På 40-talet kunde man t.ex. i Pernå få höra ”Kva tu ha blivi spansk!” om man medvetet eller omedvetet råkade fälla en kommentar på högspråk. Att man uppfattades som högdragen och struntförnäm för att man hade frångått dialekten var vanligt på landsbygden och är kanske vanligt på vissa håll än. Kontrasten mellan stad och bygd, högspråk och dialekt har många gånger varit konfliktfylld. Dialekten har åkt upp och ner i popularitetens backar.

Dialekterna och det bildade talspråket

Största delen av svenskarna i Finland antas här­stamma från nybyggare som kom från Svealand och Götaland med början från 1100-talet. Flyttningsrörelsen har troligen skett i omgångar och olika delar av Svenskfinland har befolkats vid olika tidpunkter. Grunden för de finlandssvenska dialekterna är det språk som nybyggarna förde med sig. Sannolikt fanns det dialektskillnader redan under den tid inflyttningen pågick, vilka förstärktes då befolkningen blev bofast.

 Det bildade svenska talspråket i Finland (som jag i denna artikel kallar högspråk eller högsvenska) uppstod senare. På 1600- och 1700-talen utkristalliserades ett finlandssvenskt högspråk i Åbo, som hade täta kontakter med Stockholm och det centrala Sverige. Åbo var centrum för bl.a. kyrka, utbildning och administration, och man kan utgå från att ståndspersonerna och studenterna vid akademin talade en svenska som knappast skilde sig mycket från det bildade talspråket i Sverige (se närmare Tandefelts artikel på s. 3).

Det här högspråket spred sig även till det övriga Finland. Prosten Anders Johan Hipping påpekade i sin beskrivning ”Om språkdialecten i Nyland” 1846 att också ståndspersoner i Nyland talade dialekt omkring sekelskiftet 1800. Men den följande generationen ståndspersoner började tala ett högspråk. En av orsakerna var att Helsingfors, efter skilsmässan från Sverige, 1812 blev landets politiska och administrativa centrum. I Helsingfors uppstod en förmögen och inflytelserik klass av finländska ämbetsmän som tog till sig hög­svenskan som sitt språk. 

Tudelningen mellan högsvenska och dialekt ledde på sina håll till att man fick en förvrängd uppfattning om dialekterna. Högspråket hade  hög prestige; det uppfattades som det rätta och riktiga svenska språket medan dialekterna betraktades som primitiva, som ett slags urspårning av hög­språket eller som ett slarvigt och obildat språk. Enligt Hipping isolerade ståndspersonerna sina barn från allmogens barn för att förhindra att de skulle få ett ”dåligt” språk. Man försökte också undvika att anställa sådana som talade dialekt. Det blev mycket fördelaktigare att kunna ett hög­språk, det hade både hög social och hög ekonomisk status.

Det vetenskapliga intresset för dialekterna ökade i mitten av 1800-talet. Axel Olof Freudenthal, som gjorde dialektinsamlingar i Nyland på 1860-talet, påpekar i boken ”Om svenska allmogemålet i Nyland” 1870 att det var svårt att få allmogen i Nyland att tala dialekt. Bönderna mötte honom med misstänksamhet på hans uppteckningsresor och trodde att han ville göra narr av deras tal. Högspråket hade under senare delen av 1800-talet fått hög status också bland allmogen. På många håll i Nyland behärskade allmogen båda koderna – högspråk och dialekt.

År 1874 bildades – med Freudenthal i spetsen – Svenska landsmålsföreningen i Finland med syfte att insamla allt som kunde bidra till kännedom om de finlandssvenska dialekterna. År 1885 grundades Svenska litteratursällskapet i Finland för att bl.a. ”samla, bearbeta och offentliggöra vittnesbörden” om den svenska kulturen i Finland. Genom organiserad verksamhet försökte man öka förståelsen för dialekten som en kultur­skatt.

Dialekternas vara eller icke vara

Folkskolan och senare skriftskolan bidrog till att allmogen fick kunskaper i högsvenskan. Karl Johan Hagfors, lektor vid folkskoleseminariet i Nykarleby, var en av dem som strävade efter att arbeta bort dialektegenheter hos skolelever i början av 1900-talet. Han skrev en pedagogisk handledning för modersmålslärarna med syfte att lära eleverna ett ”riktigt och tydligt uttal”.

Några decennier senare uppstod det debatt om dialekternas vara eller icke vara i dagspressen. Landsmålsivraren och generalkonsuln Hugo Duhs från Sverige intervjuades i tidningen Västra Finland 1928. Han ansåg att folkskolan försökte utrota dialekterna och påstod att bondkomikerna bar den största skulden för att landsmålet fått dåligt anseende.

