Spökljud – uttal och stavning i den språkhistoriska snårskogen

I den bästa av världar motsvaras ett språkljud av en bokstav. Så är fallet i sik, där varje tecken står för ett ljud: [siːk]. Här kan man invända att svenskan är lite dålig på att markera att vokalen är lång, vilket däremot finskan ser till att göra. Fisken i fråga (vars namn är etymologiskt dunkelt) skrivs på finska siika, vilket uttalas [siːka]. Oftast lyckas vi lista ut den svenska vokallängden ändå, även om vi tvingas ta hjälp av sammanhanget för att lista ut om en man är en [mɑːn] eller en [manː].

Ibland ställer språkhistorien till med annan ortografisk oreda. Ord som stjärna, skinka och skjorta stavas som de gör eftersom de en gång i tiden uttalades med inledande [stj], [sk] och [skj] – precis som i nutida danska stjerne, skinke respektive skjorte – men i de allra flesta svenska dialekter börjar dessa ord nu med ett sj-ljud, dvs. [ɧ] eller [ʂ]~[ʃ].

Vidare finns det fullständigt stumma bokstäver som i hjässa och hjul eller ljög och ljus, där de inledande h och l är rena fornminnen som saknar all betydelse för uttalet; i skinka skulle vi ju få ett annat uttal om vi skrev kinka, men hjässa skulle kunna skrivas jässa utan några följder för uttalet.

Denna artikel ska handla om underligheter i andra språk än svenska, men i stället för att fokusera på stavningen ska vi fördjupa oss i några exotiska ljudfenomen. Vi ska undersöka ett antal gäckande konsonanter, där somliga kommer och går, andra sprider ut sig och några aldrig någonsin hörs men ändå har makt att påverka sina grannar.

Liaison

Betrakta en spansk fras som los vinos blancos ’de vita vinerna’. Här uttalas –  i europeisk standardspanska – konsonanten i slutet av varje ord, men på franska är läget ett annat. Motsvarande franska fras les vins blancs uttalas ungefär [levɛ̃blɒ̃], det vill säga helt utan några hörbara s. Samma sak gäller i les vieux [levjø] ’de gamla’. Nu skulle det vara lätt att framkasta hypotesen att dessa s helt enkelt är stumma som svenskans h i hjul, men så enkelt är det inte.

För att hitta en del av förklaringen till liaison får vi lämna franskan en stund och göra ett besök i stavelsestrukturens värld. Vad en stavelse egentligen är för något är lite svårdefinierat, men de flesta av oss torde ha en känsla av att kilt består av en stavelse, kazoo två, och kalabalik fyra. En stavelse kan i sin tur delas in i tre delar: ansats, kärna och koda. Kärnan utgörs vanligen av en vokal, medan ansatsen och kodan hyser konsonanter. I det svenska ordet krut finner vi [kr] i ansatsen, ett [ʉː] i kärnan och ett [t] i kodan. (Kärnan och kodan brukar föras samman i ett så kallat rim.)

Olika språk har olika regler för hur många segment som tolereras i de olika positionerna. Finskan har traditionellt endast tolererat en konsonant i stavelseansatsen, varför krut i finsk dräkt har fått [kr] förkortat till [r]. Vidare är finskan inte så pigg på att ha några konsonanter alls i kodan, men i stället för att stryka [t] har finskan lagt till ett [i] så att konsonanten [t] nu kan stå i början av en därmed nytillverkad stavelse. Detta är ett fiffigt sätt att på samma gång bevara det inlånade konsonantljudet och den inhemska stavelsestrukturen. Finskans ruuti består alltså av två stavelser där kodorna står tomma.

Att ansatsen är ett populärare tillhåll än kodan är en genomgående egenskap i världens språk, men detaljerna varierar förstås. Du kan nog gissa vilka av följande städer som ligger i Japan respektive Polen: Tokoname, Inazawa, Bygdoszcz, Sakuragawa, Lublin, Frombork.

Japanskan undviker så gott som fullständigt konsonant i stavelseslut och har inte mer än en ensam konsonant i början. Därför har football i japansk skepnad blivit futtoboru – fyra stavelser med varsin konsonant i ansatsen. Polskan har inga sådana inskränkningar; både ansatser och kodor tillåter både ett och fler konsonantljud. (Frombork – av tyska Frauenburg – skulle förmodligen få heta Furomuboruku på japanska.)

