Den som bläddrar i Ordbok över Finlands svenska folkmål (dialektordboken) hittar många ord som känns igen från standardspråket. Man hittar till exempel ett ord som kvinna. Även om uttalet – kvinno, kvinn, kwinn, gwinn och så vidare – kan avvika från standardsvenskan är ordet i sig bekant. Ibland har ordet en annan betydelse än man är van vid från standardspråket. Fabel betyder allmänt i de finländska dialekterna ungefär ’osannolik berättelse; skrock’, vilket stämmer ganska väl överens med de betydelser som finns i allmänspråket, men i dialektordboken anges från flera orter i Nyland att fabel även kan betyda ’trollformel, trollkonst’.
Den dialektala ordskatten
Sedan finns det en mängd ord i dialektordboken som helt saknas i standardsvenskan och allmänsvenska ordböcker, som det åländska palleralla ’dumheter, trams’. I denna artikel ska vi studera en grupp sådana särdialektala ord, nämligen vissa av dem som slutar på -us. Det vi intresserar oss för är den stora grupp substantiv som slutar med suffixet -us och har någon form av pejorativ innebörd. Det handlar alltså om okvädningsord och öknamn.
Pejorativa -us-ord
Darjus är till exempel ett relativt utbrett ord med den ungefärliga betydelsen ’odugling’ (men i Öja och Pedersöre/Purmo kan det dessutom betyda ’lång person’). Bland övriga ord för oduglingar och latmaskar eller fumliga personer finner vi hottrus (Nagu), kumlus (Pargas, Tenala, Snappertuna), labbus/lajpus (Pargas), nahjus (flera orter), rajsus (Sjundeå, Kyrkslätt, Esbo) och rallus (med utbredning från Åland till västra Nyland).
På Åland kan rallus också betyda ’pratmakare’. Liknande betydelser finner vi hos habbus (Snappertuna), pallrus (Nagu, Pargas, Ekenäs, Snappertuna, Tenala), pjallrus (Nagu, Pargas) och rapplus (Nagu). En som talar mycket kan också omnämnas som jämslus i Ekenäs och Snappertuna eller jacklus i Pargas.
En grupp dubbelpejorativa ord
En avgränsad grupp ord skulle kunna kallas dubbelpejorativa, eftersom de förenar -us-ordbildningen med ett inledande fj-kluster. Detta fj känns igen från standardsvenska ord som fjantig, fjompig, fjutta, fjäsa, fjäska och för all del fjunig (där alla utom fjompig också är upptagna i dialektordboken).Det inledande fj är ett fall av det som brukar kallas för ljudsymbolik, och det som ljudsträngen symboliserar är något slags betydelse av svaghet, löjlighet eller liknande. När man stöter på kombinationen fj-us i de finländska dialekterna inser man så gott som instinktivt att dessa ord har en pejorativ laddning. Dialektordboken har i denna kategori uppslagsorden fjantus, fjuttus, fjåkus, fjäggus, fjältus, fjäskus, fjättrus och fjättus. (Alla dessa ord har upptecknats i Pargas; fjäskus även i Nyland.) Här passar fjältus med betydelsen ’person som kilar omkring snabbt o. vigt’ eventuellt inte riktigt in, men återstoden av orden är inte avsedda att uttrycka uppskattning: fjantus är ’en som går med trippande gång’, fjuttus anges beteckna ’en som rör sig fjäskigt’, fjåkus betyder ’person som fjäskar o. stökar’, fjäggus är ’man som rör sig beskäftigt o. snabbt’, fjäskus, fjättrus och fjättus förklaras i dialektordboken helt enkelt med ’fjäsker’.
Varifrån kommer -us?
Hur kommer det sig att de svenska dialekterna i Finland har så många -us-ord av den här typen? Jag kommer inte här att ge ett säkert svar på den frågan, men a priori finns det två tänkbara källor: latinet och finskan. Latinet eller någon form av efterhärmning ger sig till känna i mer eller mindre dialektala ord som alopekurus ’kärrkavle’, abecedarius ’en som håller på att lära sig bokstäverna’ och fiffikus ’klyftig person’, men det känns lite magert.