”Att landsmålet fått en smula dålig klang, tror jag beror på att man gärna vill sammanblanda det med de dåliga bondkomiker som förr reste omkring och levde på – och kanske ibland göra så än – att ge något förvrängt och förvanskat, i syfte att blott bli löjliga och göra bygdemålet löjligt.”  

Duhs ville övertyga lärarna om att det inte var genant att tala bygdemål och att det absolut inte var finare att låta bli att tala det. Skolmyndigheterna borde enligt honom förstå att dialekterna är ett kulturellt arv som är värt att bevaras.

I Svenskfinland var en del personer fortfarande av åsikten att dialekten inte var ändamålsenlig och att det vore bättre om alla talade samma språk, d.v.s. högsvenska. Folk på landsbygden skämdes för sin dialekt och ville inte gärna uttala sig i blandade sällskap. I artikeln ”Folkmålens förflackning” i Vasabladet 1935 efterlyste en ano­nym skribent en ökad kunskap i högspråket för landsbor.

”Ett par gånger har i pressen uttalats önskemål att allmogen måtte försöka tillägna sig större praktisk färdighet i högsvenskans användande för att bättre kunna göra sig gällande i menings­utbyten på offentliga möten. En skribent i en arbetartidning ansåg t.o.m. det vara på tiden att folkmålen såsom numera oändamålsenliga småningom doge ut.”

Skribenten i Vasabladet anser sig inte på något sätt vilja utrota bygdemålen, men tror däremot att dialekterna inom en icke avlägsen framtid kommer att försvinna oberoende av ansträngningar för att rädda den. Dialekternas komplicerade grammatik och mångsidiga ordförråd förbises ofta, säger skribenten, och konstaterar med förvåning att dialekten inte alls är torftig:

”Allmogemålen äro icke så ordfattiga som mången vore böjd att tro på grund av de flesta landsbors fåordighet i större offentliga diskussioner. I fråga om uttrycksfullhet inom det livsområde som är bondens kunna de tåla jämförelse med nästan vilket annat språk som helst.”

Skribenten menar att dialekterna alldeles tydligt uttunnats redan då, 1935. Han påpekar att en domare inte förstår vad en landsbo i 70-årsåldern säger, medan denne väl förstår en 40-åring trots att de talar samma dialekt. Att dialekterna genomgick en snabb utveckling redan i början av seklet är sannolikt.

Valdemar Nyblom tar upp den återkommande problematiken med fördomar och okunskap om dialekternas värde och dialekttalares kunskaper i högsvenska i tidningen Ungdomen 1938. Han är säker på att dialekttalande landsbor vid behov kan göra sig förstådda på högsvenska, trots att förmågan att uttrycka sig flytande och korrekt inte alltid är den bästa. Han anser också att stadsbor har en negativ inställning till folk på landsbygden.

”Det finns väl alltid en del stadsbor, som tycka sig ha ett övertag över landsbon, emedan de talar ’finare’. Dylika figurer förtjäna inte, att man tar notis om dem. Det är i regel klent bevänt med deras språk, med deras förstånd eller båda. Det är för övrigt otroligt dunkla och oriktiga uppfattningar om dialekternas förhållande till högspråket som man fortfarande i vida kretsar hyser, både i stad och på land. Dialekterna förmenas vara en stackars vansläktad språkform som i början nog varit ’riktigt’ språk d.v.s. högsvenska, men senare urartat.”

Det förekom även insändare med en tydligt avvisande inställning till dialekterna. På många håll på landsbygden hade högspråket en låg status eftersom den språkliga normen var dialekt. I Vår Tid 1947 diskuterar signaturen Ming. ”problemet” med att vissa landsbor betraktar personer som överger dialekten för högsvenskan som överlöpare och snobbar.

”En dylik dum och trångbröstad inställning från ortsbefolkningens sida mot en som försöker tala ordentligt språk är inte alls ovanlig på vår bottniska landsbygd, där styvnackad konservatism från Noaks tid alltjämt har fotfäste.”

Skribenten anser att dialekterna nog har sin charm men att de bör bevaras i filologernas arkiv och inte som språk på vår moderna landsbygd. En allmän åsikt tycks ha varit just den att dialekten är värdefull endast för forskarna. Dialekten upplevdes som en börda eftersom den skapade en klyfta mellan samhällsklasserna och eftersom finlands­svenskarna p.g.a. den saknade ett gemensamt modersmål.   

Det var först på sjuttiotalet som det skedde en större attitydförändring till dialekttalare och dialektanvändning. Då upplevde dialekterna en renässans, man började tala om en ”etnisk nyväckelserörelse” för dialekterna. I skolorna höll man inte så hårt på högspråket längre och ungdomarna började med stolthet använda sitt egentliga modersmål.