Franskan intar ett mellanläge härvidlag. I stället för att förbjuda konsonanter i kodan låter man dem ibland leva kvar som ett slags spökljud, som lockas fram när nästa ord råkar inledas med vokal. Om vi tar les cors ’hornen’ finner vi att s:et i les följs av en konsonant. I denna belägenhet kan s inte uttalas.

Men i ord som börjar med vokal är ju ansatsen tom, varför det är fritt fram för konsonanter från intilliggande koda att hoppa över dit, så i les ans ’åren’ får vi bevittna liaison när [z] passar på att utnyttja denna flyttmöjlighet och därigenom kan uttalas.

Ett annat exempel på liaison hittar vi i om vi jämför mon père [mɔ̃pɛʁ] ’min far’, där inget [n] kommer till ytan på grund av blockerande efterföljande konsonant, medan [n] i mon arbre [mɔ̃naʁbʁ] ’mitt träd’ kan smyga över till nästa stavelse.

Élision

Innan vi kommer fram till det riktigt spöklika i franskans ljudlära ska vi ta en titt på det som brukar kallas élision, där vokalen i bland annat bestämd artikel stryks om följande ord börjar på vokal. Vid la vache ’kon’ och le pain ’brödet’ inträffar inte detta. Men i l’ânesse ’åsnestoet’ och l’étranger ’främlingen’ stryks artikelvokalen – både i uttalet och i stavningen.

h aspiré

Latin hade ett /h/ som både skrevs och uttalades. Därifrån har svenskan – ofta via ombud – lånat ord som habil, hereditet och herbarium. I nästan samtliga latinets dotterspråk, inklusive europeisk franska, har /h/ regelmässigt försvunnit ur uttalet. I arvord som heure ’timme’ och homme ’man’ är bokstaven h precis lika stum som i svenskans hjässa och hjul. Dessa ord börjar sålunda med vokalljud och fungerar  i enlighet med detta i fråga om élision: l’heure, l’homme. Det brukar kallas för vokaliskt h i svensk skoltradition, men det är en beteckning som har sin grund i stavningen; ur fonologisk synvinkel finns det helt enkelt inget h.

Somliga av skriftens h har ändå inverkan på uttalet, även om de i sig själva inte går att höra. På svensk botten brukar de benämnas konsonantiskt h, medan den franska termen är h aspiré. Ofta hittar man h aspiré i gamla lånord från germanskspråkiga grannar: halte ’rast’, hâte ’brådska’ men det kan också handla om mer sentida lån som hara-kiri och hippie. Här är [h] lika ohörbart som det ”vokaliska” h:et, men ändå gör sig detta icke-ljud påmint genom att blockera élision: la halte, la hâste, le hara-kiri, le hippie.

H aspiré omöjliggör även liaison, när ett h som trots att det själv inte hörts på flera mansåldrar ändå genom sin osaliga närvaro tvingar s till tystnad. Les haltes uttalas [lealt], les héros ’hjältarna’ [leeʁo].

Linking r

En gång i tiden var /r/ i engelskan lätt att tas med. Det uttalades med någon variant av [r] och stavades <r>. I uttrycket mother and father hördes båda r:en.

Sedan hände något. /r/ kom i många dialekter av engelska att uttalas endast när det följdes av en vokal, så att blott det första r:et hörs i mother and fathe(r). Även det andra r:et går dock att tvinga fram: mother and father and cousin.

Den här utvecklingen påminner om den på andra sidan kanalen. Även terminologin som används för fenomenen är snarlika. Franskans liaison motsvaras för engelskans del av linking r, en term som reflekterar det faktum att dessa r hörs först när de binder ihop två ord, där det andra alltså måste börja på vokal). (Det går också att uttrycka som att r strävar efter att stå i stavelseansats.) Har man linking r kan man presentera sig som Roger Adams med hörbart r i förnamnets slut, vilket inte är fallet om man heter Roge(r) Bacon. (Som synes uttalas i båda fallen begynnelse-r:et i Roger, då det står tryggt förankrat framför en vokal.)