Finskans -us har en komplicerad historia, men vi nöjer oss här med att konstatera att det används som ett allmänt substantivbildande suffix, som i sormus ’ring’ (av sormi ’finger’) och vanhus ’gamling’ (av vanha ’gammal’). Detta kan tänkas ha fungerat som inspiration för de ord som diskuteras här.
Ibland, men långt ifrån alltid, har sådana finska -us-ord en pejorativ laddning, som i lurjus ’lymmel’ och nahjus ’slöfock’, och den pejorativa aspekten ser ut att ha förstärkts i svenskan. Lurjus och nahjus har lånats in i sin helhet i de svenska dialekterna i Finland. Lurjus är belagt från en mängd orter; nahjus har en lite glesare täckning, men är icke desto mindre nedtecknat från Karleby till Pyttis. Ord med us-suffix är ovanliga på Åland, vilket också talar för finskan som källa.
I ett fall som nahjus är alltså hela ordet inlånat från finskan, vilket syns tydligt på den ovanliga hj-kombinationen.
I ett fall som nahjus är alltså hela ordet inlånat från finskan, vilket syns tydligt på den ovanliga hj-kombinationen. I andra fall är etymologin för inledningen av ordet tydligt svensk, som i jämrus ’ynklig o. klagande person’ (Snappertuna), knirrus ’knarrig o. grinig person’ (Pargas), muttrus ’man som talar snabbt o. otydligt’ (Nagu, Pargas) och mopsus ’person som visar sig stursk och uppnosig’ (Pargas), men själva ordbildningsmönstret, inklusive us-suffixet, förefaller alltså ursprungligen kunna vara finskpåverkat, även om jag inte vågar dra några säkra slutsatser.
Som framgått av flera av exemplen har många -us-ord begränsad utbredning. Mollus ’person som mumlar el. talar otydligt’ är på samma sätt bara belagt i Öja, mökus ’tystlåten el. butter person’ endast från Esse och Pedersöre/Purmo, medan dadus ’halvfnoskig stackare’ bara finns i Kyrkslätt. Mycket specifikt, både semantiskt och geografiskt är mulpus, som i Ekenäs betyder ’liten o. fet pojke med plutande mun’.
Här kan man tänka sig två anledningar till utbredningen: antingen är de upptecknade orden relativt tillfälliga, kanske ibland skämtsamt menade, bildningar, eller så kan det breda genomslaget för -us-konstruktionen vara av relativt ungt datum. I båda fallen skulle det kunna förklara att de ord som bildats på detta sätt inte fått någon större spridning.
Finns samma -us i Sverige?
Hur är det då med denna ordtyp utanför Finland? I Överkalixmålet finns dräinos ’drönare, latmask’. Från älvdalskan, som talas i nordvästra Dalarna, rapporteras järpus ’efterhängsen person’, mjäglus ’kverulant, senfärdig person’ och mysklus ’hemlighetsfull person’. (I älvdalskan hittar vi för övrigt också den dubbelpejorativa fj-us-kombinationen i fjåksus ’tokstolle’.) Liknande ord ska finnas även i norrländska dialekter.
Ibland kan språket vara en riktig kicklus, som det heter i Pargas om ’person el. sak som vacklar el. står ostadigt’.
Överkalix gränsar direkt till i områden där det i modern tid talas meänkieli eller finska, så där ligger det nära till hands att anta finsk påverkan. Älvdalen ligger inte så långt från gamla skogsfinska områden, så även där går det lätt att tänka sig finsk påverkan.
Vi ska nog dock inte helt utesluta latinet i svenska us-sammanhang. Ordet gäspus ’en som (ofta) gäspar’ finns belagt från såväl finländska Pargas som svenska Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västmanland, Uppland, Södermanland och Småland. I flera av dessa områden är närheten till finskan mer påtaglig, i andra inte. I skånskan finns räligus ’otrevlig person’, och då börjar man komma ganska långt utanför finskans påverkansområde, så där skulle jag gissa på ett slags låtsaslatin. Men man kan förstås inte helt utesluta att finsk påverkan skett genom mellanled. Ibland kan språket vara en riktig kicklus, som det heter i Pargas om ’person el. sak som vacklar el. står ostadigt’.