I november 1979 anordnades ett dialektsymposium i Åbo där forskare och allmänhet dryftade dialektfrågorna. Bengt Loman konstaterade i sitt inledande föredrag att dialekterna var en levande språkform och inte alls bara kvarlevor i filologernas arkiv. Han lyfte också fram frågan ”Är det en vinst eller en olägenhet att dialekterna tillåts existera vid sidan av ett riksgiltigt högspråk”. En av farhågorna vid symposiet var nämligen att finlandssvenskan som helhet skulle bli ett flertal olika dialekter och att finlandssvenskarna till slut inte skulle ha något gemensamt enhetligt språk. En stor fråga vid symposiet var dialekten i skolan. Språkskillnader mellan regionerna hade tidigare nämnts endast i förbigående i läroplanerna men på symposiet diskuterade man hur dialekt och högspråk bäst kunde förenas i skolarbetet.

Tack vare sjuttiotalets öppenhet för dialekterna fick dessa ett offentligt utrymme som de inte hade haft tidigare.  Det var då man började använda dialekten som seriöst scenspråk, och ute i bygderna föddes en iver bland amatörer att utforska sina speciella tungomål. 

Dialekten på nittiotalet

På nittiotalet har vi ridit vidare på dialektvågen. Numera har debatten om dialektens vara eller inte vara i dagstidningarna ebbat ut. Dialektens existens är en självklarhet. Det finns dock stora regionala skillnader i bruket av dialekt och högspråk i Svenskfinland – i vissa landsbygdssocknar i Österbotten talas det dialekt t.o.m. vid kommunala och statliga ämbetsverk medan dialekten i västra Nyland och på Åland har reducerats till ett hem- och gruppspråk.

För att undersöka de regionala skillnaderna när det gäller dialektbruket i Svenskfinland gjorde Språkarkivet vid Svenska litteratursällskapet en undersökning om dialekt och talspråk 1998. En lista med frågor om attityder till dialekt respektive högspråk samt var och när man talar dialekt skickades ut till Folkkulturarkivets meddelare. Ett hundratal svar kom in från olika orter i Svenskfinland, de flesta från Österbotten.

Många som svarade på undersökningen anser att dialekten är en rikedom som definitivt bör bevaras. Den åsikten är starkast hos dem som själva talar dialekt. Några äldre personer beskriver sin dialekt i lyriska ordalag, men nämner också att de fick skämmas för den när de var yngre. 

Ett dilemma för många meddelare är frågan om med vem eller vilka man kan tala dialektoch när man bör gå över till ett s.k. bättre språk, d.v.s. någon typ av högspråk. De flesta väljer att anpassa språket till situationen och personen som de talar med. Några få – främst yngre personer – talar dialekt med alla, oberoende av samtalspartnerns härkomst eller utbildning. Det här är en trend som tycks förekomma bland yngre personer i dag, man strävar efter ett liknande språkbruk som t.ex. i Norge. Fenomenet gäller övervägande ungdomar som bor på landsbygden, men undantag finns. Stefan Randström, frilansjournalist från Hangö, efterlyser större tolerans för  språkliga variationer i sin kolumn i Hufvudstadsbladet 19.8.1999. Han har bevarat sin hangödialekt som sitt naturliga talspråk men upplever att han blir behandlad som en ”mindrevetande” för den skull. Han anser att det är ”språkrasism att inte låta folk tala det språk de är födda med”.

Äldre personer som svarat på Språkarkivets frågeformulär uppger å andra sidan att de har blivit uppfostrade att tala enligt principen ”med bönder på bönders vis och med lärde män på latin”. De är av den åsikten att kommunikationen mellan regionerna måste prioriteras framför dialekterna. 

De personer som inte talar någon dialekt är i den här undersökningen ofta ambivalent inställda till dialekter, speciellt om de talas i officiella sammanhang. Vissa vill över huvud taget inte höra tv- och radioprogram med dialektalt tonfall, andra stöder tanken på att bevara dialekterna, men tycker att de ibland orsakar missförstånd.

Jämfört med nylänningar, åbolänningar och ålänningar har de österbottniska meddelarna en starkare tro på att dialekten kan bevaras. Orsaken är antagligen att österbottningar generellt sett lever med dialekten mycket närmare inpå sig. I södra Finland har dialektutjämningen på vissa orter gått så långt att dialekten språkligt sett står mycket nära högsvenskan samtidigt som den som sagt reducerats till ett språk som talas i hemmet och i den närmaste bekantskapskretsen.

Dialekten som sådan värderas i allmänhet högt av informanterna. Den är dessutom ett högstatusspråk på många håll på den finlandssvenska landsbygden, dialekten är normen och högspråket avvikande från den. Dialekten löper således inte någon omedelbar risk att försvinna trots att man långt in på 1900-talet uppfattade den som en utdöende språkform. Personligen hoppas jag att intresset för dialekterna som kommunikationsmedel och inte enbart som kulturskatter i arkiv kommer att öka. Det ska bli intressant att se om det nya millenniet kan ge dialekterna medvind i uppförsbacken.