Intrusive r

Där det gamla systemet med linking r sa att ett r (oavsett om man utgår från språkhistorien eller stavningen) endast uttalas före vokal, är det numera vanligt att man slänger in ett r även där det inte finns något historiskt eller stavelsemässigt fog för det – så länge det finns en vokal att ta rygg på. Detta oetymologiska inskott kallas för intrusive r. Vi låter sångaren Ian Gillan exemplifiera detta. På Smoke on the water, som han sjöng in för Deep Purple, hör vi frasen ”Frank Zappa r and the Mothe(r)s” där det understrukna r kan ses som en fonologisk gökunge (och det inom parentes inte uttalas). Ett drygt decennium senare, under tiden i Black Sabbath, producerar Gillan åter ett intrusive r i Trashed: ”I drank a bottle of tequila r and I felt real good”.

Vidare sjunger Motörheads framlidne Lemmy i Claw att ”I know what my claw r is fo(r)”. För den fonologiskt oinvigde lyssnaren känns det märkligt att vid claw höra ett intrusive r som inte syns i skrift, medan det r som man ser i for inte går att uppfatta med hörseln.

Vi kan sammanfatta r:s irrfärder i tre stadier:

1. Uttala r! Krångla inte! Stavningen går att lita på!
2. Linking r: Uttala r  ... ibland! Men bara om det kommer en vokal efter! Stavningen är fortfarande till hjälp.
3. Intrusive r: Uttala r ... lite mer! Strunta i stavningen! Passar det med ett r, släng in ett! Detta kan även ske även inuti ord: Winter is drawring nea(r).

Rajakahdennus – gränsfördubbling

Det finska skriftspråket brukar framhållas som ett föredöme i fråga om förhållandet mellan stavning och uttal. Bland annat återges vokal- och konsonantkvantitet med mycket hög träffsäkerhet. Med ett undantag: Många finska ord slutar, i vissa böjningsformer, med en spökkonsonant som aldrig uttalas – och den syns heller inte i skrift! – men som förlänger ansatskonsonanten i ett efterföljande ord. Detta har mig veterligen ingen allmänt använd svensk term, och på finska verkar man inte kunna välja: loppukahdennus, alkukahdennus, aspiraatio, rajageminaatio, jäännöslopuke, loppuhenkonen ... Personligen föredrar jag rajakahdennus, vilket kan översättas med gränsfördubbling.

Det som händer är att en imaginär konsonant, som inte har några egna uttalsspecifikationer, fördubblar efterföljande ords inledande konsonantljud. Imperativformen tule! ’kom!’ utlöser förlängning av [t] i tänne ’hit’ så att tule tänne! låter som tule ttänne! dvs [tule̞tːænːe̞]. Syö mämmiä! ’ät memma!’ realiseras [syømːæmːiæ], med båda m:en långa. Saknas konsonant att förlänga utlöses i stället en glottisstöt, liknande den som hörs i många britters uttal av Scotland [skɒʔlənd] (vilket nästan också kvalar in som spökljud). Mene ulos! ’gå ut!’ gränsfördubblas ofta till [me̞ne̞ʔːulos]. Även i sammansättningar förekommer rajakahdennus: Venetyyppi ’båttyp’ har långt [tː] och hernekeitto ’ärtsoppa’ långt [kː].

Detta fenomen har förstås en historisk bakgrund. En gång i tiden har de ord som orsakar rajakahdennus slutat på konsonant, vanligen [h] eller [k], och när finskan började undvika finala konsonanter ströks de, men bara nästan.

Mer påtagliga spår av dessa fornljud finner vi i grannspråken/dialekterna (även om ljuden genomgått förändringar även där). I sydöstra Estland motsvaras tule av tuleq (där q = [ʔ]) och herne av hernes. I Karelen heter det i stället herneh. Där motsvaras också vene av veneh, medan samma ord i delar av svenska Tornedalen har utvecklats till venet.

Men varför?

Varför har det då blivit så här? När man funderar över ljudförändringar generellt kan man tänka sig svar som nämner slumpen, språkkontakt och uttalslättnad. I de fall vi har talat om här ligger det närmast till hands att åberopa det sista förslaget. Det handlar om att vi när vi talar har en tendens att göra det lätt för oss. Minst energikrävande för lungor och mun vore förstås ett svagt mumlande. Vi brukar dock skärpa till oss och se till att artikulera så pass att det blir begripligt, och fuskar bara bort somliga ljud. De ljud som står precis på gränsen mellan att sopas undan och att bevaras kan då få en märklig, undanglidande status. Det är sådana fonologiska fantomer jag har valt att sammanfatta under paraplytermen spökljud.