Kvänskan är nära släkt med finskan och talas i Nordnorge, särskilt i Troms och Finnmark fylke. Språket har sina rötter i de nordbottniska dialekterna i Finland och påminner mycket om meänkieli som talas i norra Sverige.
Kvänskan blev ett officiellt minoritetsspråk i Norge 2005. På kvänska heter språket kvääni och vissa modersmålstalare kallar också sitt språk för vanhasuomi (gammal finska).
Assimileringspolitikens följder
De första norska källorna som nämner kväner är från 800-talet, men den stora inflyttningen från Finland till Norge skedde under 1700- och 1800-talen. De kväner som kom på 1800-talet arbetade främst med jordbruk och hantverk. I Finnmark uppgick deras andel av befolkningen som mest till 25 procent, i många enskilda kommuner till 30–50 procent. Länge levde kvänerna och norrmännen i relativt fredlig samexistens, men attityderna började hårdna i mitten av 1800-talet på grund av förnorskningspolitiken.
Åtgärderna mot kvänerna var särskilt hårda av två skäl: dels sågs kvänerna som invandrare i motsats till samerna, dels sågs Finland som ett hot.
Den norska staten började rikta förnorskningsåtgärder mot samer och kväner, med målet att assimilera in dem i den norska majoritetsbefolkningen. Åtgärderna mot kvänerna var särskilt hårda av två skäl: dels sågs kvänerna som invandrare i motsats till samerna, dels sågs Finland som ett hot. Det berodde i sin tur på rädsla för Ryssland och, efter Finlands självständighet, även på finländarnas påstådda aggressivitet och expansionsvilja.
Kvänerna förbjöds att använda sitt eget språk i skolan och även i hemmen rekommenderades de använda norska. För att de skulle få äga jord eller få stöd för uppbyggnaden efter andra världskriget måste de uppvisa kunskaper i norska. Som en följd av förnorskningspolitiken slutade många kvänska föräldrar tala kvänska med sina barn för att de inte skulle känna sig utanför. Det ledde också till att den kulturella identiteten försvagades.
Exempel på kvänska
Exempel på kvänska ur boken Kuosuvaaran takana (Alf Børskog, 2004).
”Pyssyjoki kierteli kiilttävänä ja kaunhiina hoppeevanana tänä auringonpaistheisena syyspäivänä kohđi pohjaista, kääntyi Tsjuđijoven kohđalta vestapohjaisheen ja Silfarin alapuolelta lounhaasheen. Syvvää jään ja veđen kaivamaa uomaa se teki matkaa alas joven silmhiinpistävän sievää, koivuu-, paivuu- ja leppääkassuvaa laksoo. Lakson pohjala kasuis ja kassuu vieläki kaikenlaista pohjaismaitten kukkaa ja marjaa. Kesälä jänkät levviivät laajoina, punaisenkeltaisina hillamaina. Järvissä uipi tammukkaa ja rauttuu. Kesälä lohi leikkii jovessa. Kaikenlaista linttuuki löyttyy laksosta. Ja porroo. Oli sielä hukka ja karhuki eläny kerran aikkaa. Karhun pesäkuoppa oli ihmiselle jäänny muistoksi siitä kaukaisesta aijasta…”
Officiellt minoritetsspråk 2005
Situationen för kväner och andra talare av minoritetsspråk i Norge började förbättras i slutet av 1900-talet. Norge ratificerade Europarådets konvention om skydd för nationella minoriteter 1999. År 2005 blev kvänska ett officiellt minoritetsspråk i Norge.
Som en följd av förnorskningspolitiken slutade många kvänska föräldrar tala kvänska med sina barn.
I och med statusen som officiellt minoritetsspråk kunde arbetet för att revitalisera det kvänska språket och den kvänska kulturen börja. 2023 publicerade den norska sannings- och försoningskommissionen en rapport som behandlade förnorskningspolitiken och dess långvariga och skadliga följder för kväner, norgefinnar, skogsfinnar och samer. Som en följd av rapporten bad det norska stortinget officiellt om ursäkt för förnorskningspolitiken och dess följder 2024.
Stortinget har förbundit sig att stötta och finansiera revitaliseringen av det kvänska språket och den kvänska kulturen. Samma sak gäller övriga norska minoriteter, alltså romer, resanderomer, skogsfinnar, judar och samer. Till exempel öronmärkte Norges Forskningsråd (motsv. Finlands Akademi) 2025 för första gången pengar för forskning om de minoriteter som behandlas i sannings- och försoningskommissionens rapport.
Ett utrotningshotat språk
De flesta som talar kvänska är gamla och det finns mycket få barn med kvänska som första språk. Kvänernas antal uppskattas till några tiotal tusen och talarna till några tusen. Kvänskan är alltså utrotningshotad. Under de senaste årtiondena och särskilt efter att sannings- och försoningskommissionens rapport publicerades, har aktivister och forskare börjat revitalisera språket.
Till åtgärderna hör bland annat att försöka få nya unga talare av språket, och till exempel Kvääninuorten liitto (”unga kväners förbund”) satsar aktivt på att stötta undervisning i kvänska och den kvänska identiteten bland annat genom kultur.
Under de senaste årtiondena har aktivister och forskare börjat revitalisera språket.
En revitaliseringsprocess är krävande för en språkgemenskap eftersom den räcker länge och förutsätter att språkgemenskapen har motivation och en äkta vilja att ta ansvar för språket. Särskilt om målet är att en ny generation ska tillägna sig språket kan språkundervisningen inte stanna vid någon timme i veckan. Språket måste vara en stor del av barnets vardag och skulle behöva pratas också hemma, vilket ställer krav på de vuxna.
För kvänskans del är situationen för tillfället en annan. De flesta talare är gamla och nya talare kan i praktiken inte längre födas. I en sådan situation handlar åtgärderna mer om att förbättra attityderna till språket och öka synligheten för språket i samhället. Arbetet handlar också om att utveckla och modernisera språket samt att producera undervisningsmaterial som gör det möjligt för kväner att lära sig kvänska som andraspråk.
Studier i kvänska upp till doktorsnivå
När kvänska fick officiell status började ett aktivt standardiseringsarbete, för utan grammatik och skriftspråk är det svårt att lära ut språket i skolorna. För det här arbetet grundades Kväänin institutti (institutet för kvänska) 2005. Institutets huvudsakliga uppgift är att revitalisera kvänskan och den första uppgiften är att skapa ett skriftspråk.
Revitaliseringsarbetet har fått en bra början, men kvänskans framtid förblir osäker länge till.
Man har kunnat studera kvänska vid Norges arktiska universitet sedan 2006 och numera kan man få examen i kvänska upp till doktorsnivå. Vid universitetet finns också en professur i kvänska. 2014 kom den första kvänska grammatiken, som också översattes till norska. Under de senaste årtiondena har flera språkcentrum som undervisar i kvänska öppnats, särskilt i Finnmark. Revitaliseringsarbetet har med andra ord fått en bra början, men kvänskans framtid förblir osäker länge till.
Källor
Niemi, Einar (utan datum): Kulturmøter og minoritetspolitikk (Kväänin institutti)(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun)
Pasanen, Annika (utan datum): Revitalisering (Kväänin institutti)(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun)