Det vanligaste skriftsystemet, och det som vi använder för svenska, finska, engelska, tyska, franska med flera språk är det latinska alfabetet. Dess namn härrör från att det ursprungligen utformades för att skriva på latin. Det saknar därför tecken för sj-ljud med mera, vilket man på olika språk kompenserat genom olika teckenkombinationer. Det latinska alfabetet har blivit den dominerande skriften i den katolska, och till följd av detta även i den protestantiska, världen.
Andra större skriftsystem är bland annat det kyrilliska alfabetet (ryska med flera), arabisk skrift (arabiska, persiska med flera), kinesisk skrift med flera.
I sig är translitterering nödvändig så länge världens uppsättning av olika skriftsystem består.
Även mycket närbesläktade eller till och med identiska språk kan särskiljas just genom skriftsystemet: så skrivs kroatiska och (oftast) bosniska med det latinska alfabetet medan serbiska skrivs med det kyrilliska. Hindi (officiellt språk i Indien) skrivs med skriften devanagari men om man skriver exakt samma text med arabisk skrift kallas språket urdu (officiellt språk i Pakistan) och redovisas normalt som separat språk. Tillsammans kan dock de båda kallas hindustani.
Från ett skriftsystem till ett annat
Att translitterera eller transkribera innebär att man överför från ett skriftsystem till ett annat. Ur vårt perspektiv handlar det oftast om att överföra från en annan skrift till det latinska alfabetet. Man kan i sådant fall tala om latinisering, som innefattar både translitterering och transkribering. Dessa båda begrepp hänför sig dock i samma grad till överföring från det latinska alfabetet till annan skrift, till exempel det kyrilliska alfabetet. Överföringen är naturligtvis nödvändig eftersom de flesta av oss inte behärskar andra skriftsystem. Om vi ser namnen Москва eller 東京 säger det oss ingenting, såvida vi inte behärskar det kyrilliska alfabetet respektive japansk skrift, men ser vi de latiniserade formerna Moskva och Tokyo kan vi både (hjälpligt) uttala och, eftersom det rör sig om namn, även förstå. Vad jag vill säga är att det givetvis inte är förekomsten av translitterering (eller transkribering) i sig som ofta vållar problem och diskussion, utan valet av metod. I sig är translitterering nödvändig så länge världens uppsättning av olika skriftsystem består.
I den här artikeln använder jag huvudsakligen namn som exempel, eftersom det blir lättare så för den som inte behärskar språket i fråga. Men alla resonemang gäller självfallet i lika hög grad för löpande text.
Transkribering och translitterering
Transkribering är den allmänna och övergripande termen. Translitterering innebär att man tecken för tecken överför en text och att denna överföring helst ska vara reversibel, det vill säga kunna överföras tillbaka med samma exakthet. Här är det skriftbilden och inte uttalet som gäller. Ett exempel på detta kan få vara att staden Göteborg på ryska skrivs Гётеборг; g överförs till ryska med г (g) trots att det uttalas som j. Motsatsen (som vi i fortsättningen förenklat kallar transkribering) är att skriva som det låter. När man på ryska skriver Бордо (translittereras till svenska Bordo) för staden Bordeaux eller Джордж Буш (translittereras till svenska Dzjordzj Busj) för USA:s tidigare president(er) George Bush rör det sig om transkribering. Likaså är det en transkribering när vi på svenska, men via engelskan, skriver Lucknow (huvudstad i Uttar Pradesh, Indiens största delstat) för staden लखनऊ (translittereras Lakhnaū) eller, via franskan, Essaouira (stad i Marocko) för الصويرة (med förenklad svensk translitterering al-Sawira).
Som sagt är transkribering ett ganska vitt begrepp. Inom fonologin använder man fonetisk och fonematisk transkription just för att visa hur det låter, men inte hur det skrivs. När det sedan gäller termen translitterering kan denna tolkas mer eller mindre strikt. Enligt en strikt tolkning ska transitterering inte bara vara reversibel utan också beakta principen ”ett tecken för ett tecken”. Jag väljer dock en lite friare tolkning av begreppet eftersom svenskans sj ändå är reversibelt till ryskans ш och så vidare.
Hur translittererar man?
Flera skriftsystem, till exempel det thailändska och det japanska, translittereras enligt samma modell till de olika västeuropeiska språken. I fråga om japanska använder vi alla samma förenklade metod och skriver till exempel Tokyo och Shinzo Abe (Japans nuvarande premiärminister) i stället för Tōkyō och Shinzō Abe, det vill säga utan diakritiska tecken. Några språk har två mycket närbesläktade modeller: koreanskan i Nordkorea translittereras med en äldre modell och i Sydkorea med en nyare, och hebreiska translittereras internationellt på ett sätt men något annorlunda inom Israel.
