”

Deras bedömning är att läroplanen på många delområden har gått i fel riktning. ”Det finns fog för en oro över elevernas grundläggande språkkunskaper när de söker sig till fortsatta studier och arbetslivet” sägs det i sammanfattningen av undersökningen.

Tero Kurki, som själv har undervisningserfarenhet, uttrycker samma bekymmer:

– Den försvagade nivån på språkundervisningen följer med eleverna i högskolorna och ända in i arbetslivet.

Språklärarförbundet och Svenska nu efterlyser grundligare utvärderingar från myndigheternas sida och noterar att Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU, på finska Karvi) våren 2022 planerat en undersökning av hur reformen inverkat på elevernas kunskaper i svenska.