När det gäller translitterering från det kyrilliska alfabetet har de olika väst- och centraleuropeiska språken av tradition vart och ett sin egen metod.
Kinesiska latiniserades förr med systemet Wade–Giles och man skrev då till exempel Mao Tse-tung och Chungking (metropol vid floden Yangtze). Numera används systemet pinyin och vi skriver därför Mao Zedong och Chongqing. Denna växling berör samtliga europeiska språk och torde i flertalet fall vara oproblematisk. Translitterering från hindi och andra indiska språk stöter vi knappast på i allmänna sammanhang eftersom vi fortfarande använder den engelska transkriberingen från kolonialtiden (man skriver så som det uppfattas av ett engelskt öra och som det skulle återges i skrift av en engelsman).
När det gäller translitterering från det kyrilliska alfabetet har de olika väst- och centraleuropeiska språken (svenska, engelska, tyska, nederländska, polska, slovenska, franska etcetera) av tradition vart och ett sin egen metod. När det gäller translitterering från det grekiska alfabetet och från arabisk skrift är de olika modellerna däremot inte direkt knutna till ett visst målspråk.
Det finns flera smärre skillnader i teckenuppsättning och uttal mellan de olika språk som använder det kyrilliska alfabetet (till exempel mellan ryska och ukrainska). Förhållandet är detsamma mellan de olika språk som använder arabisk skrift. I det nedanstående får ryskan representera det kyrilliska alfabetet och arabiska den arabiska skriften.
Ryska
För att illustrera vad det hela handlar om redovisas inledningsvis translittereringen till olika målspråk av några kända ryska namn:
ryska engelska franska tyska svenska
Ельцин Yeltsin Eltsine Jelzin Jeltsin
Горбачёв Gorbachev Gorbatchev Gorbatschow Gorbatjov
Чехов Chekhov Tchekhov Tschechow Tjechov
Av exemplen framgår flera av de viktigaste skillnaderna mellan de olika modellerna för translitterering. Vi kan dock komplettera detta med några fragment ur den tabell som ligger till grund:
ryska engelska franska tyska svenska
ж zh j sch zj
Ч ch tch tsch tj
Ш sh ch sch sj
х kh kh ch ch
Vi ser här att den tyska modellen inte är reversibel eftersom både ж och Ш translittereras på samma sätt. Ett annat undantag är att man på franska efter -in lägger till ett extra -e för att undvika nasalering och därför skriver Poutine, Staline etcetera. På franska och tyska skriver man intervokaliskt -ss- i stället för -s- bara för att ange att uttalet är tonlöst. Namnet Kosygin skrivs således på franska "Kossyguine".
När det bara gäller att överföra ett ryskt namn till svenska borde detta vara enkelt, eller till och med mekaniskt om man har tillgång till en relevant tabell. Problem uppstår kanske i första hand när man ska översätta en utländsk text, till exempel en engelsk text till svenska, och det där förekommer flera ryska namn. Den som har kunskaper i ryska kan härleda den engelska formen till motsvarande rysk och därefter translitterera till svenska. Om man saknar kunskaper i ryska är det i och för sig helt möjligt att med en sorts nyckel överföra från engelskan direkt till svenska: sh blir sj (ryskt tecken ш), ch blir tj (ryskt tecken ч) och så vidare.
Det finns dock knepiga fall eftersom man på engelska ofta använder andra modeller (bland annat BGN/PCGN) än den vanligaste, som är British Standard (i Encyclopedia Britannica, dagstidningar etcetera), vilken heller inte är helt renodlad utan innehåller vissa sammanfall. Det kan också i översättningskontext förekomma felaktigheter i källtexten och partier hämtade ur andra källor, till exempel ur en fransk källa med fransk translitterering som inte anpassats till engelsk modell.
Till allt detta kan vi också lägga namnbyten, nämligen att flera städer i Ryssland efter kommunismens fall återfått sina gamla namn. Bland annat hette städerna Nizjnij Novgorod, Jekaterinburg och Samara under sovjettiden Gorkij, Sverdlovsk respektive Kujbysjev.
Grekiska
Det bör först och främst poängteras att nedanstående gäller nygrekiskan. För klassisk grekiska tillämpas delvis andra principer. Den viktigaste modellen för latinisering är den officiella grekiska modellen Elot 743, men det förekommer flera andra relativt liknande. Vår svenska modell liknar Elot 743 men tecknet υ (ypsilon) translittereras oftast med i och inte med y enligt Elot 743. Problemen med grekiskan är inte så mycket translittereringen utan en uppsjö av exonymer för geografiska namn, till exempel följande:
grekiska Elot 743 engelska franska tyska svenska
Αθήνα Athína Athens Athènes Athen Aten
Θήβα Thíva Thebes Thèbes Theben Thebe
Dessutom latiniseras grekers och grekcyprioters namn ofta med individuella kombinationer ur olika system: den cypriotiske politikern Sophocles Sophocleous skriver sitt namn på detta sätt och inte Sofoklis Sofokleous enligt Elot 743.
Arabiska
För arabiska finns en internationell translittereringsmodell, ALA-LC, som vi mycket väl skulle kunna använda i en förenklad version, det vill säga framför allt utan diakritiska tecken. I litterära och vetenskapliga sammanhang används denna eller den mer sofistikerade modellen ISO 233. Den praktiska verkligheten ser dock helt annorlunda ut. De flesta arabländer var efter Osmanska rikets fall för 100 år sedan brittiska eller franska besittningar och detta lever ännu kvar i latiniseringen av arabiskan. Ortnamn och personnamn transkriberas än i dag enligt engelsk eller (främst i fråga om Marocko, Mauretanien, Algeriet, Tunisien och Libanon) fransk modell.
Namnet Gamal Abdel Nasser borde egentligen skrivas ”Jamal Abd al-Nasir”, men vi återger här det lokala egyptiska uttalet med g i stället för standardarabiskans j, vilket naturligtvis är en ”sammanblandning av äpplen och päron”, såvida man inte utgår från den fullt plausibla modellen att arabiskan egentligen är flera olika språk, endast sammanhållna av ett gemensamt skriftspråk. I så fall har vi här en transkribering från språket egyptiska. Generellt sett råder kaos i fråga om sättet att behandla det ärorika arabiska språket. Jag har själv i Beirut flera gånger sett hur man latiniserar ett namn på en vägskylt för att bara någon kilometer längre fram skriva samma namn på ett annat sätt.
Några exempel i fransk kontext (med förenklad ALA-LC inom parentes): orterna Rabat (al-Ribat), Tanger (Tanja) och Alger (al-Jazair) samt personerna Abdelaziz Bouteflika (Abd al-Aziz Bu Tafliqa, Algeriets president) och Hassan Nasrallah (Hasan Nasr Allah, Hizbollahs/Hizb Allahs ledare).
Generellt sett råder kaos i fråga om sättet att behandla det ärorika arabiska språket.
Ett särskilt problematiskt namn har varit Muammar (al-)Gaddafi (med denna stavningskompromiss som numera är vedertagen i svenska och engelska medier). Namnet borde egentligen förenklat skrivas al-Qadhdhafi och skrevs tidigare ofta Kadaffi. Förnamnet Muhammad translittereras ofta Mohammed eller med andra liknande varianter. Den stad som vi kallar Mekka (vilket ljudmässigt är bra) heter egentligen Makkat al-Mukarrama. På engelska skriver man Mecca och på franska har man exonymen La Mecque.
Så ofta som möjligt borde man enligt min uppfattning försöka använda förenklad ALA-AC och skriva Bashar al-Asad (inte Bashar Assad), Usama bin Ladin (redan etablerat, inte Osama ben Laden) och så vidare. Man kunde i detta sammanhang också få en mer enhetlig norm för hur invandrares namn bör stavas. Nu finns det en mängd varianter.
En neutral och praktisk fråga
Translitterering borde vara en neutral och praktisk fråga. När debatt uppstår finns det nog ofta onödiga missförstånd och diverse felkällor och sammanblandningar med i spelet. Om staden Kexholm ska kallas så på svenska eller eventuellt Priozersk eller Käkisalmi är således en annan problemställning, likaså om staden Hebron på Västbanken eventuellt bör benämnas med sitt arabiska namn al-Khalil, och så vidare. Ett just nu aktuellt spörsmål på endonym-exonym-fältet är om vi bör skriva Vitryssland eller Belarus. Det gäller alltså att hålla translittereringen skild från andra (ibland politiskt eller kulturellt känsliga) problemområden.
Referens och fördjupning:
Svenska skrivregler, fjärde upplagan, 2017, ISBN 978-91-47-11149-7, Institutet för språk och folkminnen (Språkrådet) och Liber AB
Translitterering och alternativa geografiska namnformer (finns som pdf). Europa, EU, Bryssel den 27 juli 2015. Stefan Nordblom